PressInfo #234 – Västvärldens fredsförhindrande politik på Balkan fortsätter

In
English

På
svenska

På
dansk

Kosovo,
Ceku, Haradinaj, Montenegro….dubbelmoralens
väktare

Om Du tror att
västvärldens politik bör fungera som
mönster för anständighet, rättvisa
och ett principiellt politisk handlande, bör Du
tänka över dessa aktuella nyheter från
före detta Jugoslavien.

Kofi Annans utsände i Kosovo,
förre finske presidenten Martti Ahtisaari,
säger till Der Spiegel att Kosovo rör sig mot
oberoende. I en ton som bara kan karakteriseras som
arrogant säger han till den serbiska sidan att den
borde känna till spelets regler och veta sitt eget
bästa. Detta betyder helt enkelt att han inte
är någon medlare som lyssnar till och
respekterar alla sidor med tanke på att hitta en
lösning. Han är agent för makter som kan
diktera sin lösning. Är Kofi Annan
bekymrad?

Kosovo som bombades bort från
Serbien och ockuperades genom Natos olagliga krig 1999
tycks således förlorat för Serbien.
Kommer de återstående serberna i Kosovo att
fly, starta en gerillarörelse, försöka
ansluta sig till Serbien? Kommer det att sluta med
gränskrig? Samtidigt som alla experter är
överens om att Kosovos ledare inte har levt upp till
minimistandard för mänskliga rättigheter,
tolerans och flyktingåtervändande under de
senaste sju åren, så sätts nu Kosovos
ställning före denna minimistandard. Det
är precis raka motsatsen till vad
västvärlden bestämde för fem år
sedan.

Kofi Annans representant, den
danske diplomaten Søren Jessen-Petersen, som
sköter UNMIK i Kosovoprovinsen, lovordar för
andra gången en misstänkt
krigsförbrytare. Är Kofi Annan oroad av att en
av FN:s topptjänstemän gör detta?
Förut var det Ramush Haradinaj, den före detta
premiärministern som åtalades i Haag. Nu
är det Agim Ceku, den nye premiärministern.
Danmark har tillräckligt med skandaler framme
på sitt bord just nu, så Jessen-Petersens
flirt med etniska rensare gör kanske inte så
mycket till eller ifrån.

Ceku var ledande officer i den
kroatiska armén när den 1995 med hjälp
av CIA och legoknektföretag genomförde etnisk
fördrivning av omkring 200 000 legitima
kroat-serbiska medborgare ur Kroatien. 90 % av dem
är fortfarande flyktingar i Serbien och ingen
stödjer deras återvändande. Således
var och är alla jugoslaviska minoriteter utan skydd
av västvärldens mänskliga
rättigheter; serber är inte värdiga
offer.

Från 1993 och framåt
befann sig Ceku i perioder i Kosovo och hjälpte de
mest extremistiska i sin födelseprovins att bygga
upp UCK, Kosovos Befrielsearmé, bakom ryggen
på Dr. Rugova, den enda pacifistiska ledaren i det
nu sönderslagna landet. (Jag vet vad Ceku gjorde
eftersom jag fick honom att själv berätta
historien för mig.) UCK och Ceku fick generöst
bistånd från den tyska
underrättelsetjänsten BND och – efter att USA
tagit bort UCK från sin lista över terrorist
organisationer – av CIA.

Den moderate, pragmatiske
ickevåldsinriktade kosovoalbanske ledaren Dr.
Rugova, som för kort tid sedan avled, var
naturligtvis farlig; tänk om han hade uppnått
ett oberoende Kosovo med ickevåldsmetoder; vilken
katastrof för dem som tror på våldsam
intervention, bombningar och ockupation som vägar
till fred.

Omedelbart efter att
västvärlden genom FN, Nato och OSSE ockuperat
den serbiska provinsen fick vi höra att de hade
avväpnat UCK. Det gjorde de inte och alla visste
det. UCK var ett ledande organ för att genomdriva
att omkring 200 000 serber lämnade Kosovo;
proportionellt var det den största etniska
rensningen på Balkan. Men den var vår etniska
rensning, så västvärldens fria press
låtsades inte se den. UCK låg också
bakom krigföringen tvärs över gränsen
in i södra Serbien och det åtta månader
långa kriget i Makedonien.

Allt detta är behagligt
bortglömt i dag; det måste vara det,
eftersom västvärldens intressen är
inriktade på ett oberoende Kosovo. Det är den
logiska följden av Natos bombningar 1999. Och inte
verkar det bekymra alltför många att hela
denna process också bryter mot FN:s
säkerhetsråds resolution 1244. I och med herr
Cekus inträde på scenen som den statsman som
föredras av västvärlden, är Dr.
Rugova död i mer än en mening.

Västvärlden, Nato, FN och
lobbygrupper som International Crisis Group (i vilken
Ahtisaari varit ledande medlem) hävdade att
kosovoalbanerna inte borde kritiseras för att de
tvingat drygt 200 000 serber ut ur Kosovo under
månaderna efter Natos, UCK-stödda,
förstörelse av såväl Kosovo som det
egentliga Serbien. Anledningen till det? De hade lidit
så mycket under Milosevic. Det är visserligen
inget tvivel om att albaner led svårt under
repressionen från Milosevics polisstat i Kosovo,
men det råder inte heller något tvivel om att
a) Serbien är det enda land som har fått bort
sin gamla ledare med ickevåldsmetoder och att b)
omvänd etnisk rensning är osmakligt och
oacceptabelt. Tillsammans med serberna från
Kroatien och Bosnien lever dessa kosovoserber
alltjämt som flyktingar i Serbien som praktiskt
taget inte noteras och som är bortglömda; det
finns omkring 500 000 av dem.

Kosovos förre
premiärminister Ramush Haradinaj – anklagad för
allvarliga krigsförbrytelser – har av Haagtribunalen
fått tillåtelse att bo i Kosovo. Detta ska
kontrasteras med att Milosevic har fått avslag
på sin begäran att få tillstånd
att resa till Ryssland för att där få den
sjukvård han har trängande behov av.
[Denna text skrev innan han dog,
JÖ].

Västvärlden kräver
att Serbien ska utlämna Karadzic och Mladic till
Haag. Problemet är att både CIA och FBI sedan
länge har beviljats tillträde till Serbien och
inte kunnat lokalisera dem. Vad är det för spel
som västmakterna spelar när de låtsas som
om de inte har kunnat anhålla dessa två
människor i Bosnien eller någon annanstans
sedan 1995?

För bara några dagar
sedan beslöt EU att Montenegro, den mindre partnern
i dagens Serbien och Montenegro, kan få lov att
hålla folkomröstning om oberoende. Kom
ihåg att EU:s chef för utrikespolitiken,
Javier Solana, var Natos generalsekreterare då det
begav sig, den högste civile personen bakom
förstörelsen av Jugoslavien.

International Herald Tribune
skriver att EU föreslår “att Montenegro ska
tillåtas avskilja sig från
tvåstatsfederationen om 50 procent av de
röstberättigade deltar i omröstningen och
55 procent av de röstamde väljer oberoende”.
Sannerligen förbluffande; en ny europeisk stat kan
skapas med stöd av endast 27,5 % eller mindre
än 200 000 röstande. Och minns att det bor fler
montenegriner i Serbien än i Montenegro. EU
använder således här ett recept för
a) djup splittring eller inbördeskrig inom
Montenegro och b) befolkningsutbyten – montenegriner i
Serbien till Montenegro, serber i Montenegro till
Serbien.

Dessutom kommer ett oberoende
Montenegro och ett oberoende Kosovo att få serberna
i Bosnien att fråga sig varför i all
världen de ska hålla sig lojala till ett
oberoende “Dayton-Bosnien” som 99 % av dem aldrig har
röstat för och som de – i likhet med alla andra
medborgare i Bosnien – aldrig i folkomröstning har
blivit tillfrågade huruvida de godtar.

“Världssamfundets”
fredsförhindrande verksamhet fortsätter

Det är i dag få som
kommer ihåg eller vet vad som skedde på
Balkan för 15-25 år sedan. Få om ens
några bryr sig om att se mönstren och de
underliggande strukturerna. Få vågar vara
politiskt inkorrekta och utmana “världssamfundets”
grundläggande tolkningar och konflikt(fel)hantering
eller EU:s balkanisering, och USA:s fredsframkallande
verksamhet har blivit interventionism och
förklädd ockupation. Västvärldens
fria medier känner sig fria att inte låtsas se
de orimligheter och den brist på principer som
blivit kännetecknande för
västvärldens politik. Om de inte gjorde
så, skulle en del kunna påvisa den
fullständiga moraliska konkurs på vilken ovan
nämnda politiska initiativ grundas.

Föreställ er att Serbien
– den förutsägbara förloraren framför
andra i den jugoslaviska upplösningsprocessen sedan
1980-talet – reagerar på allt det
föregående genom att stanna, dra benen efter
sig som man brukar säga, ett bittert Serbien till
synes ovilligt till samarbete. Föreställ er er
att denna utveckling kommer att göra livet
omöjligt för de moderata och västinriktade
aktörerna i Serbien och spela de hårdföra
nationalisterna i händerna, som Radikala partiet,
och att det i kombination med andra
chetnikstämningar gör att de vinner nästa
val. Föreställ er att Serbien och dess
medborgare vänder sig inåt, känner sig
förödmjukade och blir nationalister
igen.

Alla de som har förstått
absolut ingenting av Jugoslavien de senaste 15 åren
kommer då, i största oskuldsfullhet, att
fråga: Hur kommer det sig att dessa serber är
så envisa? Varför moderniserar de sig inte och
blir goda européer som andra? Varför inser de
inte sitt eget bästa som är vad vi erbjuder
dem? Det är väl underligt att de inte helt
enkelt uppger allt det där som de har omhuldat –
Jugoslavien, autonomi för kroatienserberna,
Republika Srpska, Kosovo, Montenegro och – vem vet
när i framtiden – Vojvodina och Sandjak i utbyte mot
– just det, det har ni alldeles rätt i –
ingenting!

Efter 15 år av
konflikthantering verkar västvärlden
alltjämt inte förstå någonting av
komplikationerna, psykologin och historien här.
Därför kan man vara säker på
två saker: USA och olika EU-medlemsstater har sina
intressen och när nästa Balkankris bryter ut,
kommer de att stå enade med två argument: 1)
Vi gjorde ingenting som var fel och 2) det är
fortfarande serberna som är problemet! Kom
ihåg Ahtisaari – FN och State Department i en och
samma person – som säger det rent ut: Det ligger i
Serbiens eget intresse att spela enligt våra regler
och glömma sina intressen vilka de än
är.

Jag är övertygat om att
vi inte har sett slutet på lidandena i det forna
Jugoslavien. Vare sig det blir förr eller om
några årtionden, kommer vi troligtvis att se
våldet bryta ut igen.

Holbrooke-, Ahtisaari- och
Jessen-Petersen-figurerna liksom de som sänt ut
dessa nickedockor kommer att veta att skylla på en
eller flera lokala parter och aldrig ställa
frågan: Var det vi, världssamfundet, som
också gjorde fel och förlängde tragedin
på Balkan?

Kanske med undantag för
Slovenien hittar man ingenstans i före detta
Jugoslavien äkta fred. Om västvärldens
aktörer vore i stånd att dra några
lärdomar skulle vi få se en del
förändringar i politiken för
konflikt”hantering” i regionen.

Men så blir det inte,
eftersom det skulle vara detsamma som att erkänna
hur kontraproduktiv politiken varit de senaste 15
åren. Det går således att
förutsäga att västvärldens
fredsförhindrande verksamhet fortsätter och att
– grymt nog! – oskyldiga medborgare på Balkan och
inte konfliktfelhanterarna kommer att få betala
priset.

.

* Denna PressInfo är rent
kritisk. De konstruktiva, principiella alternativen
rörande Kosovo har presenterats tidigare i
Kosovo
Solution Series och i
PressInfo
228.

© TFF and the author 2006

From:

Message and your name