Sätt klackarna i backen. Propagandaångvälten för minnet av den 11 september är tillbaka igen för att kväsa oppositionen mot USA:s krigs- och imperiepolitik. Här några punkter som hjälper dig att fortsatt hålla kursen stadig. Vi lägger fram dem i djup respekt för de oskyldiga som dog den 11 september och de lika oskyldiga som dog i anfallen mot Afghanistan och Irak under kriget mot terrorismen. Utnyttja dessa punkter – särskilt om du är lärare, journalist eller annars en medborgare som bryr dig.
Lär och minns 11-07-20
Innan dessa punkter radas upp, är det några saker som bör nämnas. Under hundratales föredrag, tal och intervjuer har jag frågat åhörare i många länder om de vet vad den 11 september är för något. Naturligtvis gör de det och några kanske också nämner den av USA understödda omstörtningen av den folkvalda regeringen Salvador Allende i Chile 1973 för 30 år sedan. Som av en händelse var det fler än 3000 människor som dödades under militärregeringens tid från 1973 till 1990; kropparna efter mer än 1000 har ännu inte hittats. Det är ungefär samma antal som i New York och Washington år 2001.
Sedan frågar jag vad de eventuellt kommer ihåg om jag säger den 7 oktober och den 20 mars. I 99,9 procent av fallen har de ingenting att säga. Nå, den 7 oktober var det datum då USA satte igång sitt “svars- och hämndkrig” mot Afghanistan. Den 20 mars 2003 markerade början av kriget mot Irak. Varför är dessa dagar inte lika livligt närvarande som 11 september i minnet på engagerade medborgare bosatta i länder med vad som ska föreställa en fri press? I termer av oskyldiga spillda liv är de dagarna mycket mer betydelsefulla än den 11 september, som ni ska se nedan.
Även om du inte kom ihåg dessa dagar, kan du bestämma dig för att göra en sak: diskutera aldrig, aldrig den 11 september utan att också nämna den 7 oktober och den 20 mars, allt förkortat som 11-07-20.
1. Den 11 september var inget krig
Den 11 september 11 var en terrorattack. Det var sannerligen en brottslig handling, apokalyptisk, men det var inget krig. Inga soldater var inblandade, inga vapen användes, inga gränser överskreds. Men Bushregimen valde omedelbart och opportunistiskt att definiera det som ett krig, som klart framgår av Bob Woodwards bok Bush at War (Bush i krig).
2. Den 11 september utnyttjades som ett tillfälle att starta ett nytt krig.
Terroristhandlingarna den 11 september kom lägligt till pass. Den gav USA ett gyllene tillfälle att definiera den nya fienden efter kommunismen, efter ett svårt årtionde då USA saknade en klar definition av en sådan fiende. Det hjälpte Bushregimen att förena a) uttalade ädla motiv med b) försök att behärska världen, c) skärpt kontroll av det amerikanska folket, d) inskränkning av det demokratiska styrelsesättet, offentligheten, de demokratiska fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, e) ökad central kontroll i händerna på en mycket liten grupp i Washington och f) att göra bundsförvanter och vänner fientliga och låta USA och Bushregimen själv framträda som de enda aktörer som sett ljuset, som kom med frälsningen, som kan betraktas som någonting särskilt och handla som det Utvalda folket på Guds mandat i Guds eget land. Denna kristna nations religiösa ledning har aldrig haft en tanke på att vända andra kinden till; den har aldrig övervägt förlåtelse, försoning, dialog, medkänsla, älska-din-fiende och allt detta. Hur skulle dess politik kunna annat än brutalisera det amerikanska samhället än mer?
Bushregimen var fullständigt ur stånd att förstå det grundläggande med den 11 september och ställa de relevanta frågorna. I stället valde den med sin krigslystna förhandsinställning att utnyttja tillfället och förvandla det hela till ett globalt USA:s “krig mot terrorismen”. I huvudsak betyder det militär intervention, krig, försök att globalt övervaka folk och deras åsikter, konsumtionsvanor och resor, påtryckningar för rättning i ledet och hotelser med hjälp av infiltration av utländska regeringar. Om man alltså inte står på Bushregimens sida står man på terroristernas och måste ta konsekvenserna.
Ordet terrorism i “krig mot terrorismen” är vilseledande. USA jagar och dödar enskilda terrorister och har intellektuellt och moraliskt inte gjort någonting åt grundorsakerna till terrorismen.
På samma sätt har USA aldrig övervägt att ta itu med terrorismen med icke-militära, politiska och diplomatiska medel – som de flesta andra mindre och medelstora, mindre militariserade länder skulle ha gjort. USA kunde välja kriget på grund av sin överväldigande militära styrka; även länder som exempelvis Italien, Japan eller Ryssland skulle inte ha kunnat göra på samma sätt om attacken riktats mot dem.
3. Var 11 september verkligen en oprovocerad attack?
Den 11 september kan ses som ett svar på årtionden av kulturellt och socialt okänslig politik, av interventioner, mordförsök mot utländska politiker och orättvisa sidor av USA:s utrikespolitik och ekonomiska politik, ett svar på bombanfall, ockupationer och CIA-infiltrationer. I boken Rogue State. A Guide to the World’s Only Superpower (2000) skriver William Blum att “från 1945 till århundradets slut har USA genomfört omstörtningsförsök mot över 40 utländska regeringar och försökt krossa över 30 folkliga nationalistiska rörelser som kämpat mot för dem outhärdliga regimer. I sina ansträngningar att utföra detta har USA åstadkommit att åtskilliga miljoner människor mist livet och att många miljoner fler dömts till ett liv i plåga och hopplöshet.” Ytterligare bevis hittar man här och här.
Men Bushregimen valde omedelbart att definiera den 11 september som oprovocerat och gav USA rollen som det oskyldiga offret och reserverade sig därmed rätt att svara och utkräva hämnd. USA försvarade till och med sitt fördröjda krig mot Afghanistan som ett självförsvar i enlighet med FN-stadgan.
4. Frågan om vem, men inte vad och varför
Bushregimen och massmedierna i huvudströmmen i allmänhet valde att fråga: Vem gjorde det? Den relevanta frågan hade varit varför det hände, vad är budskapet, varför valde de New York och Washington och varför de absolut främsta symbolerna för USA:s globala ekonomiska och militära makt? Tvärt emot vad vi fått höra var det inte en attack mot den västerländska civilisationen, utan mot Förenta staterna. Vi har fortfarande inte gjort något åt den väsentliga frågan: vad vet vi om de direkta och strukturella skälen till att människor tillgriper våld mot oskyldiga människor? Bushregimen har stannat för den enklaste, mest banala teorin av alla: att dessa människor är onda, eftersom de gör vad de gör, och att det onda ska utrotas. Jag tror att vi behöver ett bättre tänkande och hederligare och mer självkritiska dialoger i det västerländska samhället.
5. Kriget mot terrorismen har medfört ett gigantiskt onödigt dödande av oskyldiga civila
Vissa människor kanske vill resa invändningar mot att man räknar döda och väger och jämför. Jag tror att vi måste göra det för att avgöra huruvida det fanns någon proportionalitet mellan terroristattacken och Bushregimens svar – vilket naturligtvis inte betyder att kriget mot Afghanistan skulle vara rättfärdigat om USA bara hade dödat färre.
Man kan hävda att den hämnd som utkrävdes i Afghanistan och Irak saknar proportioner i förhållande till vad som hände den 11 september. Uppskattningarna av antalet dödade civila i Afghanistan varierar från 5 000 till 10 000. I Irak, hittills ett betydligt kortare krig, omkring detsamma. Till detta kommer de döda soldaterna och paramilitär personal. Den sammanlagda befolkningen i vart och ett av dessa länder är omkring en tiondel av USA:s sammanlagda befolkning. Den 11 september var det omkring 2 789 amerikaner som mötte en tragisk död. Antalet afghaner som dödades i USA:s svars- och hämndaktion skulle alltså vara proportionellt om 50 000 – 100 000 hade dödats i USA.
Amerikanerna är nu så fulla av propaganda att en majoritet tror att Saddam låg bakom den 11 september. Dessutom har det varit ett av de främsta argumenten i Washington att internationella terrorister fått fristad och finansiering av Irak. Om man alltså lägger till antalet civila dödade i Irak fram till nu, kan man hävda att USA:s krig mot terrorismen varit proportionerligt om någonstans mellan 100 000 och 250 000 amerikaner hade dödats den 11 september. Sammanfattningsvis handlar det alltså om ett övervåld i proportionerna 35:1 och 80:1.
Eftersom inga av förövarna den 11 september var afghaner eller irakier betyder detta gigantiska övervåld mot oskyldiga människor att kriget mot terrorismen bara har väckt vrede hos folk över hela världen (särskilt naturligtvis bland muslimer) och ökat hatet – och därför också risken för terrorhandlingar – mot Förenta staterna.
6. Fram till den 11 september var terrorismen ett försvinnande litet problem bland problemen i världen.
På USA:s utrikesdepartements hemsida “Patterns of Global Terrorism” kan man hämta information. Följande faktauppgifter om offren för terrorismen i världen kan man hitta där:
Under år 1999: 233 döda och 706 skadade;
Under år 2000: 405 döda och 791 skadade;
Under året 2001: 3 295 döda och 2 283 skadade (inklusive förstås dem från den 11 september);
Under året 2002: 725 döda och 2 013 skadade.
Först och främst, samtidigt som vi respekterar varje oskyldigt liv som förspills, visar dessa siffror att den globala terrorismen är ett litet problem när man jämför det med statistiken över andra faktorer som orsakar oskyldiga människors död, skada och lidanden. Här några exempel:
– Beroende på statistisk metod och källor dör uppskattningsvis mellan 60 000 och 100 000 människor världen över varje dag av sjukdomar som går att förhindra och på grund av att de saknar det mest väsentliga som vatten, mat, skydd mot väder och vind, tillgång till skolor osv för att tillgodose sina grundläggande behov.
– Mellan 500 000 och 1 miljon irakier dog enligt FN:s statistik under de tolv åren av hårda ekonomiska sanktioner som ingen mer energiskt än USA såg till att upprätthålla.
– En miljard människor saknar tillgång till säkert dricksvatten.
– 40 miljoner människor lever med HIV, 25 miljoner har dött av AIDS enligt en FN-rapport från 2002. Det uppskattas att nära 70 miljoner kommer att dö under de närmsta 20 åren på grund av AIDS med nuvarande nivå av intresse för saken i många länder.
Vad ligger det för klokhet i att använda miljarder dollar på att utkämpa krig och avlöva demokratier i namn av kamp mot terrorismen när det finns verkliga problem som vi vet bidrar till terrorism och som vi inte ännu ordentligt har gjort någonting åt?
7. Terrorismen är även ett jämförelsevis försvinnande litet problem i själva USA.
Vad är huvudorsakerna till att folk dör i Förenta staterna? Enligt WorldWatch Institute dör 430 000 av cigarettrökning, 300 000 dör av övervikt (fetma), 43 000 i motorfordonsolyckor och – håll i er nu – 34 000 blir skjutna!
Och inte är det ett nytt problem. Andrew Shapiro skriver i sin bok We are Number One (1992) att “trots att vi är så fromma begår vi över 20 000 mord om året, eller omkring ett mord var 25:e minut” baserat på uppgifter under 1988-90. Det gör att USA ligger dubbelt så högt som Tyskland och åtta gånger så högt som Japan i antalet mord per capita.
Är det verkligen för mycket begärt att USA med samma energi som det “svarar” på den 11 september gör någonting åt sitt eget mycket större inhemska dödande och våld som det självt ställt till med?
8. Kriget mot terrorismen åstadkommer terrorism
Om vi jämför antalet döda och sårade under 2000 och 2002 har det – trots mångmiljardsatsningen på krig mot terrorismen – skett en ökning från 405 till 725 döda (eller 79 procent) och en ökning från 791 till 2 013 sårade (eller 154 procent) i världen.
För att utkämpa kriget mot terrorisemn har Bushregimen ökat sitt utlandsbaserade och inhemska militära försvar med omkring 100 miljarder dollar. USA har sänt omkring 150 000 soldater till Irak som kostar en miljard US-dollar i veckan. Man kan undra om det i modern tid har funnits ett mer solklart exempel på felprioritering?
Några av de mest iögonfallande resultaten av allt detta är: a) USA är en nation av skrämda människor, b) terrorismen är i tilltagande och c) USA:s politik – inte Saddam – har förvandlat Irak och Mellanöstern till ett område som sjuder av den terrorism som det hette att USA skulle förhindra. Här ett utdrag från USA:s utrikesdepartement den 7 september 2003:
“President Bush sade i ett TV-sänt tal till nationen den 7 september från Vita huset: “Irak är nu den centrala fronten” i kriget mot terrorismen och Förenta staterna “ska göra det som är nödvändigt, vi ska satsa de pengar som är nödvändiga” för att vinna “denna väsentliga seger i kriget mot terrorismen, för att främja friheten och göra vår egen nation tryggare”.
Bush kungjorde att han kommer att be kongressen om 87 miljarder dollar för att betala kostnaderna för militära operationer och underrättelseverksamhet i Irak, Afghanistan och på annat håll under nästa år och för att bidra till att bekosta uppbyggandet av dessa nationer.” (kursiv JØ)
I en sammanfattande översikt nyligen dras slutsatsen att amerikanerna inte känner sig säkrare med sin regerings krig mot terrorismen. 76 procent säger att de inte kommit att känna sig tryggare under de senaste två åren.
Detta bådar inte gott för USA och för världen. Bushregimen skapar inte mindre terrorism, USA underblåser terrorism!
9. Detta är ren produktion av rädsla
Den verkliga världen tycks betyda allt mindre i Washington. Det som räknas är virtuell, föreställd fantasipolitik och (själv)bedräglig information. Politiken har inte längre några rötter i en resonerande, allmän uppfattning av verkligheten. Det är osunt. Det gränsar till det paranoiska, det autistiska och det sadistiska i det att det söker att – med våld – rensa hela världen från en sorts föreställd, självdefinierad och psykologiskt projicerad Ondska. Det inbjuder till storhetsvansinne eller allmakt i det att det envist hävdar att USA kan göra allt ensamt, även inför en värld som inte är överens.
Som en följd av detta måste regimen hålla en mängd information hemlig för sina egna medborgare, eftersom regimen kämpar mot en fiende som inte är en väldefinierad yttre fiende som Sovjetunionen utan en generaliserad skadegörare som lurar bakom varje hörn i hemlandet och överallt där amerikaner vistas utomlands. Det skapar fruktan, det skrämmer, det tystar. Och det disciplinerar – akta dig för vad du gör och säger och till vem! Som så levande skildras i Michael Moores film Bowling for Columbine är denna typ av psykopolitik avsedd att få folk att tro på och skydda sig med alla slags våldsamma medel. Och om man kämpar för att döda det Onda, eller känner sig hotad av det, är inga medel illegitima, inget offer för stort.
10. Det var inte bara en amerikansk tragedi
Det var folk av 36 nationaliteter som dog den 11 september. 209 eller 7 procent av dem hade icke-amerikanskt medborgarskap; de flesta förlusterna var brittiska, japanska, colombianska, jamaicanska, mexikanska och filippinska medborgare. För detaljer, se den officiella hemsidan för 11 september. Fastän det inte bara var en amerikansk tragedi, är det USA som har monopoliserat sörjandet.
Européerna iakttog tre minuters tystnad för offren efter 11 september. Det var en vacker gest. Men varför inte någonting liknande för de 20 000 liv som gick förlorade i jordbävningen i Indien? För de 100 000 döda i inbördeskriget i Algeriet? För de en miljon folkmordsoffren i Rwanda och Burundi eller de 500 (minst) oskyldiga i Serbien-Kosovo som dog under Natos bomber? Och så de oskyldiga offren i Afghanistan och nu Irak?
Skulle amerikaner känna att vi sympatiserade mindre med dem om vi gav uttryck för vårt medkännande och vår sympati också beträffande andra oskyldiga offer?
11. Den 11 september kräver hederliga definitioner av begreppet terrorism
“Om vi inte är mycket konsekventa och självkritiska i vårt språkbruk inbjuder vi till just det våld som vi så djupt beklagar,” skriver Richard Falk, professor emeritus vid Princeton-universitetet och knuten till TFF, i sin utmärkta bok Revolutionaries and Functionaries. The Dual Face of Terrorism (1988).
Exempelvis USA:s utrikesdepartement definierar terrorismen i dessa tre punkter: “Termen ‘terrorism’ innebär avsiktligt, politiskt motiverat våld utfört mot icke-militära mål av subnationella grupper eller hemliga agenter, vanligen avsett att utöva inflytande på en publik. b) Termen ‘internationell terrorism’ innebär terrorism som inbegriper medborgare eller territorium tillhörande mer än ett land. c) Termen ‘ Terroristgrupp’ innebär varje grupp som utövar eller har betydande undergrupper som utövar internationell terrorism.”
Detta utsäger att endast subnationella grupper kan utöva terrorism; med andra ord, statliga organ eller regeringar kan inte göra det (men regeringar kan finansiera, erbjuda beskydd osv åt terrorister). Vi finner denna definition ytterligt bristfällig och vilseledande. En regering kan visst terrorisera både sina egna ickestridande, oskyldiga medborgare och medborgare i en annan stat. Och det råder inget tvivel om att regeringsterrorism historiskt sett har orsakat många fler människors död än subnationell smågruppsterrorism. Dessutom ingår begreppet “terrorbalans” i alla kärnvapenstaters strategiska doktrin och uttalar och betyder med precision att användande av kärnvapen skulle utgöra terror mot oskyldiga icke-stridande personer.
Det tycks råda ganska bred enighet om att en definition av terrorism måste vara inriktad på handlingen att oskyldiga görs till mål, oskyldiga som inte är part i en konflikt och som är icke-stridande. Utifrån det måste andra element införas. Richard Falk hävdar att “Terrorism … utmärks av varje typ av politiskt våld som saknar adekvat moral och lagligt rättfärdigande, utan avseende på huruvida den handlande är en revolutionär grupp eller en regering.” Han tillägger: “Det som är upprörande med företeelsen terrorism är dess normalitet inom vår kultur. Från detta perspektiv är vi praktiskt taget alla terrorister, åtminstone i den passiva bemärkelsen att vi godkänner eller åtminstone tyst samtycker till urskillningslöst våld mot fiender...”
Falk utvecklar det hela ytterligare: “Så länge stater stödjer sig på terroristiska metoder för att undvika nederlag eller påskynda seger i krig och motiverar det med att de räddar liv, får terrorister av alla övertygelser ökad trovärdighet.” … “i sista hand är vårt svar på terrorismen en utmaning mot vår anda som folk och som organiserat samhälle. Terrorismen är djupt rotad i en jordmån av utestängdhet och sedefördärv som bägge utgör en del av vår samhällsväv. Terrorister är i egenskap av utövare av urskillningslöst och otillåtligt våld framträdande bland såväl dem som är ytterligt utestängda i samhället och dem som är våra största vinnare… (kursiverat här).
Verkligen sant. Vid andra årsdagen av den förfärliga attacken mot USA ska vi ge uttryck för vår vrede över det grymma dådet och vår solidaritet med dem som rycktes bort. Men i morgon måste vi återigen fortsatt envisas med att Bushregimen inte ens börjat förstå terrorismen som sådan eller de sätt på vilka terrorismen utmanar vår anda, våra samhällen och våra kulturer. I stället verkar den rota sin politik efter den 11 september i sedefördärv, dvs i terroristisk motterrorism som har dödat många fler oskyldiga människor och skapat mycket mer hat och fruktan.
Det inbjuder till “det våld som vi så djupt beklagar”. Och så kanske vi driver mot en katastrof som vi aldrig sett maken till.
© TFF 2003
