Helsingborgs Dagblad Irak 3
Demoniseringen av fienden inför kriget är bastant. Svenska medier tar för givet att kriget kommer. Irak har också i svenska medier blivit synonymt med Saddam Hussein, inte med 23 miljoner medmänniskor. Irakiska folket tillhör numera tystnadens zon.
Det ska framför allt inte krypa in något litet element av mänsklighet i vår syn på landet. De ska inte framstå som människor, mödrar, fäder, barn med hopp och fruktan, fattiga och rika. Det är ju bara Saddam och hans palats och militär vi ska pulverisera i ett överlägset teknoinferno! Inget om de tänkbara konsekvenserna av ett storkrig: miljoner av flyktingar, tiotusentals döda och skadade (såväl irakier som amerikaner, inte minst om kemiska stridsmedel tas i användning); miljöförstörelse, oljeprisets himmelflykt, möjlig spridning av kriget till Israel-Palestina, behov av hundratusentals miljarder dollar till återuppbyggnad under kanske 10-20 år, eventuell upplösning av Irak i tre delar, krig i Turkiet mot kurderna och…och? Kan någon garantera att sånt inte kan hända?
Nej, vi ska acceptera kriget därför att det ska leda till demokrati, fred, stabilitet, kvinnofrigörelse, marknadsekonomi – och inte ett ord om att det handlar om att få kontroll över Iraks olja – och Saudiarabiens, som nu inte längre är en pålitlig allierad.
Tack vare TFF:s email service vet alla relevanta svenska medier att vårt team, som ett av de få i Norden, har varit där. Inte en enda har funnit det intressant att göra en intervju. TFF är ju emot ett krig, har “fel” vinkel och ställt upp förslag till ickevåldsliga lösningar. Istället ringar journalister från diverse medier, inklusive Dagens Eko och skulle vi kunna tala om hur man reser dit, får visa och vilket hotell man ska bo på och hur farligt det är. Men vi är ingen resebyrå!
Bush vill få oss att tro att allt är svart i Irak och att allt är vitt i USA, att det är de onda som hotar de goda. De flesta tycks inte ha den intellektuella förmågan att se mer än en tvåfältstabell där vi behöver en fyrfältstabell: det finns något bra och dåligt i USA och väst och något bra och dåligt i Irak. Alltså: därför att de är onda så är allt vi gör per definition gott. Då kan man fritt ställa en massa ensidiga krav på Irak (USA ska inte lova något i gengäld) och om Irak inte lyder så är det de själva som “väljer” att de vill bli bombade; alltså har väst inget ansvar för vad vi gör eller hur vi väljer att påverka och “svara” på Iraks politik.
Utrikesminister Anna Lindh kommer farligt nära på denna krigslegitimerande logik i ett TT telegram i samband med sitt möte med Iraks utrikesminister i FN: “Irak måste bereda tillträde till alla lokaler, och jag strök verkligen under alla lokaler. Jag poängterade att ansvaret ligger nu hos Irak – det hänger på dem själva om militära aktioner ska användas eller inte.” USA och Sverige är alltså inte längre ansvariga för sina egna gärningar. Även om det är vi som ensidigt ställt upp betingelserna är det han där borta som görs ansvarig för våra handlingar. Detta är naturligtvis filosofiskt nonsens och omoral. Sådant kunde bara hävdas om det föreligger en gemensam överenskommelse om vilka spelregler som ska gälla. Det är absurt att hävda att USA inte är ansvarigt för om USA bombar eller inte. Det har faktiskt friheten att välja att göra något annat än att bomba. På så sätt lägger man alltså ifrån sig moraliskt ansvar – och stänger förmodligen gränserna för traumatiserade irakier när de börjar knacka på vår dörr efter kriget.
Utöver själva konfliktens substans har vi här ett gigantisk kommunikationsproblem med enorma skillnader i ordens betydelse och med fördomar och stereotyper. Vi har dessutom en kristen och en muslimsk politisk fundamentalism som matchar varandra till punkt och pricka.
Ofra Begio’s bok Saddam’s Word. Political Discourse in Iraq är ett utomordentligt nyttigt hjälpmedel för den som vill fatta kulturens och språkets inflytande på denna konflikt. Vad jag bland annat lär mig av Begio är att arabiskan, tack vare sin hövlighet, ceremoni, talande runt saken och ständiga upprepningar med små nyanser är väl lämpad for såväl diplomati som manipulation. Vidare har arabiskan en suddig gräns mellan retorik och handling, retoriken antar ett eget liv: Ett hot om krig kan, om det upprepas tillräckligt energiskt och många gånger ersätta ett krig på riktigt. Det fyller en kollektiv, självsuggererande funktion. Arabiskan, inte minst såsom Saddam använder språket, är fullt av kodord och hänvisningar till konkreta ögonblick i det förflutna, ägnat att få människor att tolka sin egen situation i ett historiskt sammanhang.
Låt oss som exempel ta ordet intifada, som blev känd genom den första intifadan i Palestina 1987. En arabisk ordbok från 1400-talet beskriver intifada som “Ge mig stenar så jag kan rädda min själ med dem.” Ordet beskriver en situation där man flyr ifrån en övermakt och med stenar försöker hålla honom på avstånd. På 1960-talet blev det ett huvudbegrepp i det irakiska Baathpartiets ideologi. Det bytte efterhand betydelse till “uppror”, “att luttra revolutionen”, “att leda Irak i riktningen av enhet, socialism och frihet.” Intifada blev också använt om invasionen av Kuwait; det var “ett stöd till en kuwaitisk intifada mot den korrumperade Sabah-familjen, Kuwaits härskande dynasti.”
Thawra är ett annat begrepp. Det förknippas med “revolutionism” men har blivit synonymt med den högsta, nästan heliga ordning i samhället. Ordet kan betyda storm, krig, kamp – men också att få kossorna att resa sig och gå och dricka vatten. Andra betydelser av detta ena ordet är “kamp emot en utländsk ockupant” eller “kupp mot den egna regimen om den är korrupt.” Då den irakiske befolkningen hade fått nog av krig, revolutioner, kupp och politiska mord vreds begreppets politiska innebörd i riktning av “det högsta goda” eller alltså ordning och stabilitet snarare än förändring.
På arabiska har ord en “magisk” symbolladdad och emotionell betydelse, som vi inte riktigt förstår i väst. Det är ju inte så mycket magi som kommer ur munnen på våra riksdagspolitiker. Arabiskan är en ocean av betydelser, associationer och bilder. Araberna sägs älska orden för deras egen skull, för poesin, ljudet, vältalighetens skull. Man kan höra folk tala i timvis utan att säga något, det låter bara så hänförande vackert, som musik. Medan vi drar en skarp linje mellan abstraktion, verklighetsbeskrivning och fantasi så blandas det, vad jag förstår, ofta hejvilt i de arabiska länderna.
Ett sådant språk är som skapat för manipulation. Makten kan besluta att det eller det ordet nu ska ha en ny nyans och stå för något underförstådd. Ordet “gul” kan verka harmlöst men det används politisk om mongolernas invasion för 800 år sedan – och om Iran under kriget. Det blir då inte symboliskt utan också emotivt: det ska mobilisera bestämda positive eller negativa känslor och känslan av samhörighet mot “de andra.”
Vad vi kan vara helt säkra på är att det irakierna säger i den pågående pajkastningen med västvärlden är mer sofistikerat än det låter i engelsk översättning. Vi ska inte tro att all retorik och utsagor om krig och kamp faktiskt är menat som konkreta krigsförklaringar: de kan rentav ersätta dem. Genom att säga ett eller annat och upprepa det tillräcklig ofta så behöver den utlovade handlingen inte alltid att bli av i verkligheten. Så är det t ex med allt tal om arabisk enhet som alla arabstaternas möten avslutas med.
Man får hoppas att såväl USA:s som Iraks krigsretorik kommer att ha denna konsekvens. Men jag fruktar att vi förstår varandra så lite som olika kulturer att vi är på kollisionskurs. Kanske det behövs en intellektuell och moralisk Intifada överallt i väst för att stoppa kriget mot Irak!
