Hoppets och lugnets tid i Bolivia
Är Evo hemma? Ett fönster står på glänt på andra våningen i Palazio Quemado, presidentens formella villa 1875, då rebeller satte eld på huset för att störta presidenten i en av Bolivias 180 kupper och motkupper sedan självständigheten 1825.
Bor Evo Morales överhuvud där, Bolivias förste indianske president, som sänkt sin lön och föredrar att gå klädd i traditionell aymaraindiansk tjocktröja framför kostym och slips? Förmodligen inte.
Evo Morales valdes till president den 18 december 2005 med överväldigande majoritet, 54 procent i den första valomgången. Morales leder partiet MAS, “Moviemento al Socialismo”.
Alla jag möter talar om Evo, inte om president Morales. Stora förhoppningar förknippas med honom. I Bolivia råder dessa första månader 2006 en hoppets och lugnets tid efter decennier av kaos.
Men Morales svårigheter är enorma. Om han sviker de folkliga förväntningarna får han snabbt folket emot sig. Om han “uppfyller” förväntningarna kommer USA, de multinationella företagen och den europeiskättade eliten inte att sitta stillatigande.
Få länder har en lika dramatisk och turbulent historia som det lilla bergslandet utan kust, vars huvudstad på 3.500 meters höjd är världens högst belägna. Landets stora naturtillgångar har historiskt plundrats och aldrig kommit folket till godo. Bolivia är ett av Sydamerikas fattigaste länder, därtill ett av världens mest ojämlika. Den indianska majoriteten drömmer nu om att till slut få del av landets rikedomar. 64 procent av landets nio miljoner lever under fattigdomsgränsen. 30 procent är quechuaindianer, lika många mestiser, 25 procent aymaraindianer och 15 procent europeiskättade.* * *
La Paz är en märklig stad i en bergsskreva. Huvudgatan El Prado följer en före detta flodfåra. Öster om Pradon ligger på en brant sluttning de gamla koloniala kvarteren kring maktens centrum vid Murilloplatsen, med presidentpalatset och parlamentet. På Pradons andra sida ligger i branta backar det som från början var de inföddas kvarter.
I La Paz är klassamhället också en fråga om geografi. Längst ner på bergssluttningen finns Zona Sur, på “bara” 3.000 meters höjd, de välbärgades kvarter med nästintill Medelhavsklimat. Bortom Zona Sur är det som på månen i Valle de la Luna, ett torrt, dramatiskt landskap.
Högst upp i Stor-La Paz bor de fattigaste, i El Alto på 4.000 meter, en egen stad. Med bortåt en miljon invånare är El Alto lika stor som huvudstaden och kallas ofta Latinamerikas största helt indianska stad. I det starkt politiserade El Alto talar man gärna om La Paz som “hålet”. Här uppe är det bistert kallt. En högsommardag i februari är det frostrisk på natten.
Världens megastäder växer genom inflyttning till förorternas slum. Till El Alto kommer många från altiplano, från högslättens byar, med hopp om ett bättre liv. Många är bönder eller före detta gruvarbetare, inställda på att kämpa för sina rättigheter. Ofta handlar det om det allra mest grundläggande, som om vatten.* * *
Amerikanska Bechtel privatiserade vatten- och avlopp i Cochabamba, landets tredje största stad. Efter våldsamma protester fick bolaget ge upp planerna. Det “andra vattenkriget” utspelade sig för drygt ett år sedan här i El Alto. Suez, ett franskt transnationellt bolag hade privatiserat vatten- och avlopp i tvillingstäderna. Priserna höjdes snabbt. Hundratusentals människor blev utan bra vatten. Vid protesterna i El Alto dödades 60 personer. I båda fallen tvingades regimen dra tillbaka privatiseringen, vilket fått de multinationella jättarna att kräva stora skadestånd.
Boliva har stora oljefyndigheter och Sydamerikas största naturgaskällor efter Venezuela. 2003 var Evo Morales en av ledarna i “gaskriget”, folkliga protester mot att landets regim för en spottstyver sålt ut naturgasen till multinationella bolag. De som valt Evo Morales väntar nu otåligt på att gasen ska nationaliseras, så som beslutats i en folkomröstning för två år sedan.
Konflikterna har fått politiska konsekvenser. Efter gaskriget 2003 avgick den extremt nyliberale president Sanchez de Lozada och flydde till USA. Han efterträddes av vicepresidenten Carlos Mesa, som avgick efter demonstrationerna förra sommaren.* * *
Evo Morales har ett förflutet som facklig ordförande för cocaarbetarna i Bolivia. Cocaodlingen har en flertusenårig tradition i landet. Cocabladen är en del av landets kultur, antingen de tuggas, används medicinskt eller till te eller tuggummin – eller för den delen som smakingrediens i Coca-Cola. Men cocalöven är också råvara för framställning av kokain. USA använder väldiga belopp årligen för att tvinga Bolivias cocabönder att byta grödor.
Många anser att USA använder “kriget mot droger” som en ursäkt för att utöva militärt inflytande över landet.
USA:s regering ser Evo Morales som en fiende i samma kategori som Kubas Fidel Castro och Venezuelas Hugo Chavez. I juli 2005 sände Bush 500 man ur Special Forces till Bolivias grannland Paraguay för att träna landets armé i “kampen mot terrorism och droghandel”. I augusti invigdes en amerikanska bas som också är Paraguays största flygplats, Mariscal Estigarribia, där tunga plan som B-52, C-130 Hercules och C-5 Galaxy kan landa. Flygplatsen, 25 mil från gränsen till Bolivia, ligger “idealiskt för en intervention i Bolivia”, skrev nyligen Maurice Lemoine i franska Le Monde Diplomatique (2/2006).
I oktober 2005, då Morales kommande seger var uppenbar, gav den amerikanska ambassaden instruktioner till den bolivianska armén att förstöra 29 kinesisktillverkade missiler, vilka fullföljdes. När det skedda blev offentligt vållade det en storm av protester.* * *
Bolivia hör till världens mest plundrade länder. Här ligger Potosi, med den silvergruva som en gång gav enorma rikedomar åt det spanska imperiet. Något liknande gällde de rika tenngruvorna som gjorde sina ägare förmögna under 1900-talet. Men 1985 sjönk världsmarknadspriset på tenn. De flesta tenngruvor stängdes. 25.000 gruvarbetare blev utan jobb. Många av dem började i stället odla coca för att överleva.
Nu gäller det gasen. Kommer Evo Morales att lyckas med att nationalisera gasen?* * *
En februarilördag kommer jag till Oruro, som en gång var centrum i Bolivias område med tenngruvor. Sedan 20 år är Oruro stagnation och fattigdom – utom en förgylld vecka varje år. Karnevalen i Oruro inleds den här lördagen, den karneval som är en nationell stolthet och räknas som Latinamerikas näst största efter den i Rio. Halva året förbereds den veckolånga festen av maskmakare, kostymsömmerskor, dansare och orkestrar.
En karneval ska upplevas med alla sinnen, inte reduceras till ord och trycksvärta. Dansarnas färgprakt, deras dräkter, varje danstrupps gestaltande av en folklig myt, allt är överdådigt, storslaget och hänförande.
Och Evo är där, Evo presente!
Karnevalen i Oruro @ Sören Sommelius 2006
Men det ser jag först dagen efter på TV. Våt om kläderna, omgiven av dansande och sjungande karnevalsbesökare står han där, våt därför att i karnevalsyran ingår att alla sprutar eller slänger vatten eller lödder på varandra, det här är ingen plats för torrbollar.
Jag sitter på en läktare i tio timmar innan jag vacklar till bussen som tar mig åter till La Paz. Då har bara halva processionen passerat. Allt fortsätter i stegrad yra och utlevelse tills fyra på morgonen.
Mellan de olika trupperna passerar bilar fantasifullt dekorerade med andinska vävnader och med de vackraste tennfat, som anspelar på Oruros förflutna som tennets huvudstad.* * *
Karnevalen i La Paz följer några dagar senare, mindre och folkligare. Som utlänning och “gringo” går jag inte säker någonstans. Ballonger fyllda med vatten prickar mig. Småkillar duschar mig med vattenpistoler utbyggda till meterlånga vattenkastare.
Jag flyr andfådd uppför de branta backarna. Från fönstret på mitt ombonade tiodollarhotell ser jag ner över en grönsaksmarknad. Stadiga indiankvinnor packar i sena kvällen samman det man inte har sålt, en orkester kommer vandrande och ännu vid midnatt har de karnevalsdansande tagit över gatan.
Det här landet är deras, det borde vara deras.
Kvinna i Oruro @ Sören Sommelius 2006
Når Sydamerikas vänstervåg också Peru?
En demonstration passerar Plaza de Armas i Puno, den peruanska staden vid Titicacasjön, på 3.900 meters höjd. Bastanta indiankvinnor bär banderoller. Någon skanderar i megafon “Un pueblo unido …”, “Ett enat folk kan aldrig besegras”. De demonstrerande är anhängare till Ollanta Humala, ledare för vänsterpartiet PNUP, som i slutet av mars tagit en knapp ledning i opinionsmätningarna inför det peruanska presidentvalets första omgång den 9 april, då också val till parlamentet genomförtes.
Presidentvalet kommer troligen att avgöras den 7 maj i en andra omgång mellan Humala och kristdemokraternas Lourdes Flores, som kan bli landets första kvinnliga president.
Mitt huvud är fullt av exotiska bilder från uroindianernas byar. I kanske tusen år har urofolket levt på de flytande vassöarna i Titicacasjön. Luften är tunn att andas. Inte kan jag sova i Punos kalla nätter. När jag strövar runt i Punos backar svartnar det för ögonen de första dagarna. Jag köper lite cocablad och tuggar, det hjälper mot höjdsjuka.
Här på torget framför katedralen är det minst av allt exotiskt. Jag ser människor som kräver rättvisa och bättre villkor.* * *
Det har varit många svåra år i Peru. Gerillan Sendero Luminoso, “Den skinande stigen”, drev en väpnad kamp ända in på 90-talet. Men det gick snett. De fattigbönder man sa sig kämpa för blev offer för både gerillans våld och regimens motvåld. Många flydde till Limas slumområden. Alberto Fujimori, president 1990 – 2000 och son till japanska invandrare, krossade gerillan – bara för att sluta sin ämbetstid i japansk landsflykt efter vidlyftiga ekonomiska skandaler.
43 procent av Perus invånare är indianer (37 procent är mestiser och 15 procent av europeiskt ursprung). Efter Fujimori valdes Alejandro Toledo 2001 till landets förste indianske president. Men de förhoppningar som knöts till honom infriades inte. Hans opinionssiffror har rasat i botten efter en rad korruptionsskandaler, trots att Peru ekonomiskt fått starka tillväxtsiffror.
Utvecklingen har inte varit för alla. Fortfarande lever 54 procent av Perus befolkning under fattigdomsgränsen. Vad innebär valet för dem?* * *
En stor vänstervåg har omvandlat Sydamerika dramatiskt under senare tid. De fascistiska juntornas tid på 70- och 80-talen tillhör kontinentens dystra men längesedan avslutade historia. I land efter land har nu vänsterregimer tagit över, med fokus på minskade sociala orättvisor och minskat beroende av USA och de multinationella företagen, men med pragmatisk hållning till marknadsekonomin.
I det oljerika Venezuela är den färgstarke och orädde Hugo Chavez president. USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld jämförde nyligen Hugo Chavez med Adolf Hitler i hotfulla ordalag, som också riktade sig mot Bolivias nyvalde förste indianske president Evo Morales. (AFP 2.2.06). Tidigare i år valdes Michelle Bachelet till Chiles första kvinnliga president i spetsen för en vänsterregim. Brasilien styrs av förre fackföreningsledaren Lula, Argentina av Néstor Kirchner och Uruguay av Tabaré Vazquez. Till Paraguay har inte förändringens vindar nått, inte heller till Ecuador och Colombia.
Mycket har hänt sedan de brutala militärdiktaturernas tid i Latinamerika. Finns det risk för bakslag nu, liksom på Salvador Allendes tid, frågar många sig.
Demonstranterna tågar runt torget i Puno. Oro uppstår, en rad eleganta turistbussar stör demonstrationen, tror jag, tills jag ser att bussarna är tomma och hör hur chaufförerna tutar rytmiskt, deras fackförening stöder Humala. Framför katedralen ställer man upp en minibuss. På dess tak talar man med megafon till de församlade. Ett tusental personer har kommit för att lyssna. Knutna nävar far i luften. Poliser med kravallsköldar och hjälmar står beredda att gripa in. Men inget händer. “Un pueblo unido …”, skanderar man.
Ollanta Humala får sitt stöd framförallt från ursprungsbefolkningen och från de fattiga i storstädernas slumområden, de så kallade pueblos jovenes.
Kvällarna i Puno är bistert kalla, också under sommarmånaden februari. På restaurangerna lockar man med tända brasor. Mitt hotell, El Presidente på Jiron Tacna, har sett bättre dagar. Utanför ingången sitter två väl påklädda stickande indiankvinnor och säljer mössor, vantar och fingerdockor. Det drar isande kallt genom de enkla fönstren. Men i sängen finns fyra värmande filtar.
Från fönstret ser jag samma dag ännu en demonstration utanför Presidente på Tacnagatan. Det är anhängare till Lourdes Flores som tågar förbi med banderoller och rungande slagord. Bland Ollantas anhängare fanns många traditionellt klädda indianska kvinnor. Det finns det också bland kristdemokraterna här.
Lika kyliga som kvällarna i Puno är, lika hett verkar det politiska klimatet vara. Kan engagemanget leda till förändring?* * *
Tio kvarter från Plaza de Armas ligger Punos hamnkvarter och den sägenomspunna Titicacasjön, 3.810 meter över havet, 19 mil lång och 65 km bred i genomsnitt. Vattnet är bara elva grader plus. På andra sidan sjön anar jag snöklädda berg i Bolivia.
Om Lourdes Flores vinner valet innebär det antagligen ingen större förändring mot nu. Ollanta Humala har som vänsterradikal militär stora likheter med Hugo Chavez, som också gett honom sitt stöd. Skulle han vinna innebär det nya regionala allianser med grannländerna, riktade mot USA:s dominans och förmodligen nationaliseringar av landets naturtillgångar, som naturgas och ädelmetaller.
I Peru liksom i Bolivia spelar odlingen av coca en stor roll. Med kampen mot cocaodlarna – och mot kokainet som framställs ur bladen – som förevändning kan USA komma att ingripa vid någon kritisk punkt.
* Fd chef för kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad
