TFF PressInfo

Detta är en uppföljning av PressInfo 148. Vi fortsätter med att till den fredsskapande analysen lägga följande dimensioner: Fredsprocessen Förhandling är enda metoden. Tonvikten läggs vid att “få dem till förhandlingsbordet”, dvs. vid förhandlingar och kompromisser. När man inte vet vad man skall göra, kallar man in en konferens! Tänk om tonvikten hade lagts vid att först föra dialoger med var och en av parterna, dialoger grundade på att man aktivt lyssnar till vad de har att berätta, till vad som är deras fruktan och deras förhoppningar? Med andra ord, först djupgående förståelse och utvecklande av åtminstone en liten aning förtroende och ömsesidig respekt. Därefter skulle det då följa mer överläggningar/samtal och mer förtroende. Och slutligen några slags förhandlingar formade kring kärnfrågorna så som de definieras av parterna, i stället för en förhandlingsdagordning upprättad av regeringar i utlandet vilka var och en för sig söker främja sina egna intressen i...

Dette er en fortsættelse af PressInfo nr 148. Fredsprocessen Forhandling er den eneste metode. Der har været talt meget om “at få dem til forhandlingsbordet,” om mægling og kompromis. Og når man ikke véd, hvad man skal stille op, kan man altid indkalde til en konference ! Hvad hvis vægten først var lagt på dialog med hver part, baseret på at man aktivt lyttede til deres fortællinger, frygt og håb ? Med andre ord, først dybere forståelse og udvikling af et minimum af tillid og gensidig respekt. Derefter kunne der være samtaler/møder og mere tillid. Og til sidst en slags forhandling, der drejede sig om kerneproblemerne, sådan som parterne ser dem, snarere end en forhandlingsdagsorden lavet af udefra kommende regeringer, som samtidig forsøger at gavne deres egne interesser i regionen ? Hvad hvis man skrottede princippet om kompromis og vi havde forstået, at ingen side kan forventes at acceptere noget...

This is a follow-up to PressInfo 148. We continue the peace-making analysis with these dimensions: The peace process Negotiation as the only method There has been an emphasis on “getting them to the table”, on negotiations and compromise. When not knowing what to do, call a conference! What if the emphasis had been on dialogues with each party first, based on active listening to their stories, fears and hopes? In other words, deep understanding first, and the development of a minimum of trust and mutual respect. After that there would be talks/conversations and more confidence. And finally, some kinds of negotiations shaped around the core issues as defined by the parties rather than a negotiation agenda set up by external governments that seek simultaneously to promote their own interests in the region? What if the principle of compromise had been scrapped and we had recognised that no side should be...

For the project INSTEAD OF NUCLEAR WEAPONS By the Swedish Physicians for the Prevention of Nuclear War (SLMK) in cooperation with International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW) Ten years after the so-called end of the Cold War, nuclear weapons are still with us. There is the BMD, the risk of diversion of fissile materials, the fear of nuclearisation of terrorism. The weapons and their means of delivery have become ever more sophisticated. Through base systems, sub-marines, aircraft carriers, the global reach of militarism has intensified. Still, in proportion to the increasing threat all this represents to humankind’s survival as well as to democracy and global development, public debate with visions of a nuclear-free is desperately feeble. Advocates of a nuclear-free world, face immensely powerful governments and military-industrial-scientific structures. We also face the arrogance of power of the roughly 600 individuals (presidents, prime ministers, defence ministers, chiefs of...

At 86, Robert S. McNamara has written yet another book filled with wisdom and vision, Wilson’s Ghost, co-authored by James G. Blight. It is subtitled Reducing the risk of conflict, killing, and catastrophe in the 21st century. It’s a unique and moving reading experience. McNamara has almost forty years in public service; he served as Secretary of Defence to Presidents Kennedy and Johnson from 1961 to 1968. Robert S. McNamara & James G. Blight Through this work he offers personal lessons learned from both the Vietnam War and the Cuban Missile Crisis while he uses the framework of President Woodrow Wilson’s ideas to produce what I judge to be the most compelling realistic blueprint for a new American foreign and security policy. The personalities in the Bush administration would be wise to study McNamara’s morally and intellectually powerful and consistent exposé. I fear they won’t. Wilson’s Ghost is a book way beyond their frame...

I en alder af 86 har Robert S. McNamara skrevet endnu en bog fyldt med klogskab og vision, Wilsons Spøgelse, i samarbejde med James G. Blight. Dens undertitel er Om at mindske risikoen for konflikt, drab og katastrofe i det 21. århundrede. (Robert S McNamara & James G Blight: Wilson’s Ghost, Reducing the Risk of Conflict, Killing and Catastrophe in the 21st Century, BBS Public Affairs, New York, 2001, 270 pp, 24 USD). Det er en enestående og bevægende læseoplevelse. McNamara tilbragte næsten 40 år i offentlig tjeneste, han var forsvarsminister under præsidenterne Kennedy og Johnson fra 1961 til 1968. Robert S. McNamara & James G. Blight Gennem dette arbejde viderebringer handet han personligt har lært af både Vietnamkrigen og Kubakrisen samtidig bruger han strukturen fra præsident Wilsons ideer til at frembringe, hvad jeg bedømmer som den mest overbevisende realistiske skitse til en ny amerikansk udenrigs- og sikkerhedspolitik. Personerne i...

President Bushs tal om tillståndet i nationen var storartat retoriskt sett, fyllt av självförtroende och visionär kraft. Jag förmodar att han skänkte tröst till amerikanerna. Medlemmar av kongressen reste sig och applåderade honom gång på gång och med entusiasm. Jag har bemödat mig om att lyssna till talet och läsa det noggrant och analysera det. Varför uppfattar jag, innerst inne, detta tal som krigshetsande, som att det brister i respekt för andra och som att det är illavarslande för världen? Jag tror att vi alla nu har en skyldighet att försöka föra en dialog med amerikanerna om att en del av oss som på intet sätt är “antiamerikanska” känner oss alltmer främmande inför det vi hör och ser. Jag, exempelvis, uppfostrades med stor beundran för Förenta staterna; mina föräldrars generation pekade alltid på hur amerikanerna hjälpte Europa, på Marshallplanen och på dynamiken i det amerikanska samhället, dess konst, litteratur och...

Præsident Bush’s erklæring om unionens tilstand var retorisk vellykket, han var selvbevidst og visionær. Jeg tror han var en trøst for amerikanske sjæle. Kongressens medlemmer rejste sig entusiastiskt og klappede igen og igen. Talen er interessant også for andet end det, medierne hidtil har taget op fra den. Jeg opfatter talen som krigerisk, uden respekt for andre og som ildevarslende for verden. Jeg tror vi alle nu har en pligt til at tale med amerikanere om hvorfor mange af os, som aldeles ikke er “anti-amerikanske,” føler os fremmedgjorte af hvad vi ser og hører. Jeg, for min del, blev opdraget til stor beundring for De Forenede Stater. Mine forældres generation pegede altid på, hvordan amerikanerne hjalp Europa, på Marshall-planen, det amerikanske samfunds dynamik, dets kunst, litteratur og musik og dets økonomiske mirakel. USA i de sene 1950ere og 1960erne var et land, der blev beundret af millioner, det havde en...

President Bush’s State of the Union address was great rhetorically, he was self-confident and visionary. He comforted, I assume, the souls of Americans. Members of Congress rose to their feet and applauded him repeatedly and enthusiastically. I’ve taken the trouble to listen to the speech, read it carefully and analyse it. Why do I, deep down, perceive this speech as bellicose, disrespectful of others and as boding ill for the world? I believe we all have a duty now to try to dialogue with Americans about the fact that some of us who are by no means “anti-American” feel increasingly alienated by what we hear and see. I, for one, was brought up with great admiration for the United States; my parent’s generation always pointed to how Americans helped Europe, to the Marshall Plan and the dynamism of American society, its art, literature and music, and the miracles of its...

Introduction This PressInfo is written by concerned American citizens. They express their thoughts upon reading PressInfo # 143, Bush’s “State of War Address”. Among them are activists, leadership experts, consultants, business people, professors, a priest, editors, while others who wrote are simply concerned citizens. They are about an equal number of men and women. Below you can read what they think and feel. All are critical of Bush’s policies. Did we select only Bush-critical messages? No. However, only one (1) among some forty responses was critical to the analysis in PressInfo # 143: a US government envoy to a conflict region wrote back without offering his name, “I would prefer that I do not receive crap news like this one.” These are the main themes: – Bush does not speak for me. I disagree with U.S. foreign policy. – I am ashamed that he is our President. I do not...

In the Fall Issue of Development Outreach, World Bank president James D. Wolfensohn reflects on the consequences of September 11 and says that we must fight terrorism and poverty, with “and” in italics. It is one of these élitist articles that states what an unidentified global “we” must now do to make the world a better place. While I do not doubt his wish to see a better world, the lack of both causal analysis and strategy for change in this article raises concerns. There are already thousands of such statements and many more will be made when the World Economic Forum is held in New York from January 31. Wolfensohn’s exposé, in spite of all the seemingly idealistic words, makes it abundantly clear that we live in a time in which political power is inversely related to intellectual power and truth power. He starts out asserting that “we know...

I efterårsudgaven af Development Outreach tænker Verdensbankens præsident James D Wolfensohn over konsekvenserne af 11 september og konstaterer, at vi skal bekæmpe terrorisme og fattigdom; med ‘og’ i kursiv. Det er en af disse artikler fra eliten, som slår fast, hvad et eller andet globalt ‘vi’ nu må gøre for at gøre verden til et bedre sted at være. Selvom jeg ikke er i tvivl om hans ønske om at se en bedre verden, så giver manglen på analyse af årsagerne og på en strategi for forandring i artiklen anledning til bekymring. Der er allerede tusinder af den slags erklæringer, og der vil komme mange flere under det Verdensøkonomiske Forum (også kendt som Davos-mødet) som i år holdes i New York fra 31. Januar. Wolfensohns artikel gør det klart – trods alle de tilsyneladende idealistiske ord – at vi lever i en tid, hvor politisk magt er omvendt proportional med...