I tre artiklar kommer Sören Sommelius att skildra intryck från vårt grannland Litauen.
Litauen 1
Hitlers balkong
1. Atvykimas Klaipeda
Förundrad ser jag ut genom hyttfönstret när färjan Kaunas når den litauiska kusten. Vad är detta? Jag gnuggar ögonen.
Kvällen innan hade hamnen i Karlshamn haft en besynnerlig öststatsprägel. Klaipeda verkar mera som New York. Färjan far en timme längs oändliga kajer med stora lyftkranar.
Allt har sin förklaring. För Karlshamn är International Ferry Port ännu ganska nytt. Men Klaipeda – i dag Litauens tredje stad med dryga 200.000 invånare – var under den sovjetiska ockupationens år Sovjets fjärde största hamn, med 32 km kajer och 55 jättelyftkranar.
Tio år har gått sedan de sista sovjetiska soldaterna lämnade Litauen 1993. Redan 1987 kunde västerlänningar besöka Klaipeda som dittills varit en “förbjuden stad” av militära skäl. De flesta ombord är balter eller ryssar. Alltför få skandinaver tycks ha upptäckt resvägen, att Östersjön inte längre är en vallgrav utan mera en bred flod.
2. Aciu
Litauiska är inte finsk-ugriskt utan ett annorlunda klingande språk och liknar kanske det indoeuropeiska urspråket, rentav sanskrit. Men historien om “sanskritforskaren som gjorde sig förstådd bland bönderna på den litauiska landsbygden är knappast sann”, skriver Andres Küng.
Ja heter ‘taip’ och god morgon ‘labas rytas’. Ordet för tack uttalas som en nysning, ‘aciu’.
3. Hitlers balkong
Första kvällen i Klaipeda äter jag på Tavoros Anikes uteservering vid Teatertorget, hjärtat i Klaipedas gamla stad. Klaipeda ligger vid Bärnstenskusten och tidigare på dagen har bärnstensförsäljarna haft sina stånd här. På andra sidan torget ser jag en sekelgammal teaterbyggnad.
På teatern finns en balkong. Från just den balkongen höll Adolf Hitler den 23 mars 1939 ett av sina mest illa beryktade tal. Tidigare samma dag hade den tyska armén erövrat staden. Torget framför restaurangen där jag sitter var den dagen fyllt av en jublande folkmassa, som hälsade “befriaren”. Jag blundar och försöker föreställa mig. Historien är aldrig enkel.
Klaipeda har varit en tysk stad med tysk majoritet under större delen av sin historia och som sådan hetat Memel. Memel var en östlig tysk utpost före första världskriget. Efter första världskrigets tyska nederlag konfiskerades Memel och ställdes under internationell kontroll. 1923 annekterades Memel av den då helt unga litauiska staten och blev Klaipeda.
I dag finns bara ett fåtal tyskar kvar. Däremot besöker många tyska turister Litauen. På Anikes är gästerna mest tyskar. På ett litet hotell i en annan stad i f d tyska Ostpreussen hör jag en äldre tysk dam tala till sitt resesällskap.
– Jag är så lycklig över att för tionde året i rad vara tillbaka i min mammas uppväxttrakt. Som barn hörde jag henne så ofta berätta om landskapet här.
4. En baltisk tiger
Vilket land i Europa hade högst tillväxt i Europa förra året? Svaret på kuggfrågan är Litauen – det fattigaste av de tre baltiska staterna, med en BNP-ökning 2002 på 6.7 procent. Brittiska The Economist talar om en “baltisk tigerekonomi”. Ändå är det inte enkelt. Litauen är en övergångsekonomi. Uppgången har föregåtts av stora nedgångar. Mycket beror på ett fett oljekontrakt med en rysk oljeproducent.
De tre baltiska staterna är bland de fattigaste av de tio länder som nästa år blir EU-medlemmar. Lönerna här är en femtedel av EU-snittet.
– Det är nu vi måste ta chansen, säger en litauisk småföretagare, som vill exportera byggprodukter till Norden. Våra löner är låga och vi kan konkurrera. Men så kommer det inte att förbli.
Det är bara att hoppas att han får rätt, för de 3.7 miljonerna litauernas skull.
5. Klockmuseet
Klaipeda är en ärrad stad. Krig, nöd, ockupationer har präglat det senaste seklet. I Gamla stan finns korsvirkeshus och borgerliga tyska byggnader som påminner om Memel-tiden, betongkaserner från sovjetåren och så nytt och renoverat från självständighetens dryga decennium. Såren från bomber och krig är inte läkta, trots att sextio år har gått sedan Röda Armén i januari 1945 fördrev nazisterna.
Nya stan, på andra sidan Danefloden, domineras av två korsande gator. Vid Lieupu gatve, Adolf Hitlergatan under nazitiden, ligger Klockmuseet. Här finns tidmätningsinstrument och klockklenoder från olika kulturer i rum på två våningar.
Förestånderskan är ryska och jag får för mig att alla de äldre kvinnor som halvsover, en i varje rum, också är ryskor, att här vaktar de över tiden, över flydda tider. Antagligen har jag fel.
Eftersom klockor intresserar mig vill jag köpa katalogen. Vad ska det vara bra för, den är bara på ryska, avspisas jag. Det hjälper inte när jag kontrar med ett försiktigt “gavarjo pa-russki”. Inte heller är det sant.
I Litauen finns två slags människor, säger en man som jag inte blir klok på. Här är många Homo Sapiens, som i andra länder, men också Homo Sovjeticus, Sovjetmänniskor. Det lyser av hat eller kanske bitterhet ur hans ögon, så mycken kränkthet finns kvar från den tiden och den är lätt att förstå.
Ändå är det ju andra tider nu, mycket har hänt sedan självständighetsdagen 11 mars 1990.
Hur har ryssarna i Litauen det, undrar jag för mig själv. Trots allt är det en mindre grupp, bara 9 procent. Vilken ställning har de 7 procenten polacker?
Det är lätt att bli nyfiken på Litauen, svårare att få enkla svar.
Fotnot: Atvykimas Klaipeda betyder förstås “Ankomst Klaipeda”.
Litauen 2 Kuriska näset
Öknen vid Östersjön
6. Gränsen i öknen
Mini-Sahara eller maxi-Skagen? Kuriska Näsets ökenområden är tidlöst tysta, få människor, en och annan kråka, inga blad som vinden kan prassla med. Det är Öken, gulskiftande sand under blå himmel.
Nästa år i maj blir Litauen i maj medlem i EU. Då kommer gränsen mellan EU och Ryssland att gå just här.
Kommer det då att sitta en liten litauisk passpolis i en kur här, uppkopplad till stora EU/Schengendatorn i Strasbourg, undrar jag för mig själv. I veckotidningen “The Baltic Times” skildras hur den nya gränsen redan skapat en lokal “kalla-kriget”-stämning. Fram till 1 juli i år kunde ryssar från närliggande Kaliningradområdet resa hit utan visum. Nu drar det “gränslösa” EU ner en ny järnridå.
7. Death Valley
Ökenområdet användes under fransk-tyska kriget 1870 – 72 som fångläger för franska krigsfångar. Kuriska näset tillhörde då Tyskland och tyskarna ville hämnas för att tyska soldater suttit som krigsfångar i afrikanska ökenläger. Många fransmän dog. Här finns träkors och en liten skylt med orden Mirties Slenis, Death Valley, Dödens dal.
Nu ska strandmiljön i närheten användas för inspelningen av en litauisk storfilm, “Vågen”. Ett lag byggnadsarbetare arbetar med att bygga en storstilad kulissby.
8. Kuriska näset
För tre år sedan blev Kuriska näset nationalpark och upptaget i Unescos lista över Världskulturarvet. Näset består av en tio mil lång landremsa, där översta delen tillhör Litauen och undre Ryssland. Mellan havskusten mot Östersjön och den inre östra kusten mot Kuriska lagunen är det som minst 300 meter och som mest tre km.
Stora delar av näset är planterade med tall för att hindra sandvandring, som under åren begravt 14 byar. Vid början av 1900-talet stack ännu en bykyrkas torn upp ur sanden. Fortfarande finns stora ökenaktiga områden.
Nationalparken hotas av de nya fynd av olja som gjorts i Östersjön. Svenska Opab och Preem (ägda av saudiarabiskt oljekapital) provborrar. Ryska Lukoil finns redan på plats med en oljeborrplattform och börjar utvinna olja två mil från näset redan i år.
9. Thomas Manns sommarhus
Den tyske författaren Thomas Mann, född i Lübeck, fick nobelpriset 1929. En del av prispengarna använde han till att bygga ett vackert trähus med halmtak i norra utkanten av Kuriska Näsets största stad Nida (på tyska Nidden). Vid den här tiden var det (sedan annekteringen 1923) litauiskt administrerade Nidden ett eldorado för författare och konstnärer. De tyska expressionisterna målade miljöerna här, filmaren Leni Riefenstahl bodde på hotell liksom Sigmund Freud och många andra.
Vid Hitlers makttillträde 1933 befann sig Thomas Mann utomlands för att föreläsa. Han återvände inte utan gick i exil, först i Schweiz, sedan i USA. Göring la beslag på sommarhuset men kom aldrig dit. Däremot lär Hitlers rustningsminsiter och arkitekt Albert Speer ha bott där.
Familjen Manns hus ligger på en höjd med magnifik utsikt över den solglittrande lagunen genom höga tallar. Det är i dag kulturhus och museum med bilder, brev och dokument från de tre somrar familjen tillbringade här, 1930 – 32. Också konstnärshotellet är museum med bilder på alla framträdande gäster.
I dag är Nida en fasionabel turistort, lite som Torekov eller Båstad. Alla turister, också jag, hyr cyklar och trampar över till havssidans bländande stränder eller längs välordnade cykelleder genom doftande tallskogar. Några holländska vandrare tar sig fram till fots, från Lettland över Kuriska näset och Kaliningrad till Polen.
Många av Europas gränser har trots allt mjuknat en del.
Litauen 3 Storkar och hästar
10. I deltat
Sydvästra hörnet av Litauen består av floden Neumunas bördiga delta, med småstäder och fiskelägen som Rusne, där tiden tycks ha stannat. Här finns övergivna och sönderfallande byggnader från sovjettidens kollektivjordbruk. Dessa stora konstruktioner tycks vittra sönder utan att det finns pengar att riva dem.
Deltat är ett slättland eller plattland, där ingenting i naturen sticker upp. Odlingsfälten ser inte sällan ut att vara övergivna.
Kollektivjordbruken inrättades med tvång av Sovjet och skapade kulturella och ekologiska problem. Nu gynnas åter småskalighet och privata jordbruk. Kollektivjordbrukens åkrar verkar växa igen.
11. Till Svarta Havet
På floden Neumunas kunde man förr i tiden färdas via kanaler och floden Dnjepr ända till Svarta Havet. Tills för tre år sedan gick flygbåten “Raketa” från Nida på Kuriska näset till Litauens näst största stad Kaunas långt inne i landet.
Nu är den tiden förbi. Linjen är nedlagd.
12. Fattigdom
Storkar och hästar är de djur jag kommer att minnas från Litauen. På landsbygden kommer hästochvagnarna lunkande i bondesamhällets och mjölkkannornas tid. Det som ser Sörgårdsromantiskt ut för en turist som jag är förstås mest ett uttryck för fattigdom och återhållen utveckling.
Om Litauen är det land som utvecklas ekonomiskt snabbast i Europa så märks det inte på landsbygden. Där är mycket grått, slitet, illa underhållet.
I Neumunas delta bor mest goda människor. Kring Rusne har varje gård ett storkbo. Storkar bygger aldrig bo hos onda människor, heter det.
Över sanka deltafält flyger de vackra vadarna. På några timmar ser jag femtio – sextio storkar. Storken är för övrigt Litauens nationalfågel.
12. Huvudgatan en å
I byn Minge ligger bondgårdarna i rad på båda sidor om en hundra meter bred å. Byn är arkitektoniskt skyddsmärkt.
Här är idylliskt, men nya tider väntar. Med EU-pengar byggs ett turistkomplex. Gårdarna kommer att bevaras som skal, men byn blir inte längre en bondby utan en sevärdhet.
13. Världens ände
I Ventes Ragas (som betyder ‘Världens ände’) finns en fyr och en fågelstation med ringmärkningsstation och fångstnät. Platsen ligger vid Kuriska lagunens östra strand på en sydlig udde och påminner om Ölands södra udde. Det blåser hårda vindar när jag är där och på tyska hette platsen Windenburg (Vindarnas slott).
Två gummor från landet står nere vid stranden under fyren och ser länge ut över det skummande havet, som om de såg havet för första gången. Salta stänk slår mot deras ansikten men de bara skrattar och torkar bort vattnet med sina hucklen.
Jag betraktar dem länge och tänker att vad måtte inte de två ha upplevt. Kanske föddes de i ryska tsardömet, upplevde revolutionen och Litauens nationella oberoende 1920, Sovjets annektering 1940 och den nya självständigheten 1990. Och nästa år blir de EU-medborgare.
Jag tänker också på de frånvarande. Litauen är ett land där stora grupper gått i exil eller deporterats under det blodiga 1900-talet. Mest frånvarande av alla är de litauiska judarna. De tyska nazisternas hänsynslösa grymhet utraderade folkgruppen nästan helt – med brutal hjälp av många litauer.
Nu skapas ny historia. Men också den gamla historien måste återskapas. Bara genom hela sanningens smärta och en genuin uppgörelse med det förflutna kan en demokratisk framtid formas.
Från Vente Ragas kör jag med Litinterps hyrbil tillbaka till Klaipeda och den väntande färjan, som för mig från det obekanta åter till det välbekanta. När jag går i land i Karlshamn tänker jag redan på nästa resa jag vill göra, kanske till det Vilnius som länge kallades Östeuropas Jerusalem.
