– och om likheterna mellan stater och människor i fängelse
21 år gammal åkte jag till USA för att jobba som au pair. Väl på plats flyttade jag in hos en rik familj i New Jersey för att under ett år ta hand om deras barn. I denna familj med två vuxna och tre barn hade de fyra bilar och sju TV-apparater. De hade ett materiellt överflöd men brist på kärlek. Elaka ord om varandra utdelades ofta i familjen, väldigt sällan ömhetsbetygelser.
“Vi måste snabbt börja gå från ett tingorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle” sa Martin Luther King i ett tal. ”När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderättigheter, anses vara viktigare än människor då kan vi inte övervinna de tre enorma problemen: rasism, materialism och militarism.”
Denna familj passade väl in i det tingorienterade samhälle, där tid och energi lades på arbete och prylar men så lite på att skapa varma relationer eller engagemang för samhället.
Efter jag tagit hand om barn i ett år ville jag se mig runt i USA, så jag bokade en bussresa från New York till Los Angeles. En av anhalterna var Atlanta. Denna stad har två stora turistattraktioner: Coca Colas högkvarter och Martin Luther King-centret – både drycken och ickevåldskämpen föddes i denna stad. Då lockade den sockrade läskedrycken betydligt mer än Martin Luther King. På den tiden var jag nästan helt ointresserad av politik och ickevåld. Coca Cola var både kändare och sötare och man fick dricka så mycket läsk man ville bara man betalade en inträdesavgift. Så kanske jag kan förlåtas för att jag prioriterade Cola framför King den gången.
Jag kom tillbaks till Atlanta 2007. Vid det tillfället återbesökte jag Kings födelsehem som en sann pilgrim. Det blev inte någon Coca Cola för mig den gången. Martin Luther King gick tragiskt nog en alltför tidig död tillmötes. När han mördades 1968 hade han endast uppnått en ålder av 39 år. Vad skulle han ha tänkt och tyckt om han fortfarande varit vid liv idag? I lördags, den 15 januari 2011, skulle han då ha fyllt 82 år.
Om King hade levt idag hade han naturligtvis deltagit i sorgen över vansinnesdådet vi såg i Arizona den 8 januari då en 22-årig man sköt kongressledamoten Gabrielle Giffords och flera andra på ett politiskt möte. Fyra dagar efter den tragiska händelsen höll President Barack Obama ett tal där han sa: ”Vi kan inte och kommer inte att vara passiva i åsynen av sådant våld. Vi borde vara villiga att utmana gamla sanningar för att minska risken för våld i framtiden.” /…/”Vår uppgift, genom att arbeta tillsammans, är att kontinuerligt utvidga vår omsorgscirkel så att vi kan lämna över den amerikanska drömmen i arv till kommande generationer.”
Jag blev glad av att Obama pratade om att utvidga vår omsorgscirkel. Att de vi bryr oss om ska bli fler och fler. För när våldet slår till och vi blir rädda, då minskar ofta vår omsorgscirkel. Vi fokuserar på nära och kära vi skulle kunna förlora och andra blir mindre viktiga.
Men vad kan vi göra mot extremt våld som terrorism?
På nyårsdagen 2011 utsattes en koptisk ortodox kyrka i Alexandria för en terroristattack med 32 döda som följd. ”Kärlek” svarade Biskop Thomas som tillhör den koptiska kyrkan i Egypten, på frågan hur man stoppar attacker av detta slag. ”Det är verkligen svårt att älska din fiende i den här situationen. Det är en utmaning. Men människan har två val, antingen låtar hon sig omslutas av kärlek eller av fördömanden, ilska och hämnd” sa han i en intervju.
Bombningen gav upphov till våldsamma sammandrabbningar mellan kristna och muslimer i Egypten. Men andra muslimer i Alexandria svarade på terrorismen genom att ge sig ut till kyrkorna som ett ickevåldsligt skydd för de kristna. På det viset gjorde de sig själva till måltavla för terrorn genom att potentiellt ses som förrädare av andra muslimer som vill bruka våld mot de kristna. Vid terrorattacken den 11 september 2001 i USA blev muslimer i många länder, inklusive Sverige, attackerade. Då ryckte på liknande sätt kristna ut för att skydda moskéer och muslimer. Detta är exempel på att omsorgscirkeln faktiskt kan utökas, även när våldet och rädslan är som mest påtaglig. Detta inger hopp!
Men om King hade levt idag hade han nog uppmärksammat oss på att terrorism är ett litet problem i jämförelse med det våld som stater alltjämt utövar, inte minst Kings eget land, USA. Det senaste Irakkriget beräknas ha tagit omkring en halv miljon liv. Alla terroristattentat i världen når inte upp till ens en bråkdel av detta dödstal. 1967 under brinnande Vietnam-kriget sa Martin Luther King i sitt tal ”Bortom Vietnam” att ”USA:s regering är den största våldsutövaren i världen idag”. ”Det är fortfarande sant”, skulle King ha sagt om han levt idag.
Barack Obama gick till val med löfte om fred, men har trots detta verkat för en stor ökning av trupperna i Afghanistan. Wikileaks har avslöjat hur NATO-trupper har dödat hundratals civila utan att rapportera om det och hur specialtrupper har utfört dolda avrättningar under Obamas ledning. USA:s militära budget är större än den var när George W. Bush var president och fortfarande har USA hundratals militära baser runt om i världen.
Varför går nationer i krig? Är det för att man tror att man kan bomba ett land till demokrati? För att ge människor mänskliga rättigheter? Det är detta som politikerna brukar säga till oss. Men det har ofta visat sig att man går i krig för att få kontroll över naturresurser som t.ex. olja. Andra skäl kan vara att man vill visa vem det är som bestämmer i världen.
1983 invaderade den amerikanska militären den lilla ön Grenada. Man sa att det var för att skydda några amerikanska medicinstuderande, som egentligen aldrig befann sig i någon fara. I efterhand har det framkommit från en hög amerikansk tjänsteman att det verkliga skälet till invasionen var att visa att USA var en mäktig nation: ”Vad tjänar det till med manövrer och styrkedemonstrationer om man aldrig använder styrkan?” sa tjänstemannen.
Avrustningsaktioner och fängelse
Under 2008 och 2009 utförde jag två avrustningsaktioner. Vi var några inom nätverket Ofog som gick in på fabriker som tillverkade vapen ämnade för export. Jag oskadliggjorde granatgeväret Carl Gustaf genom att hamra och fila på dem. För dessa aktioner satt jag i fängelse förra och förrförra sommaren.
Jag var orolig innan jag satt min fot i fängelset. Jag hade ju sett på amerikanska fängelsefilmer. Där satte man sig i respekt genom att slå ner en medfånge. Och jag som i vuxen ålder aldrig varit i ett slagsmål. Hur skulle det gå? Lyckligtvis såg jag inte ett enda slagsmål under min fängelsetid. Men där fanns andra sätt att visa styrka på. Ett var att bygga muskler. En favoritsysselsättning hos många fångar är att gå till gymmet, och det är inte främst för att sätta sig på motionscykeln.
Ett annat sätt att sätta sig i respekt i fängelset är tatueringar. Jag har aldrig sett så många tatueringar som jag såg i fängelset. Någon hade orden ”Fuck everyone” inristade i sin hud. En annan hade bilden av automatvapnet Kalasjnikov på överkroppen.
En tisdagsförmiddag gick jag på en gudstjänst i fängelsets kapell. Jag satt mig på en av pinnstolarna. En stor kille satt sig framför mig. ”Ursäkta mig, jag kanske skymmer sikten för dig” sa han. ”Det är ingen fara” sa jag även om han hade en rygg bred som en lagårdsdörr. Hans nacke var tjock som på en tjur. På den stod det tatuerat ”El reino de satanas”. ”Vad betyder det som står på din nacke?” frågade jag. ”Satans rike” viskade killen. ”Jag passar väl bra in här i kyrkan” la han till och log mot mig.
”Ska inte du skaffa dig en tatuering?” frågade en kille en annan vid mitt bord i fängelsets matsal en dag.”Nej. Jo, kanske en Karljohan på bröstet” sa han och visade med händerna på kroppen hur den ska se ut och log mot mig. ”Menar du inte granatgeväret Carl Gustaf?” frågade jag. ”Jo, just det. En Carl Gustaf menade jag förstås” sa han lite generat. ”Annars hade en Karljohan svamp varit fin som tatuering”, sa jag.
Intagna använder muskler och tatueringar för att sätta sig i respekt på fängelsegårdar. Regeringar använder sina militära muskler i form av stridsflygplan, arméer och kärnvapen för att sätta sig i respekt på den globala arenan.
Martin Luther King hade varit sorgsen i dag
Jag tror att Martin Luther King hade varit sorgsen över att våra statsledningar inte är klokare år 2011. Världen har aldrig satsat så mycket på militär och vapen som idag, aldrig har klyftorna mellan rika och fattiga varit större. Att vi fortfarande använder militär makt för att sätta oss i respekt skulle King sett som ett tecken på att det fortfarande finns mycket kvar att göra i ickevåldsarbetet.
Han hade påmint oss om att makthavarna under kalla kriget motiverade sina rekordstora militära satsningar med att kommunismen hotade oss alla. Och att makthavarna idag motiverar ännu större upprustningar med hotet om terrorismen. En ism har bytits ut mot en annan ism för att göra oss rädda och på så sätt motivera allt högre försvarsanslag.
Efter en volleybollmatch i fängelset i somras började jag prata med några medfångar om bankrån. ”Om jag kommer in med en pistol och ska råna en bank och det är någon som ska spela hjälte och försöka stoppa mig. Ja, då får han skylla sig själv om han blir skjuten”, sa en kille och formade sina fingrar som ett skjutvapen. ”Men har du inte någon skuld i det hela? Det är ju ändå du som kommer in med vapnet och trycker på avtryckaren”, frågade jag. ”Nä, för om alla bara hade varit lugna och kassörskan skulle ha gett mig pengarna så skulle ingen ha blivit skadad” svarade han. ”Men tänker du inte på att du skadar eller kanske dödar personen du skjuter?” frågade jag, uppriktigt nyfiken på svaret. ”När jag drar på mig rånarluvan”, sa han medan han drog på sig en osynlig luva, ”då stänger jag av. Jag känner inget. Då är det bara uppgiften jag fokuserar på, att råna banken” svarade han.
Alla mina medfångar uppfattade jag som hyggliga personer. Därför blev jag överraskad hur de kunde rättfärdiga denna typ av grovt våld. I julhelgen tittade jag på dokumentären Armadillo som handlar om danska soldater i Afghanistan. En dag kommer de i en eldstrid. ”Fyra man med en enda handgranat” sa en dansk soldat och log när de kom tillbaks till sin militärbas. ”En taliban var träffad och försökte krypa därifrån. Då satte vi 30-40 skott i honom” berättade en annan. ”Det var fett. Nu har vi varit i krig. Det känns bra att man har gjort något” sa en tredje.
Liksom bankrånaren rättfärdigar sitt våld så rättfärdigar soldaten sina beskjutningar på sitt sätt. Stater som invaderar andra stater motiverar sitt våld genom att berätta för sitt folk att man beskyddar dem från en hemsk fiende. Irakkriget motiverades av massförstörelsevapen som inte fanns. Oavsett motiv är resultatet det samma, nämligen döda människor och sönderslagna familjer.
Sverige…
Det var länge sen Sverige tog initiativ till att invadera ett annat land. Men vi bidrar till krig på andra sätt. Framför allt genom de många vapen vi skickar ut i världen. Det är inte många som känner till att Sverige är världens näst största vapenexportör om man räknar per invånare. Vi skickar ut granatgevär, missiler, stridsflygplan och bandvagnar. Vi skickar dem till länder i krig och till länder i fred, till världens rikaste länder och till världens fattigaste, till både demokratier och diktaturer.
Vapenexporten sker med våra myndigheters godkännande och vapnen har alla utvecklats med hjälp av våra skattepengar. Än så länge är det inte så många som säger ifrån men 11-åriga tvillingarna Ellen och Jonna satte ner foten. Deras lärare hade bett klassen att lussa för Saab Bofors Dynamics, det lokala vapenföretaget i Eskilstuna. Ellen och Jonna sa till läraren att de inte ville följa med och förklarade det hela med att: ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor.” Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de två systrarna: ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar, då stannar vi hellre hemma.”
Det ska sägas att det är fler än Ellen och Jonna som har kritiserat svensk vapenexport. Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen, Ofog och flera andra organisationer har arbetat i många år för att denna ska upphöra och fortsätter med detta. Sveriges Kristna Råd, som består av de flesta samfund i Sverige, gick under förra året ut med stark kritik mot Sveriges vapenexport.
Ett annat sätt Sverige bidrar till krig är genom att hyra ut Europas största militära övningsfält kallad NEAT, som sträcker sig från Luleå till Kiruna. Förra sommaren var USA:s militär där och övade på hur de mer effektivt ska kunna bomba i Afghanistan och Pakistan. Nätverket Ofog hade ett internationellt fredsläger vid övningsområdet.
Luther King och Vietnam-kriget
Idag är det få personer som skulle ha ett ont ord att säga om Martin Luther King. Han verkar upphöjd över all kritik. Så var det sannerligen inte under hans levnad. Och det var inte bara vita som var kritiska. Kritiken kom också från studenter inom medborgarrättsrörelsen. De tyckte ofta att King inte var tillräckligt radikal. Från de mer militanta lägren kunde man höra att ickevåld var överspelat och för svagt som motkraft mot rasismen. Malcolm X blev frontfiguren för dessa grupper. Han sa ”Jag ser ingen amerikansk dröm. Jag ser bara en amerikansk mardröm”. Den allra starkaste kritiken fick King när han tog ställning mot USA:s krig i Vietnam.
Länge hade han varit tyst i frågan om kriget. Han hade nog med att leda kampen för de svartas rättigheter i USA. Men en dag bläddrade han i en tidning med bilder av vietnamesiska barn som hade bombats och fått napalm på sig. Han kände sig illamående över hur hans land kunde göra detta. Vid det ögonblicket bestämde han sig att han var tvungen att tala ut mot kriget.
”Det finns en tid när tystnad övergår i förräderi” sa han i talet ”Bortom Vietnam” som han höll i New York 1967. Domen blev hård. Från att ha varit en respekterad ledare fick han ta emot massiv kritik från praktiskt taget alla dagstidningar i landet.
Men det värsta för King var att styrelsen i hans egen medborgarrättsrörelse öppet gick emot honom. De tyckte att det var ostrategiskt av honom att lägga sig i en sådan kontroversiell fråga när han borde ägna all kraft åt de svartas rättigheter. När King uppmärksammade ett grovt missförhållande kunde han inte se bort. Han kände sig tvungen att agera. Detta är en egenskap som fler borde ha, att drivas av sin moraliska övertygelse, även när det kostar på.
För några år sedan tyckte Jonas Paulsson att snacket om klimathotet var trams och att livet gick ut på att tjäna och konsumera så mycket som möjligt. Men en februarikväll för snart tre år sedan satt Jonas hemma och ”slösurfade”. När han var inne på DN:s hemsida fastnade ögat på vinjetten till en artikelserie – Klimat¬hotet – som handlade om konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Jonas klickade på första artikeln och på nästa och på nästa. Liksom Martin Luther King hade sett bilderna på vietnamesiska barn i en krigszon såg nu Jonas klimathotet och kände att han inte kunde se bort. Han var tvungen att göra något.
”Människan har helt enkelt en fantastisk förmåga att förtränga hotfulla saker och ibland önskar jag att även jag var lite bättre på det” säger Jonas. Det första han gjorde var att sluta pensionsspara och istället skänka pengarna till Greenpeace. En betydligt bättre framtidsinvestering, enligt Jonas. Förra året när familjen skulle till Grekland valde han att stanna hemma, främst av klimatskäl. Han engagerar sig också i kampanjen ”Köttfri måndag” som strävar efter att fler och fler ska äta mer vegetariskt eftersom köttet är en av de största bidragande orsakerna till klimatkrisen.
Om King hade levt idag tror jag att han gått i främsta ledet under klimatdemonstrationen i Köpenhamn under 2009. Han hade där hållit ett inspirerande tal om mänsklighetens framtid. Då kanske han hade sagt:
“I april 1968 sa jag i ett tal: “Vår överlevnad står på spel om vi inte brottas med våra problem idag. Människor har i flera år nu pratat om krig och fred. Men nu är det inte längre möjligt att bara prata om det. Det är inte längre ett val mellan våld och ickevåld i denna värld; det är ickevåld eller ickeexistens.” Detta gäller ännu idag, fast klimathotet är nu det största hotet. Om vi inte gör en historisk omställning från ett tingorienterat samhälle till ett personorienterat och klimatsmart samhälle, så har vi snart ingen mänsklighet kvar. Nu krävs mer än ord. Nu krävs handling från ansvarstagande individer och grupper runt hela jordklotet i form av ändrad livsstil och ickevåldsliga aktioner”.
Det tror jag att han hade sagt.
Om King hade levt idag tror jag att han varit vegan, att han alltså hade ätit något från djurriket: ej kött, mjölk eller ägg. “Nej, det är inte möjligt”, kanske ni säger. “Han som älskade sina biffar och kycklingfiléer så mycket.” Det gjorde han visserligen men han visade också att han hade ett öppet hjärta och var villig att ta in andra varelsers lidande och agera enligt hans övertygelse.
En av hans söner, Dexter King är ordförande för King-centret i Atlanta. Han är också vegan och djurrättsengagerad. Han menar att vegetarianism är en logisk följd av ickevåldsfilosofin. ”Först visste inte min mamma vad hon skulle tro om mitt val att bli vegan, men sen blev hon själv vegan” sa Dexter King, om sin mamma Coretta King som var vegan de sista tio åren av sitt liv.
Nu i dagarna kommer det ut en bok av Pelle Strindlund, som jag bor med i mitt kollektiv i Mjölby. Boken heter Jordens herrar. Den tar upp det faktum att under lång tid var de vita i USA blinda inför slaveriets förtryck. De såg förslavandet av andra människor som en naturlig ordning och inget omoraliskt. Många av dessa var engagerade i progressiva rörelser men var ändå blinda inför förtrycket av slavarna. I boken visar Strindlund på att de flesta av oss idag är lika blinda inför djurförtrycket som den tidens människor var blinda inför slaveriet.
Bryta mot lagen?
1998 satt jag i mitt studentrum i Lund och skrev på ett brev. Jag hade hört talas om en aktion där tre svenska fredsaktivister hade åkt till Storbritannien för att hamra på kärnvapenubåtar. En av dem var Annika Spalde, som jag aldrig hade träffat tidigare. Det var henne jag skrev brevet till, då hon satt i ett fängelse i England efter aktionen.
I brevet förklarade jag att jag uppskattade hennes engagemang och mod, men att jag var skeptisk till metoden. Varför bryta mot lagen när man kan protestera på andra sätt? Är det verkligen demokratiskt att på eget bevåg trotsa lagen genom att hamra på vapen? Finns det inte andra sätt som är effektivare och mer etiska?
Nästan exakt tio år senare, i oktober 2008, låg jag i ett buskage i Eskilstuna utanför en av Sveriges största vapenfabriker, redo att ta mig in och hamra på granatgevär. Från att ha varit oengagerad och inte alls särskilt intresserad av politik var jag villig att bryta mot lagen. Annika var en ögonöppnare för mig. Hon hjälpte inte bara mig att se att det finns vapen som hotar otaliga liv på vår planet, men också att se behovet av aktivt motstånd, ibland olagligt sådant, för att vi ska skapa ett bättre samhälle. Idag, uppe i Stockholm, tar hon emot Martin Luther King-priset för hennes insatser för en bättre värld. Jag är stolt och glad över att få leva i samma kollektiv som henne.
Vad har hänt med King-firandet? Jultomtefiering?
Om King hade levt idag är det risk för att han inte skulle blivit insläppt på eget Kingsdagsfirande. En av de största king-kännarna menar att man på King-firandet i USA har gjort om King till en leende jultomte som kommer med leksaker till barnen. King har genomgått en santaclausfication – en jultomtefiering. Man har gjort honom oförarglig och okontroversiell.
Idag ses Martin Luther King mer som en vältalig drömmare än en man som med konkret handling utmanade sin tids orättvisor. Men det var de många ickevåldsaktionerna och kampanjerna som producerade de positiva samhällsförändringarna. Han återkom ständigt och jämt till vikten av att gå till handling. I en predikan kallad “Remaining awake through a great revolution” sa han: “Någonstans måste vi börja se att mänsklig utveckling inte rullar fram på hjul av oundviklighet. Den kommer genom outtröttliga försök och ihålligt arbete av hängivna individer, som är villiga att vara Guds medarbetare.”
Ickevåldet har segrat på många håll
Om King hade levt idag tror jag att han trots alla stora utmaningar som mänskligheten står inför ändå skulle varit glad över att se hur ickevåldskampen har spridit sig över jordklotet.
De senaste 30 åren har vår värld upplevt mängder av framgångsrika ickevåldsrevolutioner, till exempel i Polen 1980, Bolivia 1982, Uruguay 1985, Filippinerna 1986, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Madagaskar 2002. Nu senast har vi sett folket i Tunisien resa sig genom massmobilisering mot den diktatoriska ledningen. Jag tror att han hade fortsatt att lyfta fram enskilda människors stora möjlighet att göra skillnad. Att ickevåld handlar om att inse att var och ens insats är oerhört betydelsefull.
Det viktiga är vad vi gör nu!
I en predikan kallad The Drum major instinct pratade han om vad någon skulle säga på hans begravning. ”Jag skulle vilja att någon sa på den dagen att Martin Luther försökte att älska någon. Jag skulle vilja att någon sa på den dagen att jag försökte ha rätt när det gällde krigsfrågan. Jag skulle vilja att någon sa på den dagen att jag försökte att älska och tjäna mänskligheten.”
Men det viktiga är egentligen inte vad King skulle ha gjort om han hade levt idag. Det viktiga är vad vi gör nu! Har du funderat över vad du vill att människor skulle se säga på din begravning? Vad skulle du vilja ha åstadkommit när du står i livets slutskede? Kanske vi inte kan bli en Martin Luther King, men jag tror att vi kan göra så mycket mer än vi faktiskt tror.
Så vad är det hos dig som kommer att väcka eller fördjupa ditt engagemang?
Kommer det kanske att vara bilder på barn i krig som det var för King? Kommer det att vara artiklar om klimathotet som det var för Jonas? Kanske en aktion som Annika gjorde mot kärnvapen i England som utmanar dina idéer kring rätt och fel? Jag vet inte vad det kommer att bli för just dig och vilken fråga du kommer att börja brinna för, men jag hoppas att allt fler människor ska öppna sina hjärtan för andra.
Jag hoppas också att du och jag kan mötas i någon fredsmanifestation eller kanske vid något gemensamt informationsbord någonstans ute på Sveriges gator!
