Av Björn Eklund
Redaktionschef Ordfront magasin
28 november 2003
Björn Eklund i Expressen 24 november 2003
Svar till Gellert Tamas
Bilden på den avmagrade Fikret Alic i Trnopoljelägret från början av augusti 1992 har blivit en ikon för Bosnienkriget. Bilden tolkades av många medier som att det i Bosnien fanns koncentrationsläger som kunde jämföras med dem i Nazi-Tyskland. Den fick stora politiska konsekvenser. »Mindre än tjugo minuter efter att reportaget sänts i amerikansk teve ändrade Bush sin politik gentemot Serbien· och varje känsla av sympati som allmänheten kanske hade haft för serberna i denna bittra inbördeskonflikt försvann över en natt«, skriver Phillip Knightley, författaren till det internationella standarverket om krigsjournalistik, Krigets första offer.
»Vid detta tillfälle fick Jugoslavien-konflikten den rollfördelning som sedan aldrig ändrats: serberna är skurkarna, muslimerna offren och kroaterna någonting däremellan«, skrev jag i den av Gellert Tamas (Expressen 13 nov.) angripna artikeln i Ordfront magasin 7-8/03.
Min artikel var ett försök att ifrågasätta den etablerade uppfattningen om Jugoslavienkonflikten. Om det är »revisionism« att ifrågasätta och kritisera etablerade föreställningar så kan man säga att min artikel var »revisionistisk« men det är i så fall en ambition som jag delar med de flesta samhällskritiska journalister.
Men Gellert Tamas går ett steg längre. Han kopplar ihop mig med de historierevisionister som förnekar gaskamrarnas existens. Att göra en sådan association är som Claude Lanzmann, regissören till Shoah, påpekat ett effektivt sätt att strypa all diskussion.
Min artikel var ett försök att nyansera vårt sätt att se på Jugoslavienkonflikten genom att diskutera en del av den propaganda som otvivelaktigt förekom. Den kan man få syn på också genom att se vilka bilder som lever kvar från kriget. Det finns många bilder men de enda som vid sidan av Trnopoljebilden fått »ikonstatus« i västliga medier är de där den ovan nämnda rollistan är sig lik: den bosnienserbiska belägringen av Sarajevo, det bosnienserbiska angreppet på Srebrenica och de efterföljande massakrerna, det serbiska angreppet på Racak i Kosovo osv.
Andra jugoslaviska bilder – med annan rollbesättning – har ej fått samma genomslag: Gospic i september 1991 när krigets första större massaker genomfördes av kroatiska styrkor på civila serber.
Kraijina i augusti 1995 när den kroatiska armén genomförde krigets största enskilda etniska rensning. Srebrenicaområdet mellan maj 1992 och januari 1994 när bosnienmuslimska styrkor skövlade och brände serbiska byar och dödade serbiska civila.
Rambouillet i mars 1999 när NATO avsiktligt lägger fram ett fredsavtal som är omöjligt för Jugoslavien att skriva under.
Min slutsats är inte att det är den motsatta rollfördelningen ˆ där serberna är offer ˆ som är den sanna. Min slutsats är att ingen bild ensamt kan representera denna komplicerade konflikt. Tesen om den entydiga serbiska skulden håller inte. Övergrepp av varierande form och skala begicks av alla sidor. Att utreda vem och vilka som bär skulden för dessa är en viktig uppgift.
Viktigt är också att diskutera skuldfrågan för själva krigen. Inte heller här finns all skuld på en sida. Orsakerna är många och står att finna inte bara på Balkan utan också i väst, i Tyskland, EU och USA. Även Sverige frångick sina fredstraditioner och medverkade till att krigets fasor släpptes loss, både 1991 och 1999.
De debattörer som har skapat och vidmakthållit en svartvit syn på Jugoslavienkonflikten och som stödde NATO:s av FN icke sanktionerade bombkrig mot Jugoslavien känner sig trängda. Den världsbild de investerat i under tio års tid ifrågasätts. Det är mot denna bakgrund man ska förstå debattörernas gälla ton och deras debattmetod, att ta heder och ära av sina meningsmotståndare genom att stämpla dem som bruna, antisemiter och/eller historierevisionister som förnekar gaskamrarnas existens. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att endast undertecknad står bakom denna text, inte Ordfront magasin eller Ordfront i sin helhet.
