Archive 1986 – 2017

For several decades now the world has been living with the illusion that the Non-Proliferation Treaty (NPT) established a functioning treaty regime that has spared the world from nuclear danger. It is an illusion partly because three nuclear weapons aspirants (Israel, India, Pakistan) have kept clear of the treaty, and suffered no adverse consequences when they developed nuclear arsenals. On the contrary, President Bush’s proposed nuclear deal with India must be understood as a major diplomatic reward in spite of India’s crossing the nuclear weapons threshold. And Israel has been allowed to develop a formidable nuclear weapons arsenal while the West kept completely silent. But this is not the only concern. The NPT has generated a new set of pretexts for launching aggressive war. The invasion of Iraq in 2003 was mainly vindicated, in public at least, because of Baghdad’s stockpile of weapons of mass destruction and its covert nuclear...

LONDON – During the difficult years that preceded the British handover of Hong Kong to China the Chinese government’s intense antipathy to opium and the still fresh memories of the evil that eighteenth century buccaneering Britain had inflicted on China and Hong Kong added an extra emotional charge to what, anyway, was a most complicated transition. Without opium there would have been no Hong Kong. The British only acquired it because of the Opium Wars, and the city’s early economic success was built on the opium trade. It was the British who fed the Chinese propensity for opium. Historians point out that the Chinese would have found it elsewhere, even grown some of it themselves. But the truth is the Indian-grown opium was the brand the Chinese smokers savoured and the British East India Company marketed it with commercial élan. Today the Chinese authorities regard opium as a singularly bad...

Denne artikel på dansk og på svensk “I didn’t join the army to serve my country, but to escape from the awful boredom in Orange County, to get away from my gang, and from the drugs.” Robert Acosta had just reached the age of 18 when he signed up with the US military. He was 19 when he was deployed to Iraq from his base in Hanau in Germany, and three months later a hand grenade someone had thrown at his Humvee exploded. “There’s no way on earth to get you prepared for the situation where all of a sudden you see your own hand lying on the ground in front of you and everywhere across the walls there are little, bloody pieces of you,” he says. While he speaks, again and again with his left hand he turns and twists the hook that now substitutes for his right – it is disturbing...

Denne artikel på engelsk og på svensk “Jeg meldte mig ikke til hæren for at tjene mit land, men for at flygte fra den forfærdelige tristhed i min hjemegn, Orange County, for at komme væk fra kammeraterne og fra stofferne.” Robert Acosta var lige blevet 18 da han meldte sig til USA’s militærtjeneste. Han var 19 da han blev flyttet fra sin tyske base i Hanau til Irak, hvor tre måneder senere en håndgranat, som nogen havde kastet på hans pansrede mandskabsvogn, eksploderede. “Der er ingen chance i verden for at være forberedt på en situation, hvor du pludselig ser din egen hånd ligge på gulvet foran dig og små blodige stumper af dig selv spredt på væggene”, siger han. Mens han taler bliver hans venstre håndled ved med at vride og vende på den krog, som nu erstatter hans højre hånd. Det er stadig, hver eneste gang, lige svært for ham at...

Mother Jones – The Damage Done Digital Journalist – Purple Hearts thumbs – Nina Berman’s photos Nina Berman’s book, Purple Hearts Information Clearing House – Purple Hearts. A Documentary by Roel van Broekhoven A photo series that the New York-based Nina Berman made of wounded Iraq veterans led to the making of this documentary. She also wrote the book ‘Purple Hearts, Back from Iraq’, in which soldiers tell their stories. Documentary filmmaker Roel van Broekhoven crossed the United States to visit the people portrayed in Berman’s photos.  In detail, they recount what happened on the day they got injured; how they arrived back home, blind or legless; how they have to try to forget the war now, in small towns around Alabama and Pittsburgh, or in Washington and L.A. Officially recognised as “heroes,” a Purple Heart on the uniform in the closet, most of these soldiers long to go back...

Mother Jones – The Damage Done Digital Journalist – Purple Hearts thumbs – Nina Berman’s photos Nina Berman’s book, Purple Hearts Information Clearing House – Purple Hearts. A Documentary by Roel van Broekhoven En fotoserie av New York baserade Nina Berman om sårade Irak-veteraner har lett till skapandet av denna dokumentär. Hon har också skrivit boken “Purpurhjärtan – Hem från Irak”, där soldater berättar sina historier. Dokumentärfilmaren Roel van Broekhoven reste runt i USA för att träffa de personer, som porträtterades av Bermans foton. I småstäder runt Alabama och Pittsburgh, eller i Washington och Los Angeles berättar de detaljerat om vad som hände den dagen när de sårades, hur de kom tillbaka hem – blinda eller utan ben – hur de nu måste försöka att glömma kriget. Officiellt är de “hjältar” med ett Purpurhjärtan på uniformen som de har hängande i garderoben. De flesta längtar efter att komma tillbaka till...

Mother Jones – The Damage Done Digital Journalist – Purple Hearts thumbs – Nina Berman’s photos Nina Berman’s book, Purple Hearts Information Clearing House – Purple Hearts. A Documentary by Roel van Broekhoven En fotoserie, som New York-baserede Nina Berman har lavet over sårede irakveteraner, gav ophav til denne dokumentar. Hun skrev også bogen “Purpurhjerter, hjem fra Irak”, i hvilken soldater fortæller deres historie. Dokumantarfilmeren Roel van Broekhoven rejste rundt i USA for at besøge de personer der er portrætteret i Bermans fotografier. I små byer omkring Alabama og Pittsburgh, eller i Washington og Los Angeles fortæller de detaljeret om hvad der var sket den dag de blev såret, om hvordan de kom hjem – blinde eller uden ben, om hvordan de nu må forsøge at glemme krigen. Overalt bliver de officielt betraktet som “helte” med et purpurhjerte på uniformen, der hænger i deres klædeskab. Men de fleste af dem...

Denna PressInfo finns på engelska och danska “Jag gick inte med i armén för att tjäna mitt land utan för att fly från ett förbaskat tråkigt liv i min hemtrakt, Orange County, och för att komma från mitt gäng och knarket.” Robert Acosta hade precis fyllt 18 när han gick in i USAs militär. Han var 19 när han blev förflyttad från Hanau i Tyskland till Irak, där tre månader senare en handgranat, som någon hade kastat emot hans pansrade manskapsvagn (Humwee), exploderade. “Det finns ingen möjlighet i världen att vara beredd på en situation där plötsligt din hand ligger framför dig på marken och små, blodiga bitar av dig själv klibbar på väggarna”, säger han. Medan han berättar vrider vänsterhanden hela tiden på kroken som numera ersätter hans högerhand. Det är alltid svårt för honom att tala om detta. Robert Acosta, Photo by Nina Berman © 2005 Den New York-baserade fotografen Nina...

 Hoppets och lugnets tid i Bolivia Är Evo hemma? Ett fönster står på glänt på andra våningen i Palazio Quemado, presidentens formella villa 1875, då rebeller satte eld på huset för att störta presidenten i en av Bolivias 180 kupper och motkupper sedan självständigheten 1825. Bor Evo Morales överhuvud där, Bolivias förste indianske president, som sänkt sin lön och föredrar att gå klädd i traditionell aymaraindiansk tjocktröja framför kostym och slips? Förmodligen inte. Evo Morales valdes till president den 18 december 2005 med överväldigande majoritet, 54 procent i den första valomgången. Morales leder partiet MAS, “Moviemento al Socialismo”. Alla jag möter talar om Evo, inte om president Morales. Stora förhoppningar förknippas med honom. I Bolivia råder dessa första månader 2006 en hoppets och lugnets tid efter decennier av kaos. Men Morales svårigheter är enorma. Om han sviker de folkliga förväntningarna får han snabbt folket emot sig. Om han “uppfyller” förväntningarna...

Sent på hösten 2001, ett par månader efter terroristattackerna den 9 september besökte jag Washington. “Alla” talade om den planerade attacken mot Irak. Det var visserligen bara rykten, men journalister och mina vänner i fredsrörelserna var övertygade. I kongressen svarade de politiska rådgivarna att ett anfall mot Irak inte var beslutat men inte var uteslutet: “På något sätt måste vi ju visa vår beslutsamhet och styrka Jag kunde inte förstå grunden till ryktena. USA hade utsatts av svåra terrorattacker av en grupp saudier, baserade i Afghanistan. Varför skulle det leda till en attack mot Irak? Ingen kunde ge ett trovärdigt svar på vad man ville åstadkomma. Följderna skulle uppenbarligen bli negativa för USA. Jag trodde att något så oförnuftigt skulle Bush-regeringen inte göra. Jag hade fel. Nu gäller ryktena Iran. Under det senaste året har det kommit flera analyser och rapporter om ett möjligt anfall mot Iran. I en färsk...

Hoppets och lugnets tid i Bolivia Är Evo hemma? Ett fönster står på glänt på andra våningen i Palazio Quemado, presidentens formella villa 1875, då rebeller satte eld på huset för att störta presidenten i en av Bolivias 180 kupper och motkupper sedan självständigheten 1825. Bor Evo Morales överhuvud där, Bolivias förste indianske president, som sänkt sin lön och föredrar att gå klädd i traditionell aymaraindiansk tjocktröja framför kostym och slips? Förmodligen inte. Evo Morales valdes till president den 18 december 2005 med överväldigande majoritet, 54 procent i den första valomgången. Morales leder partiet MAS, “Moviemento al Socialismo”. Alla jag möter talar om Evo, inte om president Morales. Stora förhoppningar förknippas med honom. I Bolivia råder dessa första månader 2006 en hoppets och lugnets tid efter decennier av kaos. Men Morales svårigheter är enorma. Om han sviker de folkliga förväntningarna får han snabbt folket emot sig. Om han “uppfyller” förväntningarna...

LONDON – When nine years ago the British lowered the Union Jack on their last remaining important colony, Hong Kong, Chris Patten, the governor, buried his face in his hands for the entire world to see and felt the profoundest sentiment a proud and ambitious politician could experience – failure. It was indeed a personal failure to be added to his other great misfortune, the timing of elections back home in Britain that made it impossible for him to become prime minister and to fulfil his other ambition, to take Britain into the euro zone. But on that damp evening it was the people of Hong Kong, those who knew him well could tell, that pierced his conscience. The British had let them down. They were giving up a colony having unaccountably failed not to leave it a functioning democracy. In every country except Palestine in 1948 – when the...