Öppet brev till Statsrådsberedningen ifrån
TFF-rådgivare om EU:s säkerhets- og fredspolitik
Mottagare av Sveriges Fredsråds “Lilla Fredspriset” 2005
Denna artikel finns också på engelska
Till
Stadsrådsberedningen
och särskilt till Göran Persson,
Bosse Ringholm och Leni Björklund
Hej!
Er arbetsbörda är stor, och ni missar säkert det mesta av allt som rör sig i folkdjupet. Hatet mot manipulationerna i EU-frågor är enormt. Men få människor finner det meningsfullt att fördjupa sig i konstitutionen när de inte får en chans att yttra sin mening i en folkomröstning. Men det gäller trots allt en konstitution vi ska leva med resten av våra liv.
Vi har gjort ett försök att granska ett enda avsnitt: det säkerhets- och försvarspolitiska. Resultatet av detta och av det vi uppsnappat på vägen överlämnar vi nu till er.
Vi hoppas personligen slippa leva med en konstitution för nittonhundratalet, med allt dess eländiga makt- och våldstänkande. Något land måste ta itu med detta. Det skulle hedra er och oss alla, om det blir Sverige som gör det.
Vi önskar er lycka till, och hoppas på era reaktioner.
Med vänliga hälsningar
Erni Friholt & Ola Friholt
Torget 1, Stocken,
474 92 Ellös
Tel 0304-512 15 (även fax)
olaerni@hotmail.comEtt konstitutionsförslag för 1900-talet
Vi vill ha en konstitution för vår tid !
Det omarbetade förslaget till konstitution för Europa antogs av EUs regeringschefer den 18 juni 2004. I ett halvdussin medlemsstater kommer folken att i en omröstning ta ställning till förslaget.
I Sverige försvarar det politiska etablissemanget hårdnackat sin rätt att godkänna konstitutionen. Ingen regerings- eller riksdagsrepresentant har fått mandat av väljarna att göra detta. Regering och riksdag avser dessutom att hålla sin omröstning före nästa riksdagsval. Politikerna slipper således förklara sin inställning i en valrörelse.
Moraliskt sett är detta ett brott mot demokratins anda och allmänt omfattade anständighetsbegrepp. Men 82 år efter det att demokratin infördes i Sverige får vi fortfarande nöja oss med formaldemokrati.
Konstitutionsförslaget innehåller mycket som européerna kan instämma i och glädja sig åt: Jämställdhet mellan kvinnor och män garanteras, med lika lön för lika arbete, osv. De fundamentalistiska kristna fick nöja sig med att det religiösa arvet nämndes opreciserat tillsammans med det humanistiska och det kulturella, och på jämlik nivå.
Däremot saknas i den viktiga ingressen fortfarande en anknytning till resten av världen, till dess bittra erfarenhet av Europas maktutövning och av det fortsatta ekonomiska övertag Europa har gentemot arbetande människor i världen, de som syr våra billiga blusar, odlar vårt billiga grisfoder och förbrukar våra dyra och ofta sjukdomsalstrande industriprodukter.
Denna brist är djupt beklaglig, eftersom Europas relationer med omvärlden uppenbarligen även fortsättningsvis kommer att bygga på dess maktposition. Den möjliggör för européerna en stor del av det som i ingressen kallas “det stora äventyr som gör Europa till ett område där människans förhoppningar kan infrias, med respekt för varje människas rättigheter och insikt om ansvaret för kommande generationer och för vår jord”.
Gäller detta bara oss i Europa?
Försvars- och säkerhetspolitiken
Avsnitten som handlar om Europas försvars- och säkerhetspolitik går i samma anda ut på att gemensamt och solidariskt stärka och utveckla de militära stridskrafterna och i samarbete utveckla och förse dem med nya effektivare helvetesmaskiner.
Det luktar förevändning eller svepskäl när det sägs att “Om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel…” (Artikel I-40:7). Resonemanget bygger på ett antaget militärt hot mot Europa. Vilket?
För oss ter sig den påbjudna upprustningen av Europa motiverad av en önskan att med militärt tryck vidmakthålla det lönsamma utnyttjandet av världens fattiga. Den kan visserligen också ses som gammalt vanetänkande med innebörden att det enda verkligt farliga hotet är militärt och kommer utifrån och är det enda viktiga ifråga om “säkerhets- och försvarspolitik”. Båda motiven utgör tecken på ett förlegat tänkande som inte duger i en konstitution för 2000-talet.
En smula dunkelt sägs det att “Europeiska rådets europeiska beslut om unionens strategiska intressen och mål skall gälla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och andra områden som omfattas av unionens yttre åtgärder” (Artikel III-194). Vilka är de strategiska säkerhetspolitiska intressena? I historiskt ljus förvisso något att oroa sig för. Och det rimmar illa med föregående Artikel III-193:2: “Unionen skall… säkerställa en hög grad av samarbete inom alla områden för internationella förbindelser för att … c) bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet i enlighet med … Förenta Nationernas stadga, samt … Helsingforsavtalets slutakt och Parisstadgan, inklusive de mål som avser de yttre gränserna”.
Det är förvisso ägnat att oroa att man ibland nämner bevarandet av freden och förebyggande av konflikter utan att vid något tillfälle ens nämna begrepp som “fredlig konfliktlösning” och följaktligen inget om att utveckla metoder för detta.
Likaså förekommer de vanligaste honnörsorden för fredspolitik en eller två gånger i konstitutionsförslaget: “krishantering”, konfliktförebyggande”, “nedrustning”, “bevara freden”, men alltid endast i beskrivning av principer. Det är som om dessa begrepp inte skulle kunna utökas och omges med en enda praktisk bestämmelse om strategi etc i unionens intresse.
Skillnaden gentemot “konkurrensregler” är slående. I Artikel III-50 radas de praktiska detaljerna upp, detta trots att sådana regler ju är välbekanta i världssamhället och lätt kan ges en svepande formulering.
Nedrustning för vem?
I ljuset av vad som sägs om att “förbättra sina militära resurser (Artikel I-40:3) låter det oförmedlat och förunderligt att i Artikel III-210 läsa: “De uppdrag som avses i Artikel I-40:1, i vilka unionen kan använda civila och militära medel, skall inbegripa insatser för nedrustning…” Vems nedrustning? Inte EUs, uppenbarligen!
Terrorbekämpning
Den militära apparaten skall dessutom användas för bekämpning av terrorism. Europas ledare tror alltså fortfarande dels på myten om terrorism som en oprovocerad yttring av ondska, dels att Europas militära styrka skulle kunna räcka till för att hålla nere de grupper som företräder världens förtryckta och utnyttjade människomassor. I detta avseende ter sig bristen på insikt och analys fullkomligt häpnadsväckande. Eller tror dessa ledare att Europas folk ingenting vet och ingenting begriper?
Vart tog kärnvapnen vägen?
I försvars- och säkerhetsavsnitten sägs inte ett enda ord om EU-staternas kärnvapenarsenaler. EU blir med ett allt tätare gemensamt försvar också en gemenskap ifråga om massförstörelsevapen. Saken är av yttersta vikt, eftersom flertalet medlemsstater sagt nej till kärnvapen och i några fall ändå påtvingats sådana vapen mot folkrörelsers uttryckliga vilja och massprotester. NATO-strategin att ödelägga Nordnorge och västra Tyskland om det kalla kriget på sin tid skulle övergå i varmt krig, borde föranleda reservationer och klarlägganden i nutiden om hur dessa vapen skall hanteras och eventuellt användas.
En annan fråga är huruvida svenska medborgare verkligen vill bli medansvariga för kärnvapenanvändning, utveckling och utplacering på vårt eget territorium, ifall europeiska rådet skulle så besluta. Här öppnar sig en avgrund av obesvarade frågor, vilka Europas ledare förbigår med total tystnad.
Och patriarkatet
Det säger sig kanske självt att en patriarkal struktur som EU inte förmår definiera sin allra djupaste karaktär. Det vore dock rimligt att i ingressen infoga följande:
(det nya är understruket) “… övertygade om att Europa, återförenat efter bittra erfarenheter av patriarkatets våldskultur kommer att gå vidare på civilisationens, jämställdhetens, framstegens och välståndets väg.” Och i momentet om jämställdhet mellan kvinnor och män kunde också infogas följande: “Den patriarkala samhällsstrukturen skall analyseras och ett djupgående omdaningsarbete genomföras för att skapa en ny och rikare jämställdhetskultur, vilken skall ersätta patriarkatet.”
Vad borde skrivas in i konstitutionen ?
Det som skrivits ovan borde givetvis skrivas in i en konstitution för 2000-talet.
För övrigt är konstitutionen svår att överblicka i sin helhet. Och vinklingen om patriarkatet skulle kunna inarbetas i konstitutionens alla delar.
Djupdykningar på enskilda områden kan troligen ge oss fler invändningar och förslag till ändringar. Mot bakgrund av kritiken ovan vill vi ge några oundgängliga alternativ och kompletteringar. En del av dessa borde ingå i avsnitt om handel, mänskliga rättigheter etc. Ytterst handlar dock dessa ting om revanschering, uppror och konflikt. Vi hänför dem alltså till säkerhets- och fredsområdet. Och vi vill införa väsentliga begrepp som saknas, t ex “fredlig lösning av konflikter”, “fred med fredliga medel”, “förhandlingsstrategier”, “fredskonferenser” etc.
Det stora fredsprojektet
I våra media framhåller politiker, ledarskribenter och andra debattörer ständigt betydelsen av Europeiska Unionen som fredsprojekt. Men den kan med samma rätt ses som de gamla kolonialmakternas strävan att tillsammans behålla och stärka sin ställning efter den formella avkoloniseringen. Behovet av en militärmakt för att sätta kraft bakom orden i gammal känd stil lyser igenom de skäl som vi ovan betecknat som svepskäl. Samordningen med Nato gör den verkliga avsikten mer sannolik, eftersom Nato på senare tid utsträckt sin målsättning till att kunna ingripa var som helst i världen.
Vi ville dock gärna se Europa som en fredsskapande kraft i världssamhället, en kraft som med fredliga medel skapar ekonomisk och social rättvisa via samförstånd, analys, kompromiss istället för ultimatum, ockupation och Världshandelsorganisationens tvångsavtal.
Unionens mål
I konstitutionens avsnitt om Unionens mål (Artikel I-3:1-5) kan följande infogas:
“Medlemsstaterna skall i varje nationell och internationell konflikt iaktta strikt opartiskhet och genomföra noggrant analyserade, inövade och förberedda insatser för fredlig konfliktlösning.” Med detta förhindras ensidigt militär och maktpolitisk inriktning.
Punkt 5 i samma avsnitt ger vi följande nya innehåll: “Unionen skall eftersträva målen med de ickevåldsmetoder som sammanställts av fredsforskningen och som i många länder tillämpats för att avskaffa tyranni och orättvisor. Erfarenheterna och lärdomarna av folklig fredlig samhällsförändring och konfliktlösning skall tillämpas.”
Därtill fogar vi en sjätte punkt: “Den militärmakt som av tradition bibehållits av EU-medlemmarna skall på sikt krympas och de frigjorda resurserna nyttiggöras för att utveckla civila verksamheter.” Detta är en markering att EU inte eftersträvar traditionell spänningsskapande maktstatus.
Gemensam säkerhets- och försvarspolitik
Det ensidigt militära avsnittet “Särskilda bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (Artikel I-40) byter vi ut mot följande: “Historisk erfarenhet visar att militära maktmedel aldrig löser konflikter utan skapar nya under alltmer lidande. Europas bakgrund som kolonialherrar förpliktar till civila insatser inom handelspolitik och konfliktlösning som kompensation för de sociala och ekonomiska skador som tillfogats de tidigare kolonierna och som utgör roten till deras problem idag.
För att öka EUs kompetens på detta område skall utbildning i kolonialhistoria och konfliktlösnings- och försoningsarbete ges till alla EUs institutioner. Under den tid som denna omorientering kräver skall EU-medlemmarnas militära styrkor ges samma utbildning för att kunna ingripa i våldsförebyggande syfte, då så begärs av oberoende internationella humanitära organisationer.
För att stävja det maktmissbruk som globaliseringen ofta medför skall EU gemensamt vidta åtgärder i stil med bojkott och köpvägran mot de företag och regeringar som bär ansvaret vid varje tillfälle. Samtidigt skall en solidarisk och rättvis handel utvecklas i enlighet med kriterier som antagits av de internationella Fair Trade-organisationerna.”
Allt detta kan förstås bli möjligt endast om konstitutionsförslagets extrema skrivning om marknadsekonomi under konkurrens ges en skymt av sociala hänsyn.
Fredsprojektets konstitution
Om något inslag i denna det stora fredsprojektets konstitution särskilt ska analyseras, betonas och ges utrymme är det den fredliga konfliktlösningen. Något sådant inslag finns inte i konstitutionsförslaget. Vi uppfinner därför en särskild avdelning för detta. Låt oss kalla den Artikel I-40 a. Dess text lyder såhär:
1. ” Medlemsstaternas gemensamma agerande i konflikter skall präglas av ett uttryckligt avståndstagande från våldsam konflikthantering av den typ som ständigt uppvisas av atlantiska maktblock som Nato och liknande tillfälliga allianser: diplomatiskt tryck, som utmynnar i ultimatum, vilket följs av hot med tidsfrist, därefter gradvis verkställande av hoten till en nivå av massiva bombningar av militärt såväl som civilt samhälle, vilket ger en uppmjukning av motståndet till den nivå där förlusterna i liv och materiel anses alltför svåra att bära, fram till det formella betvingandet.
Detta flerhundraåriga mönster går ut på att utplåna den andra parten i konflikten och skapar i förlängningen fler problem än det löser. Metodiskt våld utövat av en cynisk övermakt avhumaniserar även segraren.
2. Efter femhundra år av kolonialt övervåld utövat av Västeuropas stormakter proklamerar Europaunionen nu en konfliktlösningsdoktrin som utesluter användning av väpnat våld, som följer:
a. Medlemsstaterna förbinder sig att desarmera pågående handelspraxis genom att återge Tredje världens små jordbruksproducenter utrymme för självförsörjning och försäljning av sina överskott. Detta sker genom att avskaffa subventioner till Europas jordbruksproducenter, vilka hittills under sken av fri konkurrens dumpat sina varor till underpris. Denna och besläktade åtgärder befriar båda parter, då även förtryckaren lär sig att stå på egna ben.
b. För att underlätta utvecklingen bör medlemsstaterna höja kompetensen hos medias förmedling av fakta, så att kontroversiella och besvärande fakta om rådande orättvisor t ex i form av monopolhandel och priskarteller får nödvändigt genomslag i riktning mot en objektiv uppfattning av konflikternas rötter, vilket i sin tur ger möjlighet till ömsesidig förståelse och rättvisa lösningar.
c. Medlemsstaterna skall var för sig och gemensamt snarast avveckla sin vapenexport till konflikthärdar och länder i öppet krig, och därefter gradvis avveckla även övrig vapenexport. Härigenom undviks att artificiella spänningar skapas, eftersom själva förekomsten av upprustning av andra parter upplevs som ett hot.
d. Medlemsstaterna skall inleda varje konflikthantering med öppna samtal och förhandlingar med alla berörda parter i konflikten. Varje part skall vara säker om att bli hörd och beaktad på jämlik fot i en samförståndsskapande process.
e. Medlemsstaterna skall med ekonomiskt och moraliskt stöd, rådgivning och samråd stärka folkliga fredliga protester och krav riktade mot diktatorer och andra maktmissbrukare och samverka med folkliga bojkottaktioner när så begärs.
f. Europeiska rådet skall organisera och finansiera internationella konferenser där konflikter och deras orsaker penetreras i närvaro av alla inblandade parter och där processen tillåts fortgå tills ett mognadsstadium med consensus uppnås för en fredlig och rättvis lösning.
g. Medlemsstaterna skall med hjälp av fredsforskningens och ickevåldsaktivismens resultat och metoder t ex genom civil massnärvaro i ett konfliktområde, eller genom ett organiserat ledsagande av utsatta personer, arbeta för att dämpa konflikter och långsiktigt lösa dem.
h. I ovanstående föreskrifter ska allmänt tilläggas att manssamhällets värderingar och synsätt i hög grad har styrt åtgärder och processer på detta område. Därför anbefalles, i enlighet med FNs Säkerhetsråds resolution nr 1325, 50% kvinnorepresentation även i dessa sammanhang. Därigenom ifrågasätts patriarkatets invanda självbild, en förutsättning för den nödvändiga omdaningen.
i. Medlemsstaterna skall i fråga om kvinnoförtryck och kvinnomisshandel organisera ett materiellt och psykologiskt stöd i varje enskilt fall och föreskriva individuell intensivbehandling för att rehabilitera och socialt anpassa förtryckaren/misshandlaren.
Med dessa och liknande tillägg till konstitutionen kan ett visst mått av trovärdighet vinnas för det proklamerade fredsprojektet. Dessa förslag har emellertid begränsad räckvidd. Det krävs flera andra liknande förändringar, t ex vad gäller marknadsekonomin, konkurrensen och handeln.
Vem antar den utmaningen? Och när får vi svenskar också möjlighet att uttrycka vår mening i en debatt som utmynnar i en folkomröstning?
Fotnot: För den som vill fördjupa sig i ämnet konfliktlösning/konflikttransformation rekommenderar vi TFF-Associerade Johan Galtungs Peace by Peaceful Means, Peace and Conflict, Development and Civilization, PRIO 1996, Sage Publications Ltd, London.
