För 27 år sedan skrev den norsk-svenska filosofen Harald Ofstad en banbrytande bok, “Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna” (Prisma, Stockholm). Nu, efter den tillfälliga kulmineringen i Kosovo av Västs Balkanpolitik, tar jag åter fram den eftersom jag inte har begripit hur Väst kunde begå vad jag menar är ett förträngt civilisationsbarbari.
Mitt syfte här är INTE att påstå att USA eller NATO eller Sverige är nazistiskt eller på väg att bli det, utan att resa frågan om det auktoritära i vår egen kulturkrets, just utifrån det sätt som Ofstad gör det i förordet till boken: “Om vi håller upp nazismen som en spegel för oss, ser vi våra egna drag förstorade, men just därför så avslöjande. Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starka ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.
Nazismen uppstod inte i 30-talets Tyskland och försvann inte 1945. Den är uttryck för djupt förankrade tendenser, som alltjämt är levande inom oss och omkring oss. Vi beundrar den som slår sig fram och föraktar den som förlorar. Vi skapar en värld där supermakterna, under sken av moral och idealism, godtyckligt dominerar andra.
Men vi tror oss vara fria från nazism för att vi känner avsky för gaskamrarna. Vi glömmer att de var slutprodukten av en livsinställning vars mål var att bekämpa det ‘mindervärdiga’ och beskydda ‘det sunda och livsdugliga’.”
Mitt fokus är således den mindre synbara världsåskådning, som ligger under begivenheter som t ex Västs politik på Balkan.
USA är i dag en historiskt unikt maktfull makt. Världsherravälde får man genom att a) besegra eller utrota den svagare och b) besegra andra (potentiellt) starka. Balkan är så att säga två flugor i en smäll: förstörelsen av det gamla och det nuvarande Jugoslavien faller under a); NATO expansion och dominans på Balkan, Kaukasus (olja) och i Mellersta Östern faller under b) nämligen i förhållandet till Ryssland. Dessutom: ALLA samhällsmodeller, som kunde utmana Västs enda “korrekta” modell (som säljs under beteckningar som frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, marknad, privatisering, humanism) bör utrotas/integreras/reformeras därför att de utgör ett farligt bevis på att Västs model inte ÄR den enda.
Bland nazismens/Västs andra underliggande normer kan nämnas:
• Aggressiv nationalism – spridningen, om nödvändigt med våld, av nationens symboler och institutioner. Förhärligande av disciplin, sammanhållning och militära prestationer. Internationalism är det inte, USA har NATIONELLA intressen varsomhelst på klotet. Materiella saker och det militärindustriella komplexets behov talar man aldrig om, höga ideal styr diskursen.
• Nationen är utvald – nämligen till att föra civilisationen framåt. Den är Guds utvalda på jorden och kan således sätta sig över allmänna (de svagares) normer, såsom folkrätten. Ledaren representerar en sorts naturlag, t.ex. survival of the fittest. Det finns en (högre) rätt för oss och en annan för ‘dem’ – vi kan (skall) härska, inte de.
• Plikten att ‘civilisera’ andra och offra sig – såsom att utrota det/de onda, stoppa andras etniska rensning och våld och realisera en god vision på vägnar av ett större kollektiv. Just genom PLIKTEN blir vi själva vita/ledande/starka, de andra svarta/följsamma/svaga.
• Negativ värdering av svaghet. Styrkans symboler förhärligas: det blanka stålets och uniformernas och flaggornas estetik, videos av NATO:s kirurgiskt rena ingrepp i Serbien. De är bara 10 miljoner och moraliskt svaga, vi är 700 miljoner och moraliskt starka. Därför väcker det serbiska/jugoslaviska folkets lidanden inte samma medkänsla som albaners, kroaters eller muslimers.
• Ansvarsglädje, som Hitler kallade det: inte ansvaret för att tänka själv eller ta ansvar för sina gärninger – som Du och jag är uppvuxen med – utan ansvaret att utföra de order som utgår ifrån auktoritetspyramidens topp, i det aktuella fallet Washington. Ledarna känner inget tungt ansvar för de handlar i en hög saks tjänst och är behagligt distanserad ifrån konsekvenserna av sina order. Som Ofstad påpekar skulle det förmodligen vara lite svårare för presidenter att upprätthålla tron på sin moraliskt överlägsna rätt om de själva kastade bomberna eller skulle bära bort de förkolnade liken.
• Elitistisk, paternalistisk ledning – parlamentarism, dialog och mödosamt arbete med att analysera problem och utveckla idéer till deras lösning är bara ‘palaver.’ Ledaren ska föra flocken, som därför befrias ifrån ansvar och skuld. Avvikande tolkningar misstänkliggörs – sedan 1991 har alternativa tolkningar kallats ‘pro-Serbiska’ eller ‘naiva’ som vore det ‘landsförräderi’ att ha olika åsikter. Nazismen är ovetenskaplig och anti-intellektuell, precis som mycket av debatten om NATOs agerande. Som Hitler sade under sina ‘Bordsamtal’: “Tapperhet är viktigare än korrekta insikter.” Det är alltså viktigare att GÖRA NÅT än att tänka.
• Språket som bedrägeri – det vimlar av eufemismer, falska analogier och klichéer som kan hålla entusiasmen uppe och av tekniska termer som skall hålla ens egna bestialiteter på avstånd (“collaterial damage” = civila döda). Vi är inte alls i krig med Serbien och har inget ogjort med det serbiska – eller irakiska – folket. Vi mördar dem enbart i ‘humanitära’ aktioner eller av ren otur. Sentimentalitet och brutalitet smälter samman i nazismens extrema ideologi. Efter bombningarna ser vi hur media framhäver NATO:s ockupation/fredsaktion och västliga ledares omfamningar och barnlyfteri genom flyktinglägren – medan de för länge sedan har stängt av för de serbiska satellitbilder som kunde visa oss hur NATO har förstört Jugoslavien och oskyldiga civilas framtid. NATO:s talesman Jamie Shea tala om NATO som ‘den barmhärtiga Samaritan när han gör sitt bästa.’
• Aggression och idealism smälter samman. Om den starkares ideologer lyckas med denna kopplingen är slaget vunnet. Aggressionen och våldet betvivlas inte, förbrytaren blir hjälte – åtminstone därför att han OCKSÅ har ett ädelt motiv vilket den svaga inte har. Idealet är en ren, välordnad värld där “avvikarna” – och andra tecken på mångfald – har utrotats. Världen ska ha ett enda ekonomiskt system, en enda typ av demokrati, mänskliga rättigheter, livsstil, globala korporationer som producerar en standardvara, etc. Det är alltså med tanke på kommande generationers väl vi utöver våldet – och bombningar är därför inte bestialiska, de är en kär plikt. En frälsning ifrån ondskan.
Nazismens och våra egna västliga normer har ännu många fler element. Läs själv Ofstad:s milt sagt tankvärda analys. Låt mig till slut nämna projektionen – detta att överföra på andra vad man mycket väl själv vet är skuggsidorna hos en själv. Västliga ledare har kallat Milosevic för Hitler och behandlar honom numera som om han var det. Det är naturligtvis klockren propaganda, en utomordnetlig falsk analogi – och en skymf mot varje jude. Men långt viktgare: det signalerar att de sjäva mycket väl vet att deras eget projekt bygger på element som kan förknippas med just nazismen.
Det samma gäller givetvis den serbiska ledningen och folkmyten om storhet ut ur underkastelsen och förlusten (1389..) samt Milosevic’ snack om att hela Jugoslavien är offer för västlig imperialism, som om de inte själva hade åtminstone en del av skulden till Balkans tragedi: de vet utmärkt väl, får man förmoda, att det har begåtts fruktansvärda förbrytelser i Kroatien, Bosnien och Kosovo som INTE kan rättfärdiggas med hänvisning till ‘de andras’ våld eller till den historiska myten.
Så: amerikaner/britter/NATO och serber/rysssar – två sidor av samma mynt, två sätt att vara västliga och auktoritära på? Just det!
