Danmark som så många andra allierade till USA måste börja revidera sin utrikes- och säkerhetspolitik och omorientera sig bort från sitt USA-beroende. USA s chockartade fall ifrån att ha varit en förtroendeingivande supermakt innebär att många länder nu står utan en fadersfigur i världspolitiken.
George W. Bush’ regim representerar en mycket farlig kombination av en historiskt överväldigande fysisk makt, intellektuell fattigdom och en minskande legitimitet i världens ögon. Ansvarsfulla makter, stora som små, ser nu förgäves mot Washington efter ledarskap och visioner. Nu måste de lära sig att stå på egna ben.
Med kalla krigets slut, uppkom en mängd möjligheter för att skapa ett fredligt och enat Europa, lösa konflikter utan våldsmedel, och för att stoppa användning av kärnvapen. Sovjetunionens fall och Warszawa-paktens upplösning innebar att Natos “raison d’etre” eliminerades; det hade varit naturligt att upplösa alliansen och det hade i sin tur kunnat stimulera ett helt nytt säkerhetstänkande. Men med förlorade möjligheter som denna och andra, står nu världen mycket sårbar och utan ledarskap.
Danmarks förlorade möjligheter vid kalla krigets slut
I praktiken gjordes inga analyser av alternativ till NATO och av fredlig konfliktlösning i EU-regionen. Det rådde tystnad. Danska socialdemokratiska regeringar gav successivt Danmark en ny utrikespolitiska roll som hyperaktiv interventionist och lojal mini-militarist Danmark stödde reservationslöst Natos utveckling till “Större NATO” och gjorde inga påtryckningar för att ändra alliansens absurda och odemokratiska kärnvapenstrategi fastän den gick stick i stäv mot internationell lag. Stöd gavs även för “humanitära interventioner” som det så eufemistiskt heter.
Fastän Dansmark hade en fotnots roll under kalla kriget och då kunde agera för kärnvapenfria zoner och framföra egna åsikter i vissa frågor, så blev det märkbart tyst under 1990 talet. Paradoxalt nog, så skedde detta precis när denna sortens kritiska röster började få gehör.
Bombning, interventioner och “följa John leken”
I det ögonblick som de danska F-16 planen tog del i de skamliga bombningarna av forna Jugoslavien, så tog hon de facto också del i ett krig, något som inte hade skett sedan 1945. Man bör se det som ett fundamentalt paradigmskifte i årtionden av fredsförebyggande politik – och som något radikalt icke-danskt. Danmarks deltagande skedde efter en 8-9 års av konflikt mellan de olika parterna i det forna Jugoslavien under vilka danske politiska beslutskretsar inte hade tagit fram självständiga och uttömmande analyser av Balkans komplicerade konflikter. Danmark kunde ha tagit egna eller gemensamma nordiska medlings- och fredsinitiativ i och med att de nordiska länderna betraktades med stor goodwill och som modeller för framtiden av många på Balkan.
Istället stödde Danmark USA och ringde i praktiken upp tungviktarna inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik för att få veta vilken hållning man borde inta. Danmark fick höra bland annat, att ett tidigt och selektivt erkännande av Slovenien och Kroatien var den rätta ståndpunkten (detta till trots att FN:s generalsekreterare och ledande diplomater i Jugoslavien gav deras starka varningar). Efter det beslutet var Bosnien-Herzegovina dömt till krig.
Naturligtvis kunde självständiga, uttömmande analyser och medlingsförsök få Danmark att framställas i dåligt dager i EU, NATO och i Washington. Det verkar som om Danmarks lojalitet låg hos dessa organisationer istället för hos de lidande på Balkan. Policyriktlinjer grundades på intellektuell underordning gränsande till självutplåning. Konsekvenserna av detta är uppenbara men lite omtalade: där västvärlden intervenerade är det nu mer etniskt rent än förr, få flyktingar återvänder och man talar bara om “fred” där läget kontrolleras av internationella styrkor. I Kosovo har det internationella samfundet satt sig självt i fängelse och samarbetar dagligen med extremister och misstänkta albaniska krigsförbrytare, vilka förmodligen har nära förbindelse med europeiska och afghanska knarkligor.
I kölvattnet på bombningarna av Jugoslavien kom EU:s militarisering. Huvudorsaken var att USA genom sin infiltration (OSCE, CIA, MPRI, NATO-KLA) hade lärt Europa en läxa: trots att tio år hade gått så kunde Europa ändå inte ensam ta hand om problemen i sin egen bakgård. Denna förödmjukelse, tillsammans med de tidigare i Bosnien och Kroatien, sitter djupt inom EU:s utrikespolitiska ledare som gärna vill se EU som en framtida supermakt i världspolitiken.
Inom EU:s utrikespolitiska ledning sitter Javier Solana som i kraft av att ha varit den forna Nato-generalsekreterare, bär det yttersta civila, politiska ansvaret för bombningen av det Jugoslavien. Dessa bombningar skedde i strid med folkrätten. Proportionen av de oskyldiga civila som dog av den jugoslaviska befolkningen är tre gånger högre än proportionen av amerikaner som dog i terroristattackerna den 11 september. I vilket fall, det är bara en tidsfråga innan man kan förvänta sig att den legendariska danska reservationen mot att medverka i EU:s militära operationer sätts ur spel, inte minst efter det att Socialistisk Folkeparti (SF) och Enhedslisten har bestämt sig för att inte arbeta för alternativt försvar och en annan säkerhetspolitik.
Grönland, BMD and Echelon: ställ inga frågor!
Danmark har också underdånigt accepterat amerikansk politik vad gäller det ballistiska missilförsvaret (BMD) över USA. De som har förstått fundamentet av en (kärnvapen)strategisk teori, bland många den förre amerikanske försvarsministern, McNamara i hans eminenta bok Wilson´s Ghost, anser att det bara kan finnas en sak att säga om de konsekvenser som det kommer att medföra nämligen en ökad risk för en ny kärnvapenkapplöpning, kärnvapenspridning och slutligen kärnvapenkrig.
Danmark har synnerligen goda chanser att stoppa denna vansinnespolitik, eftersom det är ett känt faktum att BMD-projektet är beroende av att Thule- anläggningen på Grönland ställs till USA:s förfogande. Men hon protsterar inte. Det representerar naturligtvis en fortsättning på Danmarks följa John-politik, eftersom hon inte tidigare har tagit avstånd från att vara värdland för Echelon och andra elektroniska avlyssningsanläggningar som strider mot varje typ av god moral och inkräktar på individens rättigheter till privatliv. (Man kan lugnt utgå ifrån att t ex detta manuskript även kommer att registreras av Amerikanska underrättelsestjänster, när det skickas som e-mail på Internet. Det samma gäller all fax- och telekommunikation varje gång det används.)
Den danska säkerhetsintelligentsians roll
Efter slutet på det kalla kriget gick en synnerligen god möjlighet för skapandet av ett stabilt internationellt system och fredsbevarande i Europa förlorad genom ett alltför ivrigt och ogenomtänkt experimenterande med t ex “det nya Nato” och “ny säkerhetsarkitektur” – gammalt vin med nya etiketter. Väldigt få intellektuella tog chansen att utveckla innovativa modeller för hur det nya Europa kunde byggas upp. Det kalla krigets paradigm var alltför djupt förankrad hos både utrikespolitiska ämbetsmän och akademiker.
Det fanns även de som trodde att krig och vapen hade ändrat betydelse och funktion och fanns kvar som symboler i en sorts “diskurs” utan reell politisk eller militär betydelse. Konst för konstens skull, skulle man kunna kalla det. Det var inte bara praktiskt värdelöst, det skapade ett direkt legitimerande av den globala seriekrigsföring vi har bevittnat under 10-12 år.
Upprustningens och krigets arkitekter måste ha roats rejält av de intellektuellas självvalde irrelevans under ett av det mest kritiska ögonblicken i vår moderna era.
Danska mainstream säkerhets- och utrikespolitiska beslutsfattare – diplomater, intellektuella och journalister – har traditionellt i huvudsak studerat amerikanska böcker inom internationell politik och strategi. De har antingen själva studerat i USA, eller så har de varit på delegations- och studieresor och konferenser på några av Nato:s institutioner eller andra maktcenter vars uppgift inte bara är att kontrollera vapnen och politiken utan också (och kanske viktigast) att påverka befolkningen och injicera de politiskt korrekta attityderna i vasallstaten. Fritt tänkande och innovativa förslag till en politik för fred var obefintliga.
En annan grupp inom den nuvarande säkerhetseliten växte fram under 70- och 80- talet och har sina rötter i anti-kärnvapenrörelsen, miljötänkande och fredsarbete. Men med det kalla krigets slut vände de 180 grader, som t ex den tyska utrikesministern Joshka Fischer, och blev istället starka anhängare av den “nya” utrikes- och säkerhetspolitiska filosofin. De såg krig som något otänkbart, som ett medel att försvara mänskliga rättigheter eller som en symbol eller diskurs och tog därför på sig roller som både realpolitiker och humanister. Idén om humanitära interventioner blev en nyttig möjlighet till såväl att vara humanist som att göra karriär som expert för statsmakten. Men detta projekt har nu kapsejsat av vår egen västliga elits balkanisering och det nya kalla kriget mot terrorism, som har ersatt det gamla mot kommunismen.
Dessutom är det få av dessa intellektuella som övervägde att själva åka till krigszoner för att inhämta fakta och forma egna perspektiv. Eftergivande stater vet hur man ska uppfostra och belöna foglika intellektuella.
Separationsångest vid vägskälet
Klyftan över Atlanten vidgar sig för var dag som går. Man anar en mobilisering av protester och fredsaktioner, även om det sker utifrån ett David mot propagandans Goliats (och tystnad råder i dagstidningarna). Amerikanarnas solo-politik har inte bara skapat förödmjukelse hos EU men också hos NATO som just nu genomgår en djup identitetskris. Fadersfiguren visar upp sin fula sida.
Om Bush-regimen fortsätter att föra en högerpolitik mot det extrema, mot potentiell fascism, isolationism, kärnvapendominans, interventionism och krig, så kommer det förr eller senare att bli politiskt och moraliskt omöjligt för länder som Danmark att lydigt stödja USA. Oberoende analyser som tar ett steget bort ifrån ett västligt perspektiv och mot andra kulturers och religiösa minoriteters sätt att se på olika frågor kommer att få ständigt större betydelse i forskning om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns ett växande behov av intellektuell globalisering.
Danska diplomater och experter är dåligt förberedda på de nya globala förändringar. De har varken fått kunskap eller försökt känna empati för icke- västliga perspektiv på utrikes- och säkerhetspolitik. De har varken utforskat andra sätt att se på den globala utvecklingen eller hur deras egna länder blir betraktade utifrån andra perspektiv än det som tjänade Danmarks blinda lojalitet. Tidigare så har det i huvudsak bara funnits ett enda politiskt korrekt sätt att förklara världen på: det som tjänade västliga intressen och status quo. USA var Europas beskyddare och en aktör man inte skulle diskutera i kritiska termer eller säga emot. Nu måste man göra det, men vet inte hur.
Efter 1989 är USA den enda supermakten. Det innehöll en sorts attraktiv sanning; om man i egenskap av politiker eller intellektuell kunde upprepa vad som sades av den stora Mästaren i väst och t o m kunde uttrycka eller legitimera det i akademiska termer, fanns det goda förutsättningar för att bli belönad, inkluderat och uppnå status såväl som forskningsanslag.
Det har sitt pris: det är antitesen till vad fri forskning och intellektualism står för. Det slår ihop intellektuellt arbete/expertis med statens makt. Det tjänade det gamla paradigmet, den gamla legitimiteten och status quo snarare än mänskligheten och framtiden. Det lurade faktiskt bara ett problem kring hörnet: vad händer om världen plötsligt förändras?
Och det var just det som hände.
Översättning från engelska Susanna Thulin
