Irak 1
Helsingborgs Dagblad
11 oktober 2002
Tjänstemannen i det lilla kontoret i Irak reser sig och skakar hand med mig och säger “Frid vare med er” och “Välkomna till Irak” med handen mot hjärtat. Han har en Samsung-dator på skrivbordet och medan jag väntar kan jag se en ung lättklädd kvinna dansa på skärmen ackompanjerad av en liten orkester: “CD från Syrien. Visst är den bra!?” En TV intill den enkla järnsängen, där han förmodligen vilar när det inte kommer några inresande, står och rullar utan bild. Detta är första exemplet på vad jag senare skulle erfara många gånger: det kommer faktiskt in varor i Irak.
Jag åker från Amman i Jordanien. Det är omkring 900 kilometer till Bagdad. Det tog gott och väl en timme vid gränsen att komma in i Irak. Jag deklarerade min valuta och ett dokument upprättades för min dator och kamera. Under väntetiden bjuds jag på sött te; alla är vänliga och artiga. Väskorna måste öppnas, men varken böcker eller papper undersöks.
Det sandiga grå, platta och steniga landskapet sträcker sig så långt ögat når bort mot den värmedallrande horisonten. Om man letar efter några kilo kemisk substans eller små delar av massförstörelsevapen, skulle det kunna ligga begravt var som helst här omkring utan att någonsin hittas. Att inspektörer i detta väldiga landet någonsin skulle kunna garantera att ingen sådan substans finns och FN:s säkerhetsråd häva sanktionerna en absurditet. Irak vet det, västvärlden vägrar inse det.
Den stora amerikanske Cruiser får 200 liter bensin för 4 dollar (!). Jag ser två sorters lastbilar, de som kör olja från Irak till Jordanien och de som kör annat gods, bland annat mycket hö. Genom dagarna och månaderna måste det bli ganska många fat av den första varan.
Baghdad
Jämfört med Amman är Baghdad mycket livlig. Butikerna är öppna långt ut på kvällen och det bedrivs livlig handel. Trafiken är intensiv och polisdirigerad, nya och gamla bilar blandas. Färgrika neonljus syns överallt och musik blandas från alla olika håll. När man kör längs väldiga boulevarder ser man att butikerna är fyllda av kunder och varor. Det är en ganska ren stad och stämningen är avslappnad. Bagdad uppskattas ha omkring 5 miljoner invånare, en femtedel av hela befolkningen.
Staden är modern men man ser lätt när det gäller renovering och underhåll att det är en skugga av vad den måste ha varit. En hel del byggnadsverksamhet pågår både lite här och där, inte minst vid en gigantisk moské som kommer att ta tio år att färdigställa, nya palats, hyreshus och offentliga byggnader. Man slås av Bagdads väldighet och dess oändliga boulevarder med snabb trafik, tusentals monument med och bilder av Saddam Hussein samt många moderna skulpturer, grandiosa minnesplatser med häftiga krigsmonument. Här och där kan man se att staden inte saknar charm, särskilt nere vid Tigris, men jag tycker inte det är en storstad som återspeglar den imponerande historia eller att den har varit en vagga för civilisationen.
Irak har varit ett rikt och modernt samhälle inspirerad av Västeuropa. Det har funnits små klasskillnader, bra skolor och sjukhus, hög läskunnighet och god socioekonomisk trygghet. Det var ett sekulariserat samhälle. Allt detta har förändrats på de 12 år som gått sedan Gulf-kriget och sanktionerna infördes.
Landsbygden och dess folk
Annat är det på landet. På landsvägen mot Babylon ser man halvfärdiga hus, vattenanläggningar som inte fungerar och taggtrådsstaket där all metall har tagits bort och bara stolparna står nakna kvar. Den typiska byn är en rad hus på bägge sidor om den fyrfiliga vägen med små butiker som säljer cigaretter, specerier och grönsaker. I sanden, dammet och smutsen rör sig folk, får och några få kor här och där. Bilverkstäder finns förstås i all oändlighet. Man kan se stora plantager av vilka en del är förvånande gröna, men det finns också grå eller ljusbruna åkerfält som inte verkar ha sett vatten på månader. Beduinska män och kvinnor i svarta eller vita kläder rör sig långsamt med sina fårhjordar. Två män försöker reparera en vattenpump i den tryckande hettan, som närmar sig 50 grader.
Kvinnor helt täckta i svarta kläder med bara ögonen synliga hämtar vatten från en källa medan männen dricker te och röker under ett träd. Så hade de knappast varit klädda för tio år sedan, men religionen börjar bli den enda hållpunkten. Då och då ser jag soldater, på intet sätt dock i förvånande stort antal, kontroller och (obemannade) vakttorn.
Jag frågar mig om detta är den sorts landsbygdsområde som hundratusentals Bagdadbor kommer att fly till när deras land bombas och invaderas?
Leila och Saleh
FN’s utvecklingsprogram, UNDP, tar mig med ut till några mikrokreditprogram. Leila sitter i rullstol och berättar för mig att hon nyligen har avslutat sin utbildning i datorvetenskap vid högskolan i Babylon. Sen ansökte hon hos UNDP om att få ett av programmets minilån och fick 750 US-dollar och blev godkänt av irakiska arbetsministeriet. Nu leder hon kurser med alla sorters studerande i sin lilla kombinerade butik och klassrum.
Jag får också besöka Saleh, en ogift snickare som föddes utan ben 1964. Han reparerar en rätt stor rokokostol med lite guldfärg på när jag kommer in i hans verkstad. Han har fått 500 US-dollar och betalar tillbaka 25 dollar varje månad. De väldiga skåp han bygger sittande och krypande på golvet kostar omkring 80 dollar. Han har god chans att återbetala lånet inom några år efterhand som hans rörelse växer. Han har just investerat i en såg men hans högsta önskan i framtiden är att kunna köpa en rullstol som kostar omkring 75 US-dollar. Jag lämnar honom med en känsla av hopp; han har en chans att få det bra eftersom han gör otroliga saker med sina händer och arbetar hårt. Man kan omöjligen undgå att se stoltheten och hoppet i hans bruna ögon.
Har liksom överallt annars och i Bagdad möter jag bara vänliga, välkomnande människor. Jag skulle inte ha blivit förvånat om någon trott mig höra till västvärlden eller vara amerikaner eller på annat sätt skyldiga till sanktionerna. Men jag kände mig trygg överallt. Butiksägare bad mig stiga in, bjöd på te och visade upp sina prydligt ordnade varor. Den klassiska arabiska gästfriheten och välkomnande inställningen mot främlingar har förvisso inte blivit förstörd. Deras tacksamhet och glädje över att någon rest långt ifrån för att fråga dem om deras liv är verkligen rörande.
Det är människor som Leila och Saleh jag tänker på när Bush vill bomba landet. Det är deras drömmar och hopp som kriget kommer att döda – liksom för de övriga 25 miljonerna oskyldiga civila irakiska medborgare. Men Bush vill att du och jag bara ska tänka på Saddam.
Det irakiska folket förtjänar världens sympati, inte bomber. Jag träffade inte en enda internationell tjänsteman eller chef för någon internationell mission som ansåg att sanktioner var ett verksamt politiskt redskap eller att en invasion skulle lösa fler problem än den skulle skapa.
Om jag kan resa dit, så kan andra också – folkrörelser, mediefolk, forskare. Gör det, skaffa kunskaper om andra sidor av saken som ni aldrig får här hemma!
