London, december 2001 Skyddad från Londons och från hela världens buller, fashion, flärd och fladdrande, ifrån likgiltighet och konsumism kommer jag bakom Tate Moderns tjocka maskinhallsmurar. I ett mörkgrått kapelliknande rum med dämpat ljus. Här visas Mark Rothkos jättestora rundade rektanglar i rödbruna nyanser, mystiskt vibrerande i brunt och svart och, anar man, alla andra jordens färgar. Instrumentellt är de som tibetanska mandalas, former att fokusera ögonen på, en svävande känsla i ett mörklila universum som ger mig lugn. Konturlösa kuber som skapats av en odramatisk, icke-våldsam applicering av färger. Dystra rör de sig in och ur varandra som fönster i – eller ut mot – ett gränslöst rum. Skönhet? Obeskrivlig. Vila? Intensiv. Fred? I kropp och själ. Döden? Sannolikt närvarande. De är meditativa verk, ett närmande till en ansikts- och kroppslös Buddha, till ingenting och allt. Zen? Efter min meditation där i mörkret läser jag om hur de kom till. Rothko...