1. Vapenvilasöndag i Makedonien Det är söndag och mycket varmt. Huvudstaden Skopje är tyst. De flesta sover, sitter i skuggan på balkonger eller vilar under träd. Tiden och rummet är ett vilset ingenmansland mellan fred och krig. Man sover, pratar, väntar, fördriver tiden, gör det man alltid gjort, håller fast vid det normala – väl vetande att det dag för dag blir ständigt mer onormalt. Ovissheten skapar en tyst närvarande oro. Allt har blivit värre, men måste det bli krig? Ska det bli samma helvete som i Bosnien? Var tar jag vägen? Blir jag inkallad? Ska jag skicka barnen till Kosovo? Till Belgrad, eller bara söderut, ifall? För kriget kan man förbereda sig eller just inte förbereda sig. Man kan inte förbereda sig för det obegripliga, det absurda, det helt onormala. Man kan egentligen bara vänta och hoppas på att det trots allt inte blir av. När jag skriver är...