Irakkonflikten består I grunden av tre krig eller kamper. Det första är kriget som media utkämpar om människors hjärtan och sinnen. Det andra är det militära kriget och det utlovade avlägsnandet av den irakiska regimen. Och det tredje är kriget för att kontrollera och leda efterkrigets Irak och för att leva upp till de offentliga målsättningarna att bringa frihet, demokrati, välstånd och blomstring till Iraks 24 miljoner medborgare.
Krig # 1: PR-kriget
PR-kriget är riktat mot människors själ och hjärta världen runt. Man försöker demonisera Bagdad-regimen genom att sätta den i kontrast med de nobla, altruistiska mål som kriget ska uppnå. Statsöverhuvuden och regeringar som är för krig har förespråkat dessa mål med hjälp av propaganda, PR-kampanjer, psykologisk krigföring osv., i ett försök att sälja kriget till publik i väst, i arabvärlden – inklusive Iraks medborgare – och till andra aktörer världen runt, inklusive FN.
Det är uppenbart att detta krig om människors hjärta och sinne, som förövrigt kostat hundratals miljoner dollar, har misslyckats. Miljoner och åter miljoner människor jorden runt har trotsigt mobiliserat och skapat den största antikrigskänslan någonsin före ett krig. Även mainstream media har känt av den och har ställt fler kritiska frågor än till exempel under krigen i Bosnien, Serbien/Kosovo, Somalia och Afghanistan. Att sälja oss kriget visade sig vara allt annat än enkelt.
Krig # 2: Det militära kriget
Samma sak är det med det andra kriget, det militära kriget, som rasar för närvarande. Det är varken lugnande eller övertygande när Pentagontalesmän, eller General Tommy Franks och Vincent Brooks vid amerikanska sambandscentralen i Dohar repeterar mantrat att allt går enligt planerna. Om så är fallet kan till och med en civil som jag själv misstänka att det var en ganska usel plan.
Här följer några av de misslyckanden som blivit ganska uppenbara efter 14 dagars strider:
– Den största av alla Bush och Blairs felberäkningar – “alla felberäkningars mor” – var antagandet om att irakierna skulle välkomna de invaderande styrkorna (“koalitionen”) som befriare.
Det var så dumt att man nästan skulle kunna misstänka att detta var en konspiration av a) delar av den irakiska oppositionen utomlands, b) CIA och M15, c) Israel-vänliga experter, och d) tankesmedjor bestående av hökar som satt sig emot de två ledarna. Övertygade om sin egen storslagenhet verkar vare sig Bush-regimet eller Blair’s administration ha frågat sig: tänk om Amerika inte är så älskat av irakierna – och tänk om de kämpar för Irak, för sitt land, för sin stolthet och inte (bara) för Saddam Hussein? Tänk om de vill göra sig av med Saddam, men inte litar på USA och Storbritannien eftersom det var de, som gav Saddam vapnen och förnedrade landet från första början? Tänk om folket, utbildade och informerade som de är, vet alldeles utmärkt att USA och Storbritannien har varit de hårdaste förespråkarna av de grymma sanktionerna? Dessa sanktioner har varit ett enda långt krig mot folket under de senaste 12 åren, de är den huvudsakliga anledningen till Iraks misär och de har förlamat folkets ekonomi, utbildning och hälsa. Tänk om de bara kände sig det minsta irriterade av upprepade påståenden att de skulle bombas som ingen tidigare i historien? Den intellektuella nivån på USAs och Storbritanniens ledarskap tillät inte hypotesen att ogillande av Saddam inte automatiskt innebar kärlek till Bush. Och överraskande nog, inte ens Shiamuslimerna i söder reste sig i några mängder för att hjälpa till att störta regimens ledare i Bagdad. Berusade av sin high-tech militära muskelstyrkas makt, trodde USA och Storbritannien att de kunde undvara att låta hjärna och hjärta arbeta. Detta krig har blivit en fruktansvärd väckarklocka för arkitekterna till det som kan komma att bli den värsta amerikanska utrikespolitiska missbedömningen på årtionden.
– De militära problemen
I motsats till det utlovade “shocka och skrämma”, inleddes kriget med det oplanerade “möjligheternas mål” att döda Saddam Hussein och de andra ledarna i en smäll. Det lyckades inte. Sedan var det idén att trupper snabbt skulle rycka in mot Bagdad genom att gå runt byar och städer. Det misslyckades eftersom irakisk militär gjorde långt större motstånd än beräknat i Umm Qasr, Basra, Najaf, Kabala, Nasiriyah etc.; det som beskrevs med en förskönande omskrivning som “fickor” av motstånd. Efter två veckor är Umm Qasr den enda viktiga staden under (nästan) full kontroll av “koalitionen”. Sedan var det problem med antalet trupper och de långa och väldigt sårbara underhållslinjerna. Och sedan var det Turkiet som inte lydde. Och det var problemen med att både bedriva konventionellt krig och gerillakrig på land och i landskap som försvararna, naturligtvis, kände till mycket bättre än inkräktarna. Och sedan är det de irrande missilerna som landar i Iran och Turkiet. Och som om det inte var nog är det också:
– Vänskaplig eld
Där var “koalitionens” helikoptrar som krockade i luften. En Patriot-missil sköt ner en brittisk Royal Air Force Tornado GR4 Fighter nära gränsen mot Kuwait och dödade båda besättningsmännen. En frustrerad officerare kastade handgranater omkring sig och dödade och skadade ett dussin av sina egna. Där var en F-16 som attackerade ett Patriot missilbatteri. Patriot-missiler irrade iväg over Saudi-Arabien. Och hur var det med missilen mitt i Kuwait City? Skulle den ha försvunnit så snabbt från media om den verkligen avfyrats av Saddam? En brittisk soldat dog och fyra andra skadades i en incident med vänskaplig eld (“blue on blue”) nära Basra.
Här är ett annat exempel:
http://www.globeandmail.com/servlet/story/RTGAM.20030401.ubrit0401/BNStory/International.
“London – Det råder ilska och bitterhet bland de brittiska soldaterna som överlevde en incident med vänskaplig eld i Irak, där en av deras kamrater dödades av ett amerikanskt flygplan, vilket förvärrar allmänna spänningar mellan de allierade gällande strategi och krigsföring. Fyra brittiska soldater dödades också i incidenten på fredagen, när ett amerikansk Thunderbol-plan, också känd som “the Tankburster” attackerade två brittiska Scimitar armerade rekognoseringsfordon, efter att uppenbarligen ha misstagit dem för irakiska pansarvagnar. Korpral Steven Gerrard, som skadades i attacken, anklagar den amerikanska piloten för att inte ha “någon som helst respekt för mänskligt liv – jag tror han var en cowboy”.
Allt detta väcker helt legitimerat tvivel, naturligtvis, om den faktiska kontra den påstådda precisionen hos moderna vapen – och därmed om trovärdigheten i att civila förluster kan minimeras i framtiden.
– Den groteska mängden av “collateral damage, angrepp som drabbar civila
Den 2 april, upgav The Iraq Body Count [http://www.iraqbodycount.net/background.htm] mellan 565 och 724 oskyldiga civila dödade, ungefär 50 om dagen i genomsnitt. Tänk bara på flickskolan i Basra. Den beskjutna syrianska bussen. Missilen på marknadsplatsen I Bagdad. Dödandet av civila i en bus vid en vägspärr. De förstörda bostadshusen. De 56 civila dödade under bombräder over Bagdad natten mellan 31 mars och 1 april. Se de talande fotona och analysen gjord av en världsexpert, professor Marc W. Herold, i Dissident Voice [http://www.dissidentvoice.org/Articles3/Herold_PrecisionBombing.htm].
Och se denna artikel om amerikansk vapenprecision: [http://story.news.yahoo.com/news?tmpl=story2&cid=540&e=1&u=/ap/20030331/ap_on_re_mi_ea/war_bomb_accuracy_1].
Och medan detta skrevs kom nyheter in om att amerikanska mänskliga sköldar i en buss på väg mot gränsen beskjutits med amerikanska missiler. Vilket högteknologiskt moraliskt nederlag!
Kanske är det för lätt att dra slutsatsen att detta andra sortens krig redan är förlorat på grund av teknikaliteter, som sprider sig som ringar på vattnet in bland etik och legitimitet. Detta krig kommer att förloras tack vare en krigspolitik, som är dömd att bryta mot internationell lag; det kommer utan FN-mandat och möts av med hårdnackat åsiktsmotstånd. Om ledarskapet i London och Washington inte vore i autismens och grupptänkandets grepp skulle de redan vara mycket, mycket oroliga.
Det kan mycket väl hävdas att vissa antaganden alltid visar sig felaktiga, att ett krig aldrig helt går enligt planerna – vädret är också svårt att förutspå inför en aktion. Visst, det förekommer alltid viss vänskaplig eld, och civila förluster kan aldrig helt undvikas i denna typ av krig. Det finns inget perfekt krig. Precis som i fredstid går både människor och maskiner i stå. Jag är inte någon expert på sådana frågor, men jag kan inte hjälpa att undra om alla dessa argument spelar någon som helst roll för irakiska barn, män och kvinnor, som lider av det “oundvikliga” som härstammar från de självsäkra motiven att göra vad som är gott för folket.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när president George Bush talade till amerikanska krigsveteraner den 28 mars och sa: “vi bryr oss om tillståndet hos människorna i Irak. På alla sätt. Allierade trupper visar det irakiska folket vänlighet och respekt”. Senare sa han också “varje irakisk grymhet bekräftar rättvisan och angelägenheten i vår sak”. Några timmar tidigare hade emellertid två allierade flera kilo tunga “bunkerbuster-bomber” träffat ett kommunikationstorn i Bagdad. Och några timmar senare placerade Reuters telegrambyrå dessa historier på förstasidorna:
Irakier döda på marknad i Bagdad.
Fredag 28 mars, 2003 03:55 PM ET
BAGDAD (Reuters) – Irakier uppger att mer än 50 personer dödades på fredagen i en lufträd som sägs ha träffat en popular marknad i Bagdad efter att USA inlett några av krigets hittills värsta lufträder över huvudstaden.
En halv miljon irakiska barn kan lida av trauma.
Fredag 28 mars, 2003 01:52 PM ET – Av Karen Iley
GENÈVE (Reuters) – En halv miljon eller fler irakiska barn som kommit i kläm i strider kan vara så svårt traumatiserade att de kommer att behöva psykologhjälp, sade FN:s Barnfond, UNICEF, på fredagen.
Huruvida vi kommer få se mer eller mindre av sådant i detta krig än i andra återstår att se. Men utifrån vad som kan bedömas idag framstår de två första veckorna av detta krig mer som ett fiasko som fortsätter att växa än den förutspådda framgångsrika dansen på rosor. För de invaderande trupper som siktar på att vinna det irakiska folkets hjärtan och att ses som legitima och som befriare, skulle inget kunna vara mer katastrofalt än ett utdraget krig i vilket det ovan nämnda fortsätter att upprepa sig. Om så skulle vara fallet kommer den tredje typen av krig också att förloras.
Hur kriget kan utvecklas till en katastrof
Ingen känner till utfallet för detta “Operation Iraqi Freedom” Jag anar tre möjliga scenarion:
– det blir ett långt lågintensivt krig med månader av strider i förorter och på gator och tusentals civila förluster på den irakiska sidan påfallande förluster för “koalitionens” sida;
– de invaderande trupperna försöker göra affären kort med irakierna, civila såväl som militärer, de ger upp sina försök att minska civila förluster, inleder en serie “chock and awe”-operationer, plattar till, maler ner och förstör städerna fysiskt och fortsätter därefter in i städerna där man bekämpar militären (och de civila som valt att stanna bland ruinerna); helt enkelt “Jenin-lösningen” med ofattbara mänskliga förluster;
– “koalitionen” kör fast, krigshärdar sprider sig till andra delar av Mellanöstern och väst själv drabbas av bumerangeffekter; koalitionen tvingas lämna Irak.
Det kan bli fråga om andra alternativ och kombinationer. Oavsett vilket kan detta krig inte bli annat än smutsigt, i fullständig kontrast till alla ord om befrielse, frihet, respekt, tolerans, samarbete och försoning. Inga goda utfall är möjliga längre, när krig är det alternativ som valts mot alla odds och mot allas vilja, och när det har inletts på det sätt som det har. För att något sådant ska vara möjligt, skulle de diplomatiska, civila, FN-baserade alternativen ha valts. Oavsett utfallet kommer det ha inneburit ett nederlag för “koalitionen”; det finns inga medel som nu kan nå de uppsatta målen.
Krig # 3: Efterkrigskampen för att kontrollera och leda Irak
Folk må ge upp och de må göra det allt mer allt eftersom koalitionens överlägsna teknologiska makt gör framsteg. Men få, om några, kommer att välkomna koalitionens trupper som annat än den ockupationsmakt de kommer vara. I efterspelet av ett av de nyss nämnda scenarierna kommer de att hatas. Det utesluter naturligtvis inte att fler människor i Irak kommer se västerländsk ockupation som mer acceptabel om, eller när, Saddam Husseins regim är borta – för vad har de egentligen för val när allt kommer omkring?
Men även de som ser det som en befrielse kommer att känna sig djupt sårade och förnedrade under mycket lång tid. Det kommer inte att vara möjligt att köpa dem med några som helst mängder av humanitär hjälp eller löften om ekonomisk hjälp. De känner till sitt lands potential utan utländska ockupanter.
Under min månadslånga factfinding-resa träffade jag inte en enda irakier som sa att han eller hon skulle välkomna ett befrielsekrig eller utländsk ockupation. Även regimkritiska personer berättade för mig, att även om de skulle vara glada över att se Saddam försvinna skulle de föredra honom framför att vilken utländsk ledare som helst skulle sköta deras affärer. Dussintals av internationella organisationers medarbetare, som har arbetet där i åratal och som känner till hur människorna känner, bekräftade mina intryck, även om de gjorde en annan bedömning av hur denna generella attityd uttrycktes eller vad som skulle hända med den om kriget skulle bryta ut.
Medan man kan hoppas på att undvika att döda många civila genom att enbart bomba från luften, finns det inget sätt att attackera, invadera, ockupera och ta över ett land utan att döda många civila och därmed öka deras motståndskraftighet, avsmak och hat – likväl som deras sammanhållning och övertygelse. Häri ligger den största felberäkningen av de alla: förstod inte Väst det irakiska samhället och folket, synen de har på oss, styrkan hos arabismen och det irakiska i dem, oavsett skillnaderna dem emellan (vilka är många). Väst, och dess media, har agerat med fotfäste i en rad dumdristiga förutsättanden och myter, inklusive den som är att irakierna skulle omfamna inkräktarna frivilligt. Komplexiteten i det samhället har helt gått förlorade hos strategerna och politikerna.
De flesta i Väst hade inga ambassader på plats, inga direkta kontakter med personer delaktiga i samhället och hos det stolta folket. Det blev lätt att göra dem till måltavlor. Ledarna glömde också att Sun-Tzu, som skrev för 2300 år sedan, sa att du måste känna dig själv och fienden väl för att vinna slaget. Irakierna känner till Väst mycket bättre än vad vi vet om dem och deras kultur. Militär high-tech skulle lösa alla problem verkar det som, i den fattiga sinnevärlden hos de självgoda.
Under de senaste 10 veckorna har jag hållit 80 offentliga föreläsningar och intervjuer i åtta länder. Överallt där jag talat har jag sagt att om du någonsin ser irakierna välkomna amerikanska och brittiska soldater med blommor, kan du vara säker på att de fått betalt för att göra det. Eftersom jag brydde mig tillräckligt för att åka till Irak och jag lyssnade med ett öppet sinne, jag försökte känna medkänsla med vad de gått igenom inte bara på grund av Saddams skoningslösa regim utan också på grund av västerländska policies förr och nu, så började jag förstå vilken enorm egenhändigt byggd fälla Mr. Bush och Mr. Blair höll på att falla i.
Precis som vietnameserna hatar inte irakierna amerikanerna. De hyllar allt västerländskt och många av deras ledare är utbildade i Väst. Irak brukade vara Västs allierad. Men de avskyr Bush regimen och Blairs regering. De kommer avsky alla som försöker styra dem. De älskar besökare; en gäst behandlas med oerhörd generositet, öppenhet och respekt, vilket alla besökare kan vittna om. En inkräktare får motsatt bemötande.
Frihet klingar inte väl tillsammans med ockupation. Inte heller går demokrati ihop med total okunskap och förakt för folket. Respekt för mänskliga rättigheter går inte ihop med dödande och lemlästande av tiotusentals civila och uttalanden om att föra med sig frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Och Goliats militär mot Davids går inte väl ihop med fred och rättvisa.
Nej, allt har redan gått fel. Det gick fel innan kriget ens börjat. Detta krig är ett hopplöst fall. Det kommer att förvandlas till et surrealistiskt slakthus, med avsikt eller utan. Kriget kommer bara att föra med sig katastrof, skräck och sorg till irakierna, Mellanöstern, Europa, till resten av världen och till koalitionens egna länder. Även om Saddam och hans regim faller kommer priset ha blivit alldeles för högt.
Det skulle vara bättre för alla om det upphörde nu och USA drog sig tillbaka med lite heder i behåll. Hur som helst kommer de inte att uppnå vare sig de uttalade eller de reella målen där borta i sin – nu sorgligt urspårade – civilisations vagga.
Detta är verkligen mörka tider, för oss alla.
Översättning ifrån engelska vid Frida Berg
© TFF 2003
