Irakfrågan måste komma ur “zonen av tystnad”. Akademiker utför empiriskt arbete grundat på teorier och hypoteser. Journalister säger sig beskriva verkligheten. Diplomater ska känna till länder och politik genom närvaro, sägs det. Västambassader i Moskva var särskilt viktiga under det kalla kriget. Men så har det inte varit när det gäller Irak. Allmänt sett – ett uttryck som betyder att det finns undantag – verkar västvärldens akademiker tro att de inte måste resa dit för att veta något eller bilda sig egna uppfattningar eller påverka andras. Journalister och deras redaktörer verkar inte tycka att de ska resa dit innan de skriver sina artiklar och sina ledare. Regeringarna är underinformerade eftersom många länder antingen inte har någon representation, har en representation på låg nivå eller täcker Bagdad genom att då och då pendla fram och åter från ett grannland.
Så här borde det inte vara. Rapporter från alla håll säger oss att Bushregimen är obeveklig i sin beslutsamhet att inleda ett omfattande krig mot Irak i syfte att störta Saddam Hussein. Om det blir så, som jag för närvarande tror att det blir, står vi inför potentiellt outsägliga mänskliga lidanden, massdödande, flyktingkatastrof och hungersnöd – kort sagt, totalt kaos – inom Irak, oöverskådliga konsekvenser i regionen, konflikter i västvärlden, kanske splittring av koalitioner och allianser, för att inte tala att oljepriserna skjuter i höjden och den globala ekonomin råkar i kris.
Med tanke på lägets allvar för oss alla är det förbluffande i vilken utsträckning Irak lagts i “zonen av tystnad”. Ledande tidningsorgan och nätsidor har för all del blänkare om det, de amerikanska medierna lite mer, men alltid handlar de om USA:s planering av kriget och det amerikanska perspektivet, inte om den andra sidan. Medierna i de nordiska länderna har förhållandevis stor och kvalificerad täckning av internationella angelägenheter men de senaste veckorna och månaderna har Irak helt enkelt inte varit någon nyhet. Och om det har varit det, så har Irak betraktats i västvärldens, i USA:s perspektiv.
Det är inte svårt att resa dit..
TFF:s grupp kontaktade helt enkelt Iraks ambassad i Stockholm och sade att vad vi ville genomföra var ett opartiskt uppdrag för att söka fakta, tala med så många olika människor vi möjligtvis kunde under två veckors vistelse. Vi sade uttryckligen att vi varken var en solidaritetsorganisation eller humanitär organisation utan en akademisk stiftelse med intresse att lyssna till uppfattningarna sådana de faktiskt är i Irak/Bagdad. Vi ville få ett intryck av platsen och levnadsförhållandena. Vi klargjorde också att vårt budskap, om vi nu har ett sådant, är att icke-våld är intelligentare och mer produktivt än våld.
Det mötte inga som helst problem. Varken före, under eller efter vårt uppdrag var det någon som försökte “utnyttja” TFF:s grupp i propagandasyfte.
Alla frivilligorganisationer tycks bli mottagna av Iraks Förening för fred, vänskap, solidaritet och samman med UD:s protokollsavdelning fick vår grupp sig tilldelade två personer som ansvarade för att ordna sammanträffanden med de irakiska enskilda personer och organisationer som vi bett om att få träffa. Ledaren för den lilla Irakisk-svenska vänskapsföreningen, en före detta militär som övergått till att bli framgångsrik affärsman, blev snabbt en vän som verkligen tillgodosåg vår önskan att sova så lite som möjligt och arbeta så mycket som möjligt, tog oss omkring som dörröppnare.
Sättet att gå till väga var enkelt: möten med irakiska medborgare ordnades av nämnda organisation och UD, mellanfolkliga möten ordnade vi själva. Vi flyttade in på ett litet privat hotell efter att ha blivit uppskörtade på hotell Al-Rashid, där alla utlänningar verkade vara inhysta. (På det kort som gästen får finns ett pris i dollar och ett pris i irakiska dinarer. När man anländer tror man att det är samma pris som anges i två valutor, men tyvärr måste man lägga ihop summorna. En går till staten, den andra till hotellet. Slutsumman blir femstjärniga priser, vilket TFF av princip inte accepterar.)
Vi kunde fritt röra oss vart vi ville, tala med folk på gatan, bege oss till religiösa platser och ta bilder; det senare dock ej utan restriktioner. Monument, de flesta palats, militära, halvmilitära och politiska byggnader är förbjudna motiv, men utan några skyltar som upplyser om det. Därför måste man fråga. Till och med många av de tusentals bilderna av presidenten och monumenten är otillåtna för turister att avbilda. Landet anses befinna sig i krigstillstånd.
Över gränsen in i Bagdad
Vi körde från Amman i Jordanien. Det är omkring 350 kilometer till irakiska gränsen och därefter omkring 550 kilometer till Bagdad. Det tog oss gott och väl en timme vid gränsen att komma in i Irak. Vi visste att vi inte skulle ta med oss mobiltelefoner, så vi hade lämnat dem i Amman. Vi deklarerade vår valuta och ett dokument upprättades för var och en av våra datorer och kameror. Under väntetiden bjuds vi på te; alla är vänliga och artiga. Väskorna måste öppnas, men varken böcker eller papper undersöks.
Tjänstemannen i det lilla kontoret där våra saker blir deklarerade skakar hand med oss och säger “Frid vare med er” och “Välkomna till Irak” med handen mot hjärtat. Han har en Samsung-dator på skrivbordet och medan vi väntar kan vi se en ung lättklädd kvinna dansa på skärmen ackompanjerad av en liten orkester. Vi tittar medan vi väntar på att han klarar av pappersarbetet när han plötsligt ser upp och säger: “CD från Syrien. Visst är den bra!?” En TV intill den enkla järnsängen, där han förmodligen vilar när det inte kommer några inresande, står och rullar utan bild. Detta är första exemplet på vad vi senare skulle erfara många gånger: det kommer faktiskt in varor i Irak.
Där utanför stod 12 vita Volvolastbilar och väntade på att få köra in; överallt oljespill och rader av gamla bilar och tankbilar. Taxfree-butikerna är som överallt annars och har ett brett urval av sprit och vin. Man kan visserligen inte få vin, öl eller sprit på restauranger i Irak, men man kan köpa och konsumera det privat. Vår chaufför tankar bilen full med bensin – 200 liter för 4 dollar! Vi växlar några dollar hos en ung pojke till kursen 1900 dinarer för en dollar och far iväg.
Det sandiga grå, platta och steniga landskapet sträcker sig så långt ögat når bort mot den värmedallrande horisonten. Om man letar efter några kilo kemisk substans eller små delar av massförstörelsevapen, skulle det kunna ligga begravt var som helst här omkring utan att någonsin hittas. Det fysiska inspektionsprojektet är en orimlighet, den enda möjliga inspektionen måste bygga på förtroende.
Här och var finns ett litet lådformat boningshus, en flock får, ett litet café. Men inte finns det mycket att se längs denna raka väg med två eller tre filer. Vi tar oss fram i cirka 150 kilometer i timmen och det är en farlig väg på grund av djuren vid vägkanten, militära transporter, tusentals lastbilar och chaufförer som inte ens tycks veta vad körkort är för något. Sorgligt nog skulle vår utmärkta chaufför en natt veckan efter att vi åkt med honom ta en svensk diplomat tillbaka till Amman och körde ihjäl sig själv och sin passagerare; han förlorade kontrollen över bilen efter att ha kört på en åsna i hög fart.
Militära transporter och tusentals tankbilar är dock hänvisade till en annan väg som går parallellt med huvudvägen. Vi ser två sorters lastbilar, de som kör olja från Irak till Jordanien och de som kör annat gods, bland annat mycket hö. Genom dagarna och månaderna måste det bli ganska många fat av den första varan. Man stöter ihop med lastbilschaufförerna när de samlas vid små vägrestauranger där det också finns små stånd med försäljning av frukt, grönsaker, cigaretter och dadlar. I övrigt är det privatbilar överfulla med varor, bland annat läkemedel och andra nödvändighetsartiklar som kan vara svåra att finna i Irak, eftersom det finns ett land som utan ens lämna ett argument för det krävt att Irak ska undanhållas varorna.
Till allmän förvåning nådde vi Bagdad, vid niotiden på kvällen! Jämfört med Amman är det ett mycket livligt ställe. Butikerna är öppna och det bedrivs livlig handel, trafiken är intensiv men polisdirigerad, nya och gamla bilar blandas. Färgrika neonljus syns överallt och musik blandas från alla olika håll. När vi kör längs väldiga boulevarder ser vi genast att butikerna är fyllda av kunder och varor, felparkerade bilar körs bort av lastbilar. Det är en ganska ren stad och stämningen är avslappnad. Bagdad uppskattas ha omkring 5 miljoner invånare, vilket är en femtedel av hela befolkningen.
Staden är modern men man ser lätt när det gäller renovering och underhåll att det är en skugga av vad den måste ha varit. En hel del byggnadsverksamhet pågår både lite här och där, inte minst vid en gigantisk moské som kommer att ta tio år att färdigställa, nya palats, hyreshus och offentliga byggnader. Man slås av Bagdads väldighet och dess oändliga boulevarder med snabb trafik. Här och där kan man se att staden inte saknar charm, särskilt nere vid Tigris, men det är inte en storstad som återspeglar någon imponerande historia eller det faktum att den har varit en vagga för civilisationen.
Landsbygden och dess folk
När man lämnar Bagdad förändras landskapsbilden och påminner om de fattiga utvecklingsländerna. På landsvägen mot Babylon ser man halvfärdiga hus, vattenanläggningar som inte fungerar och taggtrådsstaket där all metall har tagits bort och bara stolparna står nakna kvar. Den typiska byn är en rad hus på bägge sidor om den fyrfiliga vägen med små butiker som säljer cigaretter, specerier och grönsaker. I sanden, dammet och smutsen rör sig folk, får och några få kor här och där. Bilverkstäder finns förstås i all oändlighet. Man kan se stora plantager av vilka en del är förvånande gröna, men det finns också grå eller ljusbruna åkerfält som inte verkar ha sett vatten på månader. Beduinska män och kvinnor i svarta eller vita kläder rör sig långsamt med sina fårhjordar. Här och där ser man en krockad buss, offer för den mördande trafiken, en stationsvagn av märket Vauxhall från 50-talet och länge bort en Toyota med majs. Två män försöker reparera en vattenpump i den tryckande hettan, som närmar sig 50 grader.
Kvinnor helt täckta i svarta kläder med bara ögonen synliga hämtar vatten från en källa medan männen dricker te och röker under ett träd. En överfull Scaniabuss har sett bättre dagar när den passerar ingången till en by genom en sorts valv på vilket ett porträtt av den store leende ledaren har hängts upp. Man undrar om han där borta i sitt palats i Bagdad någonsin har varit här eller har en aning om hur situationen är 50 kilometer bort? Då och då ser vi soldater, på intet sätt dock i förvånande stort antal, kontroller och (obemannade) vakttorn. Vi frågar oss om detta är den sorts landsbygdsområde som hundratusentals Bagdadbor kommer att fly till när och om deras land bombas och invaderas? Det finns inget sätt för dem att överleva här ute. Hela omgivningen luktar stagnation, av-utveckling efter år av inrikes vanskötsel och internationella sanktioner.
Irak är ett mycket unikt land, men i en mening är det som det är överallt där jag har sett krig: det är de vanliga, maktlösa människorna som betalar storpolitikens pris. De har ingen chans att komma ur den dubbla buren av inrikes och internationell politik.
Givetvis beser vi Babylon; det håller på att byggas upp igen i viss utsträckning. De väldiga murarna och det fåtal originalstenar och reliefer som finns är imponerande. Försöken att återuppbygga Babylon, och de små instoppade plattorna med texten som säger att Saddam Hussein är den som bygger och beskyddar alltihop, verkar lätt patetiskt med tanke på det elände vi just åkt genom.
Hopp bland de vanlottade
Men vi är inte i Babylon enbart för att se lite av FN:s låne/utvecklingsprogram. I staden Babylon möter vi en ung energisk kvinna som talar några ord engelska. Hon sitter i rullstol och berättar för oss att hon nyligen har avslutat sin utbildning i datorvetenskap vid högskolan i Babylon. Efter den ansökte hon hos UNDP om att få ett av programmets minilån och fick 750 US-dollar sedan hon också godkänts av irakiska arbetsministeriet. Hon utbildades av UNDP och nu leder hon kurser med alla sorters studerande, lokala (äldre) medborgare, även en i butiken som inte äger någon dator men som hoppas att en gång kunna göra det. Väggarna i hennes lilla kombinerade butik och klassrum är fyllda med manualer och det finns avancerade program i flera av datorerna i rummet. UNDP:s lokala tjänstemän leder oss också till en ogift snickare som föddes utan ben 1964. Han reparerar en rätt stor rokokostol med lite guldfärg på när vi kommer in i hans lilla butik. Han har fått 500 US-dollar och betalar tillbaka 25 dollar varje månad. De väldiga skåp han bygger sittande och krypande på golvet kostar omkring 80 dollar. Han har god chans att återbetala lånet inom några år efterhand som hans rörelse växer. Han har just investerat i en såg men hans högsta önskan i framtiden är att kunna köpa en rullstol som kostar omkring 75 US-dollar. Vi lämnar honom med en känsla av hopp; han har en chans att bli få det bra eftersom han gör otroliga saker med sina händer och arbetar hårt. Man kan omöjligen undgå att se stoltheten och hoppet i hans bruna ögon.
Vi besöker också ett basarområde där en ung, rund man har fått hjälp att driva en skobutik. Han köper kinesiska och syriska skor och sandaler i Bagdad för 7 500 irakiska dinarer paret (omkring 3 US-dollar) och säljer dem för 9 000. Vi går hastigt in i alla de slag av butiker i basaren och frågar om priserna. (en US-dollar är ungefär 2 000 dinarer) En tvål 250, dampuder 2 000, en blus 16 000, hårbalsam 6 000, morgonrock 7 500, ett kilo oliver 1 000, ris från södra Irak 200 per kilo, 100 gram curry 500, mjöl 500 per kilo. Den vanlige medborgaren som har arbete tjänar knappast mer än 5-10 US-dollar i månaden, 10 000 – 20 000 dinarer. De som har arbete, eller pension, måste dela med familjen och med släktingar som inte har.
Har liksom överallt annars och i Bagdad möter vi bara vänliga, välkomnande människor. Vi skulle inte ha blivit förvånade om någon trott oss höra till västvärlden (det gör vi!), att vi var amerikaner eller på annat sätt skyldiga till sanktionerna, en avgörande orsak till deras misär. Inte en enda person gjorde det under 14 dagar.; vi kände oss trygga överallt. Vi tog bilder, många bad oss göra det. Och barnen var förstås obeskrivligt lyckliga över att se sig själva på digitalkamerans monitor. Butiksägare bad oss stiga in, bjöd oss på sött te och visade oss sina prydligt ordnade produkter och varor. Här kan ni få en penna, här är något sött att smaka på. “Välkommen, välkommen, var kommer ni ifrån?” Den klassiska arabiska gästfriheten och välkomnande inställningen mot främlingar har förvisso inte blivit förstörd. Deras tacksamhet och glädje över att någon rest långt ifrån för att fråga dem om deras liv är verkligen rörande.
Detta är de människor som vi som varit där tänker på när vi läser om Bushregimens planer att bomba landet. Även om bönderna, beduinherdarna, den unga handikappade datorkunniga kvinnan och snickaren och våra vänner i basaren kanske inte blir dödade, kommer drömmarna och förhoppningarna brutalt att krossas för dem – liksom för de övriga 25 miljonerna oskyldiga civila irakiska medborgare.
Det finns ingen humanitet utan medkänsla
När man är här och ser med egna ögon, finns det andra bilder av Irak än dem man får när man sitter hemma. Ett skäl till att så få akademiker, journalister och diplomater reser dit är att det öppnar ögonen för en annan verklighet, en bredare, human verklighet, om detta problem som kallas Irak. Det blir omöjligt att inte sympatisera med de 25 miljoner människor som i årtionden suttit i en dubbel bur. Det blir svårt att acceptera att kallblodiga, emotionellt bedövade människor i vår egen västliga “civilisation” inte har annat att erbjuda det irakiska folket än det liv det lever nu, som djur i en djurpark (olja-för-mat-programmet håller bara folk vid liv på en miniminivå av kalorier) och med en framtid av krig. Detta krig kommer med nödvändighet att förstöra deras fåtaliga tillhörigheter, deras hem, vattenförsörjning och produktion. Det kommer att bli höjdpunkten av årtiondens avhumanisering och förödmjukelse. Hur skulle det någonsin kunna leda till fred och rättvisa?
Bra en slutsats är möjlig när man reser dit: det irakiska folket förtjänar världens sympati, inte våra bomber. Om man reser dit, kommer man knappast att kunna förorda krig. Inte en enda internationell tjänsteman eller chef för någon internationell mission som vi träffade, av vilka de flesta arbetat där i månader och år, trodde att sanktioner var ett verksamt politiskt redskap eller att en invasion skulle lösa fler problem än den skulle skapa. Om TFF kan resa dit, så kan tusentals andra medborgare, frivilligorganisationer, mediefolk, akademiker och diplomater göra det. Gör det, skaffa kunskaper om andra sidor av saken som ni aldrig får här!
