De tre tidigare jugoslaviska delrepublikerna Serbien, Kroatien och Bosnien har samtliga haft val under 2003. I alla har nationellt sinnade partier stärkt sin röstandel. Men medierna har bara uppmärksammar detta när det gäller Serbien.
Det serbiska valet ägde rum den 28 december 2003. I Kroatien var det val ungefär en månad tidigare. En mer genomträngande och sammanhängande analys av varför nationalistiska partier vunnit terräng i hela det forna Jugoslavien skulle vara på sin plats, inte minst för att ge ett framtida Europa en chans till fred. Men de stockholmsbaserade, dominerande svenska mediernas kommentarer kännetecknas av ytlighet och okunnighet, för att inte säga fördomsfullhet – inte minst mot det serbiska folket. Det gäller såväl de allmänna medierna SR och SVT som tidningarna. Vad som i Jugoslavienfrågan får sägas i Sverige – och framför allt inte får sägas – framgår av hemsidan www.manifest.se/balkan.
“Det är de fattiga, de outbildade, de marginaliserade som kommer att rösta fram det nationalistiska Radikala Partiet SRS i Serbien” låter radioekots östeuropaexpert Kjell-Albin Abrahamsson förmedla om valutgången – med ett förakt i tonen, som erinrar om argumenten mot den allmänna rösträtten i vårt land en gång i tiden. Inte ett ord om de ekonomiska konsekvenserna av Natos bombningar av Serbien 1999, om följderna för ekonomin av ett årtiondes sanktioner (utan FNs stöd). Inte ett ord om arbetslösheten och de sociala katastrofen, eller om hur de som suttit vid makten med Västs gillande under de senaste åren samvetslöst berikat sig. På samma sätt som Västs handgångna lokala företrädare i Bosnien försnillat oerhörda belopp, av utifrån komna medel.
Återuppbyggnadsvärdet av bombade industrier, sjukhus och en förstörd infrastruktur i Serbien beräknas uppgå till minst 750 miljarder kronor. Väst utlovade våren 2001 ungefär 30 miljarder kronor i ekonomiskt stöd till hela västra Balkan – villkoret för denna droppe i havet var att Milosevic utlämnades till Haag. Bomber är inget nätt litet nyårsfyrverkeri för en kväll, men det är inget Kjell-Albin Abrahamsson vill störa vår sinnesfrid med. Krig är aldrig heroiska. De är vidriga och grymma. Det handlar om krigsförbrytelser, vem det än är som anfaller en försvarslös civilbefolkning. Men rannsakade och dömda för krigsförbrytelser blir bara de, som stormakten bestämmer. Haagtribunalen vet vem som inrättat den och betalar notan. Därför ser den genom fingrarna med en rad krigsförbrytelser, begångna av Väst och dess vänner.
Väst har med berått mod slagit sönder människors försörjningsmöjligheter i Serbien. Vi träffade i höstas Röda Kors-personal i industristaden Kragujevac. Man förstår lätt att staden kämpar en hopplös kamp mot fattigdomen, med 40.000 arbetslösa i en kommun om 180.000 invånare – när dess industrier bombats meter för meter av Nato.
Kjell-Albin Abrahamsson nämner inte med ett ord flyktingsituationen i Serbien, med sammanlagt nära en miljon flyktingar efter alla krigen i Kroatien, Bosnien och Kosovo. Han nämner inget om den allt magrare flyktinghjälpen från de internationella hjälporganisationerna. De har i stort avvecklat sin verksamhet. Vi träffade hösten 2002 i flyktingförläggningarna i kurorten Matarusjka Banja serbiska flyktingar, som kom från de kroatiska krigen redan i början av 90-talet. Vi träffade där serbiska och romska flyktingar från Kosovo från 1999. Alla levde de i en erbarmlig tillvaro.
I Aftonbladet den 30 december 2003 skriver journalisten Wolfgang Hansson om det senaste serbiska valet den 28 december under rubriken: “Valet ger kalla kårar! Hatet finns kvar!” Det var ungefär en månad efter att Kroatien haft sitt parlamentsval. Där segrade det nationalistiska partiet HDZ, ett parti som har sitt ursprung i den fruktade organisationen Ustasja, ökänd för sin likvidering av serber, judar och romer i samarbete med tyskarna under andra världskriget. I Sverige upplevde vi Ustasja genom mordet på den jugoslaviske ambassadören Rolovic i Stockholm 1971. Trots att det kroatiska nationalistpartiet vann det kroatiska parlamentsvalet – med direkt stöd av exempelvis det bayerska CSU och dess ledare, den tyske kanslerskandidaten Stoiber – känner ABs Wolfgang Hansson inget obehag. Det var väl på sin höjd ett protestval mot Kroatiens ekonomiska eftersläpning.
Tudjmans HDZ var – med tyskt stöd – den drivande kraften i sprängningen av Jugoslavien i början av 1990-talet. Krigets första massaker var den som utfördes av kroater på serber i Gospic 1991. En HDZ-ledd regering i Kroatien svarade också för den största etniska rensningen under hela 1990-talet, när mer än 200.000 serber på några veckor fördrevs eller dödades under “Operation Storm” från det Krajina, där de och deras förfäder levt sedan århundraden. Ännu är ingen ställd till svars i Haag för denna den kroatiska arméns framfart, som började med amerikanska flyganfall mot jugoslaviska kommunikationscentra i Krajina natten mellan den 3 och 4 augusti 1995.
Det finns tydliga ekonomiska, sociala och politiska skäl för den utveckling som skett på Balkan under senare år. De väststödda partierna har uppträtt korrumperat. De har sett till sin egen personliga vinning – utan protester från Väst – och människor i gemen har inte fått det ekonomiskt bättre än under krigsåren i Serbien, i stället ofta avsevärt sämre – trots västs alla löften om förbättringar, bara Milosevic kastades ut från makten.
Djindjics Demokratiska Parti DS har under den gångna mandatperioden stängt ute alla ledamöter från förre presidenten Kostunicas parti DSS från det serbiska parlamentet. Enligt SRs Kjell-Albin Abrahamsson var Djindjic en demokrat, om han än styrde med järnhand. Till nytta för vem? Det är en av de frågor som Abrahamsson inte ställer. I Montenegro stöttar väst en vapen- och narkotikasmugglare ur maffian, tillika en trafficker, premiärministern Djukanovic. Trots denna bakgrund har han av Väst fått etiketten “god demokrat” och betraktas därmed som rumsren. Sådant känner människorna på Balkan till. Liksom all den hårdhänta erfarenhet de fått av Västs dubbelmoral. Vart ska människorna i Serbien vända sig, övergivna som de är av alla, och beskyllda för att ha orsakat alla krigen på Balkan. Om det ska bli en varaktig fred på Balkan måste Europa göra upp med den egna mytbildningen kring de jugoslaviska krigen. Eller finns det krafter som önskar ett fortsatt varande sår i Europas mitt och därför pressar serberna långt bortom det anständigas gräns – samtidigt som man på ett upprörande sätt ser genom fingrarna med mycket annat?
