Bristen på medkänsla och solidaritet med de elva miljonerna medborgare i dagens Jugoslavien, vars samhälle dag för dag förstörs, är lika förvånande som beklagansvärd. Jag minns hur humanister inom kultur, vetenskap, politik och medier flockades till Sarajevo när den staden förstördes. Journalister vallfärdar nu i hundratal till Makedonien och Albanien ˆ på goda grunder ˆ och till NATO:s presskonferenser. Men få tycks vara motiverade nog att själva vilja uppleva och rapportera hur det känns att vara objekt för den värsta militära, ekonomiska och sociala förstörelsen i Europa sedan 1945.
Var är de som tycker Jugoslavien är en diktatur? De tvärsäkra håller sig hemma. Var är förkämparna för mänskliga rättigheter när NATO på det grövsta bryter mot dem? Var är humanisterna när en europeisk huvudstad och en kulturnation går under i urskillningslöst västligt våld? Var är de intellektuella när en handfull megalomaniska ledare åtar sig att köra en propaganda som skulle få sovjetkommunismen att blekna av avund, när demokratiska stater talar som med en enda röst utan dissidenter?
Så mycket om humanism, intellektualism och civilkurage mot slutet av det 20:e seklet.
Även om det är krig i Jugoslavien är det fullt möjligt att resa dit, fritt träffa vem som helst – regeringsföreträdare, oppositionella, intellektuella, fredsaktivister, medier. Jag har gjort det. Som vittne till NATO:s bombpolitik skäms jag på min kulturkrets’ vägnar. Jag beklagar den relativa likgiltigheten och följsamheten bland våra opinionsbildare, beslutsfattare och medier.
Bombningarna har pågått i 70 dagar. Vi är på väg mot ett storkrig i Europa. Tusentals dör, såras och lider på annat sätt. Men de råkar bo i Jugoslavien, de flesta råkar vara serber. Så, varför bry sig. Säg mig, kan detta förklaras som annat än 90-talets utgåva av teorien om “Untermenschen”?
Det är skrämmande att även intellektuella tycks oförmögna att hålla mer än två boxar i huvudet samtidigt: om man är mot NATO:s bombningar måste man vara för Milosevic eller “pro-Serb”. Om man reser dit stödjer man automatisk regimen och är illojal med NATO. De som gömmer sig bakom dessa banala dikotomier är medansvariga för det barbari som utförs på Balkan. Herregud, varje taxichufför man åker med har bättre intellektuell förmåga. En som jag for med berättade galghumoristiskt: “Vi har bara två problem här: 12 år med Milosevic och NATO:s bomber, bortsett ifrån det är allt helt OK här!” Jag anser att det är möjligt att vara emot allas våld – Belgradregimens, albanernas och NATO:s. Alla sidors våld har gjort allting mycket värre och en lösning i praktiken omöjlig. Jag anser att det är möjligt att beakta och respektera alla folkslags lidande – varje människas lidande i dagens multietniska Jugoslavien – albaners, serbers, ungrares, kroaters och de övriga tjugo folkslagens.
Jag ser bomber och kryssningsrobotar falla genom den stjärnklara natten. Vi önskar oss molntäcke och regn. Bomberna faller med “succé” som NATO:s talesman uttrycker det varje dag klockan 15:00. Jag hör krevaderna som en helvetets åska. Jag känner hur byggnaden där jag befinner mig och marken under den skakar. Jag hör sirenerna på förmiddagen, på eftermiddagen, på kvällen, i skymningen, på natten. NATO låter ingen sova länge. Jag känner vreden inom mig, den yttersta meningslösheten, min egen maktlöshet och förödmjukelse inför denna väldiga high-tech destruktion och tänker: detta är min kultur, det är mina politiska ledare som står bakom eller stödjande tiger. Man måste VARA här för att förstå detta vansinne och dess effekter.
Jag vandrar omkring i Belgrad och Novi Sad, i fläckvis surrealistiska landskap av ödelagda byggnader, kulturföremål, ministerier, polisstationer, skolor, hotell, radio- och tv-stationer och ambassader. På väggarna ser jag svart-vita dödsannonser. Här finns blommor och ljus, hälsningar. Oljeraffinaderiet i Novi Sad brinner fortfarande, tre veckor efter det att bomberna föll. Vad som för inte länge sedan var stora träd är nu små förkolnade trästubbar. Jag vet att det inte är samma sak, men mot bakgrunden av förvridna stålkonstruktioner associerar jag till bilder av Hiroshima.
Livet blir svårare dag för dag. Det är det som är meningen. Bor man i närheten av sannolika bombmål sover man inte hemma. Man köar i timmar för cigaretter, medicin eller tvättmedel. Man vårdar de gamla på ett annat sätt – eller planerar hur de, om möjligt, skall kunna evakueras. Hur kan man ha barn här, särskild i närheten av Batanica-flygfältet och Rakovica där den kärnvapensäkrade kommandocentralen ligger. NATO har hamrat på dem i stort sett varje natt. Barn, ungdomar – och alla djur – präglas för livet. Är pappa mellan 18 och 65 kan det komma en inkallelse vilken dag som helst. Löner och pensioner – under existensminimum – kommer, månader för sent. I mindre städer med en enda stor sönderbombad fabrik är framtiden redan förbi. Och ändå ser jag också inslag av normalitet. I Belgrad finns blomsterarrangemang, caféer, varor i butikerna, man flanerar på gågatan Knez Mihajlo, småungar springar nakna ned i fontänen utanför Hotel Moskva. Vårklädda kvinnor och män ger fan i såväl det löjliga bombföretaget som Milosevic och bristen på en framtid och kramas och kisar mot solen. Man försöker glömma för en stund – sedan hörs sirenen. Man låtsas som ingenting. Terrorn ska inte få tag i alla, ett tyst kollektivt motstånd: låtsas som inget, det är för dumt!
Bombingarna gör inte Milosevic mer populär. Folk är alldeles på det klara med att detta krig kunde ha undvikits om regeringen kommit på något annat än att ständigt öka förtryck och våld i Kosovo-provinsen. För bara drygt ett år sedan hade man en folkomrösting där så gott som alla sade sig vara emot utländsk inblanding – också rent civil – i denna inre angelägenhet. Men även med det mandatet gjorde Milosevic och Co. absolut inget för att åstadkomma en reell lösning. På samma sätt förhöll sig senare den kosovoalbanska armén och västvärlden: de trodde alla på våldet som lösning. Återigen får vanliga människor – som alltid – betala priset för denna historiens evigt upprepade dåraktighet.
Bombningarna utplånar varje opposition. I krig riskerar varje folkligt yttrande, varje gatudemonstration, varje freds- och demokratikamp stämplas som förrädisk “femte kolonn”.
Folk är rädda. Det civila samhället fick inget stöd under Milan Panic 1992-93. Väst upprätthöll sanktioner och isolering. De oppositionella fick inget stöd ifrån Väst när 1,5 miljoner demonstrerade månad efter månad 1997. Nu utplånas de tappra resterna – de som inte har flytt. På BBC hör jag en morgon att”serbiska källor” – som vi ju inte kan lita på – “hävdar att ett sjukhus har drabbats.” Här nere är det rätt klart vad sanningen om den slags saker är. Sanningen finns alltid, lögnen måste däremot konstrueras. I detta land i krig finns det relativt sett mindre mediepropaganda än i den fredstida fria pressen i väst.
Holland gav – korrekt – inresevisa till albanska flyktingar så att de kunde delta i den stora fredskonferensen i Haag nyligen. Ingen serb fick däremot visum. NATO har därtill pressat Eutelsat att stänga för serbisk TV. Vi i väst ska inte kunna höra och se konsekvenserna av vårt eget massmord och massförstörelse. För inte länge sedan kunde en massaker med 45 döda uppröra en hel värld. Efter 70 dagars krig har NATO, enligt bl a det engelska försvarsdepartementets talesman, sannolikt ansvaret för ungefär 10.000 döda jugoslaviska soldater och – enligt jugoslaviska myndigheter – över 2.000 civila döda och många gångar fler sårade och lidande.
Så skapas “fred” av den civiliserade världen år 1999. Med få undantag tiger Sverige. Hur länge?
Belgrad och Novi Sad i slutet av maj
