Margot Wallström har utropat en feministisk utrikespolitik för Sverige. Inom den tecknades nyss ett värdlandsavtal med Nato, världens utan jämförelse starkaste militärallians. Avtalet permanentar flera gånger årligen återkommande militärmanövrer i stora delar av vårt lands luftrum, på landytan och i territorialvattnen. Sverige bekostar nödvändiga infrastrukturan-läggningar.
Militärmanövrerna samtrimmar svensk militär med Nato. Den underförstådda motståndaren är Ryssland, ständigt utpekat som aggressivt och hotfullt. Med den förklaringen flyttar Nato ständigt fram sina positioner mot Rysslands gränser. Eftersom Ryssland känner sig hotat utvecklas ett spel som leder till ökad spänning och krigsrisk, vilket i sin tur ger anledning att upprusta båda sidor.
Kapprustningen tar resurser från det civila samhället och skapar oro även där. Närmast ska det torkdrabbade Gotland utrustas med nya anläggningar, vapen och manskap. Kapprustning med ständigt nya vapen har bara ett slut: fattigdom och krig.
I denna situation önskar Sveriges regering förhandla fram ett förbud mot kärnvapen, det vapen som kärnvapenmakternas säkerhetstänkande ytterst vilar på och är det sista de skulle avstå från. Detta erinrar om myten om Sisyfos, mannen som dömts att baxa ett stenblock uppför en sluttning och som varje gång han nått toppen får se blocket rulla ner igen till utgångspunkten.
Den svenska regeringens feministiska Sisyfosarbete bortser ihärdigt ifrån att det är alla de andra vapnen som startar utarmande kapprustning och krigshot. De så kallade konventionella vapnen skördar dagligen och stundligen dödsoffer och skadade. Hur befängt det än kan låta, måste väl illusionen om säkerhet och fred genom de andra vapnen ha lockat till värdlandsavtalet med Nato?
Regeringen väljer att betala och samarbeta med ”de stora grabbarna”, de som i Serbien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen och Somalia med militära konventionella ”insatser” dödat över två miljoner människor på femton år och skadat ännu fler.
Deras svar på konflikter är endast ett: bombningar till underkastelse.
Därför får vi som svar ett evigt s k terrorhot.
Om den feministiska utrikespolitiken vore allvarligt menad, vore den givna politiken nedrustning, samtal och utbyte med den utpekade fienden, allt för avspänning i enlighet med Palmes kommission om gemensam säkerhet, alltså även motsidans säkerhet, och en verklig alliansfrihet.
Nu går färden åt motsatt håll, med kontraproduktiv handelsbojkott och anslutning till Natos våldsdoktrin.
Du lever farligt, Margot!
ERNI & OLA FRIHOLT
