Archive 1986 – 2017

LONDON– Apathy was the only voice left to Pakistan’s voters in Monday’s general election. By staying away from the polls in record numbers they turned their back on the choices they were given, two alternative anciens regimes, both discredited, both corrupt, both unwilling or too beholden to military and feudal interests to turn Pakistan’s many consecutive years of satisfactory economic growth even modestly in the direction of the have-nots, the overwhelming majority of this potentially bountiful country. This is always the country that might have been–might have been Taiwan, Malaysia, South Korea, Indonesia or, these days, the Philippines, if its corruption wasn’t so endemic, its successive administrations so incompetent, its feudal structure so deeply entrenched and, above all, its military spending so high. Benazir Bhutto, the now totally rejected two time prime minister, should realize that the demons she rails against are within not without. They are certainly not President Farooq...

NATO ekspanderer. Selvom de militære udgifter årligt falder nogle få procent, så øger den ny teknologis slagkraft; atomvåbenindustriens forskere og arbejdere trues ikke af arbejdsløshed og social misére. USA alene står for et budget pågodt 250 milliarder dollar, og verdens samlede militærudgifter svarer til årsindkomsten for de 49% fattigste på jorden. Tyskland ekspanderer. Engang forstod man at et forenet Tyskland måtte være neutralt. Men Gorbatjov, der forærede Vesten Sovjetunionens og Warszawapagten opløsning i den tro at han ville få noget igen, serverede også et forenet Tyskland i NATO på en sølvbakke. Delvis atomnedrustning og det russiske forsvars sociale og militære nedrustning fulgte. Triumfalistiskt udråbte Vesten sig til den kolde krigs sejrherre. Det samlede Tysklands første markante udenrigspolitiske skridt var at splitte Jugoslavien. Bevidst om at re-militariseringen måtte gå langsomt begyndte man med infirmerier i Bosnien. Nu blir den tyske stabilitetsfremtvinger dernede mere militant — hvad der måske kan ses som...

Nato expanderar i en värld där de samlade militärutgifterna motsvarar årsinkomsten för jordens 49 procent fattigaste, skriver fredsforskaren Jan Øberg. Satsningen på Nato:s utvidgning går ut på att kämpa mot fiktiva hot och skapar exakt det man säger sig vilja undvika, ekonomisk kris, instabilitet och nya hot. Nato expanderar. De globala militära utgifterna har årligen fallit med några få procent. Men den nya teknologins slagkraft ökar. Kärnvapenindustrins forskare hotas inte av arbetslöshet. Enbart USA har en militär budget på drygt 250 miljarder dollar och världens samlade militärutgifter motsvarar årsinkomsten för de 49 procent fattigaste på klotet. Tyskland expanderar. En gång i tiden förstod man att ett förenat Tyskland måste vara neutralt. Men Gorbatjov, som gav Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning till Västvärlden i tron att han skulle få någonting i gengäld, serverade också ett förenat Tyskland till Nato på en silverbricka. Delvis kärnvapen-nedrustning följde liksom ryska försvarets sociala och militära nedrustning....

LONDON– We should indeed “cry for Argentina,” in fact for all of Latin America, when the news, apparently imminent, is announced that the Clinton administration has decided to remove long-standing U.S. restrictions on selling high-tech weapons to South American countries. Just at the moment that South America, after years of slithering and sliding, has finally got itself out of the mud of economic malaise, its spendthrift generals supposedly relegated to the outer fringes of decision making, this change in American policy could throw the balance of power between civilian and military in exactly the wrong direction. The last thing the generals need to be tempted by are expensive items of once forbidden fruit. Take Argentina–although only in degree is it possessor of a worse record in destabilising military interference than its neighbours. The last time western arms salesmen were regularly satisfying every whim of South American generals the country picked a...

LONDON– Perhaps there is an important political moral in the tale of the American baloonist, Steve Fossett, who earlier this week had to cut short his attempt to fly around the world, running out of fuel over India after being forced to detour Libyan airspace–that attempts to isolate so-called “rogue-regimes” can, if allowed to fester unresolved for too long, curdle all sense of proportion, by both perpetrator and object alike. If the Libyan regime has looked at this high flying baloon with ridiculously sour eyes then the U.S. and its western allies are also at fault for seeing Libya and other rogue states, Iran, Cuba, North Korea and Iraq as irredeemably outcast, not as manageable problems but as all-consuming threats. This is really to overdo it. All are basket-case economies. All are diplomatically isolated. All are bordered by states possessing great military potential. As the editor of Foreign Policy, Charles Maynes,...

Demonstrationer, musik, gadeteater, appeller, humor, bilkorteger, telefonblokader, international sympati, brug af Internet og andre massemedier, titusinder af udholdne borgere — nogle af ikkevoldens klassiske våben er i brug. Det er første gang siden borgerkrigene brød ud. Serbien, de facto den eneste multietniske republik, blev dermed den første i hvilket det civile samfund trængte igennem. At indvider tror på at det betyder noget hvad de gør som samfundsmedborgere, at de tror på at det betyder noget at de tager standpunkter, selv kæmper for dem — og ikke blot beder en repræsentant herom — og gør det uden vold er grundforsætninger for det ægte demokrati, som forresten er på retur rundt om i verden og erstattet af demokrati som teknologi og eksportvare. Engang, men altså ikke længere, var det kontroversielt at sige at det såkaldt internationale samfund håndterede den jugoslaviske konflikt helt galt. Een årsag var troen på at konflikter blir løste...

IntroductionInterestingly, when the current state of the Gandhian legacy is discussed, the examples tend not to come from India. And this appears to be not merely a cultural misappropriation – Indian Gandhians will often say to foreign inquirers that Gandhi has been forgotten in India, that he is being re-imported from the West. In these conversations names such as that of Attenborough and Schumacher loom large. But there are still a great many dedicated Gandhians carrying on the work of the Mahatma in Bharat and in any discussion about the position of Gandhi today it would be instructive to examine their perspective. The Gandhians do not necessarily speak with one voice. The differences, over and above those of individual characteristics, often depend on the ideology of the individual, whether his or her world view has been coloured more by Vinoba Bhave or Jayaprakash Narayan, and whether they believe that the...

No 29 (Nov 27, 1997)Conflict and Reconciliation in the Schools in Eastern Slavonia,Croatia. The UN Is Needed There In the Future No 28 (Oct 28, 1997)Post-War Reconciliation – Who’s Got A Clue? No 26 (Sept 18, 1997)The Conflict Consortium – New Publication No 25 (Sept 10, 1997)Bosnia’s Foreign Elections – Unwise and Dangerous No 24 (Aug 1997)Help Serbs and Albanians Settle Their Differences in Kosovo ! No 23 (Juli 26, 1997)Efter Kriget? Sören Sommelius på TFF Internet Forum No 22 (April 24, 1997)Free Elections, But For Whom? No 20 (Feb 7, 1997)Brcko Arbitration Is No Solution

Burundi, var är det nu det ligger? Det är nånting med Hutsier och Tutuer – eller vad de nu heter – som mördar varandra med machete-knivar, nånting med fattigdom, korruption, militärdiktatur, nöd och elände? Det hopplösa, mörka Afrika i ett bananskal, eller hur? Tja. Jag har precis varit där. Det ligger naturligtvis någonting i det. Och det finns en del orsaker till att vi inte ser mycket om landet i massmedia. En av dem är att det inte försiggår något folkmord just nu, ingen naturkatastrofer, ingen kupp. Det finns ingen misslyckad FN-mission, USA och EU har få intressen, Madeleine Halfbright har inte sagt något om det nyss, NATO:s Solana ser inte bombningar i Burundi som viktiga för firandet av alliansens 50-årsdag i april. För en tid sedan då 50 människor mördades strömmade hundratals journalister med CNN i spetsen till Burundi…men för att snabbt försvinna till Kongo där tio gånger så många...

Der skal være valg i Kroatien den 13. april. Deres resultat vil enten pege i retning af et nyt Kroatien på vej væk fra autoritært præsidentstyre og nationalisme eller bringe landet endnu længere væk fra hvad det gode selskab, der lidt uklart kaldes “Europa” og fra den nødvendige nationale forsoning. Prøvestenen herfor vil være de ikke-kroatiske folkegruppers faktiske rettigheder og mulighed i landet som helhed og i Østre Slavonien i særdeleshed. Det turde være hævet over enhver tvivl at Kroatien – ligesom resten af det Balkan, det nægter slægtskab med – savner en demokratisk ånd og acceptabel politik for minoriteter og menneskerettigheder. Det civile samfund er svagt. Den eneste forskel er at Kroatien fra krigsudbruddet i 1991 har haft Vesten, især Tyskland og USA, som beskytter. Mange i Vest har, ikke uden racistisk undertoner, betegnet folk på Balkan som primitive og drevne politiske skurke med en “balkansk” flair for vold,...

Demonstrationerna i Belgrad vecka efter vecka innebär att det civila samhället tränger genom med många av icke-våldets klassiska vapen, skriver fredsforskaren Jan Öberg. Svårigheterna är många, men det som händer nu kan ändå visa sig vara början till ett nytänkande utifrån ett nytt folkligt självförtroende. Demonstrationer, musik, gatuteater, appeller, humor, bilkorteger, telefonblockader, internationell sympati, användning av Internet och andra massmedier, tiotusentals uthålliga medborgare – många av ickevåldets klassiska vapen har tagits i bruk. Det är nästan som i Kusturicas film “Underground”. Det är första gången sedan inbördeskrigen bröt ut. Serbien, de facto den enda multietniska republiken, blev därmed den första i vilken det civila samhället trängde igenom. Att individer tror på att vad de gör som samhällsmedborgare betyder något, att de tror det spelar en roll, vilken åsikt de har och att de själva kämpar för den och inte bara ber en representant att göra det och att de gör...

With the Dayton Agreement for Bosnia time has come for well-intentioned and impartial actors to help the Serbs and Albanians to solve their conflict in the province of Kosovo. The recent recognition of the new Federal Republic of Yugoslavia, FRY, by a series of European states &emdash; overdue, as some would think &emdash; implies that Kosovo remains an integral part of Serbia. The pragmatic non-violent policies of the Kosovo-Albanians under Dr. Ibrahim Rugova, president of the self-proclaimed Republic of Kosova is bound now to come under stronger pressure: the majority of the two million Albanians their will ponder why their promised land seem to remain a dream and turn to more militant policies &emdash; something Serbian nationalists will know to exploit in their struggle against Serbian president Slobodan Milosevic. Another scenario is this: the so-called international community’s increasingly crisis-ridden Dayton process in Bosnia may accumulate such pressures on Serbia and...