Vad slags utbildning kommer Iraks barn att få under ockupationen?
Vi har hört det gång på gång och vi känner det som en gammal sanning: våra barn är vår framtid. Under dessa veckor inriktar sig medierna nästan helt på kriget, på militären som “återuppbygger” Irak (efter att ha förstört Irak) och inriktningen är på politik.
Men förutom säkerheten är det ingen sida av återuppbyggnaden, försoningen och utvecklingen efter kriget som är viktigare än utbildningsystemet i bred mening. Det förtjänar verkligen mer uppmärksamhet från mediernas sida än vad det får. Det USA:s administration gör just dessa veckor är avsett att få långvarig inverkan på det irakiska samhället – det vill säga om de lyckas.
Jag blir därför givetvis mycket nyfiken när en vän för ett par dagar skickar mig en epost och frågar om jag har sett att ett företag som heter Creative International Associates Inc, CAII, och som är baserat i Washington har fått ett kontrakt värt 62 miljoner USA-dollar för att återuppbygga Iraks utbildningssystem. Det hade jag inte, så jag gick in på CAII:s hemsida och läste nyheterna från den 14 april 2003: “USA:s myndighet för internmationell utveckling (USAID) har tilldelat Creative Associates International, Inc. (CAII) “Projektet för revitalisering av irakiska skolor och stabilisering av utbildningen” (RISE), som ska söka gottgöra mer än ett årtiondes försummelser inom den irakiska utbildningssektorn.
“Försummelse” av barnen i Irak
Situationen i irakiska skolor är förfärlig. Här en del grundläggande statistik från TFF:s PressInfo 173, uppgifterna täcker förändringar sedan det sena 1980-talet och det tidiga 1990-talet, dvs en period under vilken regimen inte har fört några krig:
SKOLGÅNG
– Barn som inte längre går i skola på lågstadiet: 31% flickor, 18% pojkar.
– Barn som inte längre går i skola på högstadiet: 50% pojkar, 60 % flickor.
– Lärarlöner: varierar mellan 3 och 5 US-dollar, klasser upp till 60 elever, föråldrade läroplaner
– 5 100 nya skolbyggnader behöver byggas, 70% av de skolor som finns behöver återställas i användbart skick.
– Läs- och skrivkunnighet 1998: 58%, den var mycket högre under 1980-talet till följd av kampanjer för läs- och skrivkunnighet, andelen läs- och skrivkunniga 1987 var 72%.
– Läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor har ökat från 8% 1985 till 45% år 1995.
USA var ivrigast av alla att fortsätta de sanktioner som innebar ett folkmord på irakierna och ödelade deras hälsovårds- och skolsystem. Det måste väl vara det som åsyftas med “försummelse” här ovan? Om det är så, är det då en historiens ironi att ett amerikanskt vinstdrivande företag nu ska återuppbygga Iraks skolor?
Creative Associates International Inc.
Det här kan ni läsa på CAII:s hemsida:
“CAII ska leda en allians av partners i RISE-projektet med syfte att åstadkomma en snabbdistribution av skolmaterial, utrustning och förnödenheter i Irak. Satsningar på utbildningsreformer ska understryka den accelererade undervisningen och utökade lärar- och skolkapaciteten, och blåsa liv i ett utbildningssystem som en gång var ett av de starkaste i Mellanöstern.
Snabba utvärderingsprocesser kommer att initieras omedelbart för att tillgodose utbildningssystemets mest trängande behov. Irakiska frivilligorganisationer kommer att utbildas för att vägleda lokala uppgiftsinsamlare som skall hjälpa till att upprätta målobjekt för snabb distribution av material. American Manufacturers Export Group (AMEG) kommer att leda insatserna.
Pilotprojekt kommer att igångsättas för påskyndad utbildning i fem län för att åtgärda undervisningen av flickor, de överåriga elevernas behov och ungdom utanför skolorna. USA-baserade irakiska frivilligorganisationer står för en rikedom av lokal kunskap och kommer att kunna bistå med grundläggande tjänster, med inriktning på att nå landsbygdsområden med särskilt stora behov.”
Jag läser detta några gånger och förstår ändå inte vad de faktiskt tänker göra. Jag vet inte vad som menas med frivilligorganisationer i Irak; under Saddams tid fanns bara nästintill ofrivilliga organisationer, regeringsorganisationer. Och jag undrar hur mycket USA-baserade irakiska frivilligorganisationer kan bidra med när man betänker situationen på plats. Men jag förstår i alla fall att insatsen ska vara både snabb, omedelbar och accelererad…
Här följer utdrag av hur CAII presenterar sig själv och jag citerar med avsikt rätt långt:
“CAII grundades 1977 som en privat vinstdrivande internationell konsultfirma. Firman har drygt 200 anställda medarbetare och opererar via tolv fältkontor runt om i världen; under räkenskapsåret 2001 hade bolaget intäkter på 35 miljoner US-dollar och över 200 miljoner US-dollar i ingångna kontrakt. Det är ett företag som ägs och leds av minoriteter och kvinnor och som är personkontrollerat för att hantera hemligt arbete och hemlig information.
CAII tror på företagskultur
CAII har tro på företagskultur och framstående egenskaper, på det som är rätt och riktigt, på gemenskap och mångfald, på att ge makt och uthållighet åt människor och på kundens deltagande, och CAII “tar sig an förändringen som ett tillfälle till omvandling och förnyelse.”
Här är vad som sägs om det civila samhället: “Ett oberoende, engagerat och politiskt aktivt samhälle är en förutsättning för demokrati med deltagande och ansvarsutkrävande. CAII ökar kapaciteten hos det civila samhällets aktörer så att de fullödigare kan delta i det demokratiska livet. I synnerhet eftersträvar CAII att stärka det civila samhällets roll inom områdena mänskliga rättigheter, valprocedur, lagstiftning och styrelse. CAII:s projekt främjar medborgerligt deltagande för bekämpande av korruption, ökad insyn och krav på ansvarsutkrävande.”
Så här beskrivs företagets arbete i Afghanistan, där också AMEG är företagspartner:
“Inför det nya skolåret i Afghanistan reviderades och trycktes och distribueras 50 ton nya läroböcker för nybörjare runt om i Afghanistan.
I det USAID-finansierade 16,5-miljondollarprojektet för elementär undervisning i Afghanistan (APEP) och i nära samarbete med Afghanistans utbildningsministerium, genomfördes arbetet av ett consortium lett av Creative Associates International. Det krävdes komplicerad logistik när böcker flygs in från Indonesien för att klara skolstarten den 22 mars 2003. I slutet av maj kommer över 10 miljoner nya läroböcker att vara tryckta och transporterade till Afghanistan av Creative Associates International i nära samarbete med American Manufacturers Export Group (AMEG).”
62 miljoner US-dollar för vilken utbildning i Irak?
Företaget producerar och transporterar alltså skolböcker. Hur ska de producera miljoner skolböcker för Iraks barn? USAID säger att den amerikanska regeringens mål är att se till att barnen är förberedda för det nya skolårets början i september 2003. Kommer det att bli översatta versioner av böckerna i Afghanistan? Jag menar, det tar ju lite tid att uppskatta hur stora behoven som finns och att bygga de tidigare nämnda 5 100 skolsalarna och återställa 70 procent (eller mer nu efter kriget) av de befintliga skolsalarna i användbart skick – och åtminstone en del av detta måste väl ordnas först?
Sedan tar det tid att engagera irakier – myndigheter, lärare, föräldrar och barn. För CAII var ju deltagande och demokratiska metoder väsentliga, eller hur? Under proceduren kan ju konflikter dyka upp och de måste hanteras inom hela utbildningssystemet. Jag tänker då på saker som löneförhandlingar med de olika lärarkategorierna, utvecklande av läroplaner tillsammans med dem, organisering av den verkställande strukturen osv – för att inte nämna uppgiften att skriva de många och olika typerna av läroböcker. Och, naturligtvis, vi har ju all övervakning som ska göras så att man undviker att få the bad guys, medlemmar av Baathpartier t ex, som undervisar oskyldiga själar på låg- och mellanstadiet.
Jag höll på länge och surfade mig igenom CAII:s hemsida. Alla texterna är av den typ jag återgivit ovan. Det är därför jag citerar långa avsnitt av dem så att ni kan se deras halkiga reklamspråk utan verkligt innehåll. Jag kan bara hoppas att det inte återspeglar kvalitén på företaget, som kallar sig kreativt och arbetar med att utbilda miljoner och åter miljoner människor på tolv ställen runt om i världen.
Inte någonstans ser man ett enda ord om innehållet i utbildningen, svårigheterna som ligger framför dem, någon kulturell känslighet. Inte ett ord om hur CAII ska ta sig an detta projekt, vilken pedagogik och vilken inlärningsfilosofi som ska tillämpas på detta land och dess olika religiösa och etniska grupper.
Inte för att jag förväntar mig att de amerikanska ockupanterna ska introducera de förtrycktas pedagogik från Paolo Freire eller det festliga icke-undervisningstänkandet från Ivan Iljitj. Men det kunde ju ha funnits en liten antydan – förutsatt givetvis att CAII inte ser undervisning som en rent teknisk uppgift, ett bearbetningsproblem, ett standardpaket som man kan släppa ner från ett flygplan var som helst där amerikanska intressen står på spel och finansiering från USAID därför finns till hands
Och hur gör man när man “återuppbygger utbildningsväsendet” – något av en formulering! – i ett land där man inte har arbetat tidigare? Jag menar, vad vet egentligen CAII om de miljoner barn som företaget ska “hjälpa”, “svara för underhållet av”, “sätta i stånd att uträtta saker”, “demokratisera” och som nu har “befriats” av USA:s “president”, där några kvarter bort från CAII:s kontor i Washington?
För övrigt, han är den “president” som gjort ganska mycket för att “försumma” utbildningen i USA självt. Om ni inte tror mig, ta då och titta i Michael Moores Stupid White Men … som också kommer ge er en påminnelse om varför George W. Bushs officiella titel borde stå inom citattecken.
Det är uppriktigt så mycket jag inte förstår att jag surfar vidare en bit och turligt nog hittar jag en intervju i Fox News Channel med CAII:s president och verkställande direktör, Charito Kruvant.
Men det tycks som om hon bara säger de rätta sakerna – gränsande till plattityder – och ingenting av substans.
– Vi börjar med att kommunicera med det irakiska folket. En av de saker vi har lärt oss i vårt arbete är att utbildning tillhör folket i landet.
Sedan hon pressats hårt om rimligheten av att utlänningar kommer in för att undervisa irakierna, hävdar hon envist att CAII bara hjälper till
“…hand i hand med det irakiska folket kommer vi att kunna identifiera – först av allt behöver vi uppskatta vilka mängder det verkligen rör sig om. För det andra behöver vi bestämma vilka andra slags saker skolorna kommer att behöva den 1 oktober när skolorna börjar. Vi vet också att den irakiska regimen inte har försett barnen med medel och material i den omfattning som behövs för undervisningen.
USA:s regering har därför verkligen åtagit sig att ge dem allt stöd. En av de saker vi ska göra är att se oss omkring för att klara ut vad de behöver. Behöver de pennor? Behöver de anteckningsböcker? Behöver de svarta tavlor? I några fall har vi sett att en del av skolorna har plundrats.”
Oj, oj! De får 62 miljoner dollar och detta är allt de kan säga? Och de irakiska barnen ska få “ett nytt Irak” den 1 oktober – “förhoppningsvis” i samarbete med utbildningsministeriet?
– “Vår målsättning är att vi med irakierna och, förhoppningsvis, med utbildningsministeriet ska kunna börja skolorna den 1 oktober på ett sätt som verkligen demonstrerar att det sker en omvandling till ett nytt Irak.
Lämplig för kontraktet – “inbäddad” med Washingtons maktkretsar
Jag fortsätter mitt surfande på det underbara internet och börjar förstå att bolagets styrelseordförande och verkställanmde direktör Charito Kruvant är en mycket speciell person. Hon ör född i Bolivia och har växt upp i Argentina. Att döma av vad vi hittar på internet om henne har hon ytterst goda förbindelser med affärsvärlden i Washington och hon är rankad som en av de hundra mäktigaste kvinnorna i huvudstaden.
“Sedan 1998 har hon varit en av ledarna för projektet för att ta fram en nationell säkerhetsstrategi (Project in Search of a National Security Strategy) en insats som är inriktad på amerikanska intressen och amerikanska värden genom främjande av legitima styrelseskick och ekonomiska möjligheter hemma och utomlands. Det handlar bland annat om integration av begreppen demokratisk frihet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, fria marknader och amerikansk idealism.”
Hon är också styrelseledamot i Calvert, ett socialt ansvarsfullt investmentbolag. Fru Kruvant är engagerad i kampen mot terrorismen och i nödlägesberedskapen i Washington.
Stor-Washingtons handelskammare har samlat ihop fyra personer – förre AOL-chefen George Vradenburg, VD:n för Marsh (och Connollys chef) Dick Duncan, KPMG:s John Veihmeyer och Creative Associates Charito Kruvant – för att utveckla planer som ska komplettera regeringens.”
Man måste förmoda att kampen mot terrorismen i USA:s huvudstad ger ganska stora politiska fördelar. För länge sedan hjälpte fru Kruvant även USA att avväpna contras och arbetade för att försvaga apartheid i Sydafrika
“Kruvant har arbetat med våldtäktsoffer i Bosnien och förtryckta kvinnor i Afghanistan. Ett av hennes mest oförglömliga minnen i arbetet måste har varit när hon deltog i USA:s mission för att övertyga contras att det var dags att lägga ner vapnen och förbereda sig för fredligare värv. När hon skulle resa till sitt möte med den nicaraguanska gerillan, firades hon ner från en helikopter nära deras gömställe i bergen. Kruvant var också särskilt stolt över att vara en av ett fåtal amerikaner som arbetade inom Sydafrika för att få ett slut på apartheid. Hon och hennes arbetsgrupp hjälpte till att förbereda de svarta sydafrikanska ledarna att delta i styrandet av sitt land.”
På amerikanska regeringens uppdrag för att avväpna contras – ser man på! Jag har inte kunnat hitta mer om den biten av CAII:s chefs förflutna. Fredsplanen i Arias undertecknades den 7 augusti 1987, CAII grundades 1977.
Så här skrev Washington Post om CAII:s USAID-kontrakt i Irak:
“Den hastighet – och den brist på konkurrerande offerter – med vilken State Departments byrå belönade sex av sin inledningsvis åtta återuppbyggnadskontrakt väckte kritik från kongressen och riktade uppmärksamhet mot bolag som i likhet med IRG varit föga kända utanför kretsarna för internationell utveckling …
Fru Charito Kruvant, styrelseordförande och VD i Creative Associates International Inc, en konsultfirma i Washington som tilldelades ett kontrakt för skolåteruppbyggad värt så mycket som 62 miljoner dollar, sade att de som får regeringskontrakt är vana vid att bli granskade.”
“Insyn är en del av vår vardag,” sade Kruvant. “Jag brukar helt lugnt säga att folk vet vad jag har för skonummer.”
Slutligen presenterar sig AMEG, CAII:s partner både i Afghanistan och Irak, på följande sätt på sin enkla hemsida:
“American Manufacturers Export Group (AMEG) är ett litet kvinnoägt företag som gör affärer främst som agent för anskaffande av tjänster (Procurement Services Agent, PSA) AMEG:s starka sida är dock att stå för en rad tekniska tjänster för humanitära och ekonomiska utvecklingsprojekt runt om i världen. AMEG specialiserar sig på anskaffande och logistik, men vi har också byggt upp ett anseende som kompetenta hanterare av storskaliga program, högkvalitativa genomförandestudier, planer, implementering och utvärdering.”
Intressant nog är Sandra Tribble ordförande, medan Wess Tribble är verkställande vice ordförande
“Wess Tribble har omfattande internationell erfarenhet som verkställande direktör i den privata sektorn, som högre tjänsteman inom UD och officer i USA:s marinkår. Han har tjänstgjort hos USAID i missioner i Asien, Afrika och Mellanöstern. Efter pensionering från utlandstjänsten intog han posten som exekutiv vice ordförande i AMEG. Han har deltagit i en lång rad känsliga program över hela världen.”
Vem vet vad det kan betyda att man har varit i utlandstjänsten och marinkåren och varit inblandad i känsliga program?
Skäl att vara mycket skeptisk
Man kan inte utesluta att Creative Associates Incorporated verkligen gör bra saker för många människor. Jag har inte genomfört någon analys bortom vad nätsidan och medierna kunnat berätta.
Men det finns skäl att fråga sig varför detta bolag, utan någon särskild konkurrens, om ens någon alls, har utsetts och belönats med den ansenliga summan 62 miljoner US-dollar för att sprida utbildning till ett historiskt sett civiliserat land som var fullt i stånd att utbilda sitt eget folk till mycket hög nivå.
1. Detta är ett privat företag för vinstgivande utbildningsexport. Vad det än är för undervisning det förmedlar, kommer denna undervisning att stå i samklang med den företagskultur som främjar USA:s globaliseringsintressen.
2. Finansieringskällor, metoder och struktur kommer troligtvis att ha inflytande på, om inte dominera, innehållet i vad irakiska barn ska lära sig i framtiden. Så, vad exakt kommer irakiska barn att lära sig?
3. Den glassiga presentationen, de mondäna, politiskt korrekta ord som används på hemsidan förråder en världsuppfattning som fundamentalt skiljer sig från den värld där utbildningsprogrammet ska tillämpas.
4. Det är strukturellt ämnat att tjäna USA-regeringens företagsintressen mer än behoven hos – hittills oidentifierade och okända – irakier i fråga om undervisning. Hur skulle det kunna vara “deltagande” och skapa “ett nytt Irak” på 4-5 månader?
5. Sådana program kommer knappast att kunna lära irakiska barn någonting som inte är politiskt korrekt i den nuvarande Washingtonregimens ögon.
6. Med luftlandsatt teknologi och redskapen i förarsätet, får innehållet sitta i baksätet. Detta krockar fundamentalt med kreativitet och med behoven hos ett folk som trängtar efter tanke- och yttrandefrihet.
7. Det ligger alltför nära USAID och den amerikanska regeringen. Hur sympatiskt det än är att företaget ägs av minoriteter och kvinnor, väcker fru Kruvants förbindelser och ställning i Washintons maktkretsar misstankar om ett gunstlingssystem.
8. Visserligen kan det i många fall finnas sympati för de underförstådda värderingar och världsuppfattningar som ligger “inbäddade” i denna typ av snabblagade program. Frågan är bara om de när allt kommer omkring förser irakierna med mer frihet än exempelvis det gamla baathpartiets värderingar som det i många fall nog finns ganska mycket mindre sympati för?
Snabbutbildning … hamburgarfilosofin sprider sig
Kort sagt, det ser ut som snabblagad, luftlandsatt snabbutbildning. Det ser ut som fasader och ytlighet: – Se hur vi tar hand om irakierna och deras barn, medan vi i verkligheten inte ger dem en chans att få inflytande på det hela! Det är svårt att se hur de ska bli deltagare i och inte föremål för processen.
En hamburgare är ett uselt mål mat jämfört med den måltiden som lagas med tanke och grundas på bästa råvaror och kokkonst. Risken är stor för att Iraks barn kommer att utbildas enligt hamburgarmodellen. Men vi kan vara säkra på att USA snart kommer att berätta för oss om “framgångarna” och räkna sin “snabba, omedelbara och accelererade” utbildning i ton undervisning och miljoner böcker: Mer är bättre! Kanske detta är det amerikanska sättet? Men inte är det bra.
Skulle ockupationens herrar efter 25 år av diktatur, fyra krig och tolv års sanktioner verkligen inte kunna göra något mer seriöst för Iraks barn och ungdom? Skulle inte USA kunna visa bara en smula mer respekt för de “befriade” irakierna och deras mest betydelsefulla tillgångar?
Om barnen är framtiden, så är det nu dags för undersökande reportage! Det verkliga fältslaget för Irak är det som börjat nu efter kriget. Så, till medierna: Var så snälla och res inte bort därifrån, håll er kvar och håll er informerade!
© TFF 2003
