Nå, hur ska DU egentligen fira nyårsafton? Det ÄR ju inget som händer med det första igen! Gud nåde den som inte har svar på den frågan. Som jag.
Överallt hör man att “nu när vi är på väg mot ett nytt sekel, så måste vi..” eller att “här vid ingången till ett nytt milennium bör vi sträva efter” och “av det 20:e seklet bör vi lära att…”
På väg in i “den nya tiden” – vad tror man just nu att framtidens människor kommer att tänka om 1900-talet när de om ett decennium, ett sekel eller milennium ser tillbaka? Kommer de att beteckna det som teknikens, krigens, tillväxtens, det kalla krigets, demokratins eller globaliseringens sekel? Handlar “vår tid” om liberalismens seger över fascism och kommunism? Eller lite av varje? Fascinerande, eller hur?!
Många planerar att befinna sig på bestämda, mer eller mindre märkvärdiga, platser den 31 december – t.ex. på en lyxig takrestaurang i New York där de reserverade ett fönsterbord för åtskilliga år sedan. Förmodade datorproblem får andra att tro att oljepannan pajar nyårsafton och att resten av världen därefter går under.
Tonvis med festtalare kommer att förkunna att mänskligheten har vunnit fantastisk framgång och är “på väg” till nya stordåd; andra att det “lurar nya faror” fr o m den 1 januari. Alla kommer vi att uppmanas att “lära” av det förgångna seklet.
Själv tycker jag visserligen det är en viktig stund när vi påbörjar en ny serie med 365 dagar med oss själva, våra närmsta och med denna värld – på gott och ont. Men jag börjar tro att själva detta 2000-fenomen kommer att bli detta decenniums eller sekels stora pseudobegivenhet. Det säger mig faktiskt ingenting och jag har inte tänkt fira denna nyårsafton på annat sätt än jag brukar – bl a på grund av:
* Kommersialiseringen. Millenniumskiftet betyder pengar – ungefär som japanerna använder vår jul till en köpfest utan dess like även om bara omkring 1 procent är kristna.
* Monopoliseringen och koloniseringen av synen på vår historia och framtid. En elit kommer att få – eller tar själv – rollen som uttolkare av tiden, av oss och av “vägen fram” för oss andra. Det blir mycket entreprenörstrams – vi går djärvt in i det nya och okända, vi går före, mot nya mål, testar gränser.
* Den bristande medvetenheten om i hur hög grad jippot är ett mekaniskt, västligt fenomen. Det är faktiskt år 3025 för kineserna, år 5760 för judarna och år 1420 för muslimerna, om jag fattat det rätt. Och det ortodoxa nyåret inträffar ett par veckor in i januari. Så vem tillhör egentligen den nya tiden, det nya millennium? Vi här skulle knappast fira kinesernas, judarnas, muslimernas eller de ortodoxas “nya tider” lika intensivt, även om det sägs att vi blir allt mer internationaliserade i en enda värld och en enda ekonomi.
* Det som ska firas är en mekanisk, lineär tid, klockans tid – inte att vi som mänsklighet faktiskt har klarat ett eller annat stort som vi en gång satte oss som mål. Vi firar inte ett ögonblick i samhörighet med den stora organismen, vi människor är bara en liten del av, nämligen Skapelsen, Samexistensen eller Permanensen.
* Entreprenörsandan på det hela taget. Folk skall hinna med allt möjligt före år 2000 och har stora planer just därför att vi byter milennium. Livstempot skruvas upp än mer och vi kommer med garanti att gå ännu mer stressade in i “det nya”. Världens stora och fortfarande olösta problem – atomvapnen, kriget, de mänskliga rättigheterna, nöden, arbetslösheten, diskrimineringen, miljöförstörelsen – bör, sägs det, lösas i det nya decenniet eller seklet. Patetiskt! Som om man bör äta därför att klockan är 12 och inte därför att man är hungrig, så ska vi nu ägna oss åt storslagna “lösningar” för att hämta in det försummade – problem som hur lätt som helst skulle kunna ha lösts för länge sedan. Vilket självbedrägeri att tro att möjligheterna till lösning är SÅ mycket bättre den 1 januari än den 31 december i år!
* Den käcka volontarismen: “vi kan om vi bara vill, knips, knips” – en sorts global övning i att hoppa ned från soffan med ett nyårslöfte till sig själv och världen. Många tycks tro att det går att ändra världen per kollektivt beslut. Men världen är mer komplex än som så. Den består av maktrelationer, av strukturer, av många sorters “sektorer” såsom ekonomi, politik, kultur, rutiner, traditioner, byråkratier och vanlig mänsklig-moralisk korruption – och alltsammans bildar en solid gräns för vad som kan och ska ändras. Dessa barriärer kommer inte att ändras över en nyårsnatt.
Jag har börjat undra om inte vi talar så mycket om detta nya millennium därför att vi omedvetet känner att det i allmänhet tänks i kortare och kortare intervaller, kortsiktigt, snabbt, att visioner och drömmar egentligen har försvunnit från det offentliga samtalet. Tekniken tillåter oss att utbyta information ständigt snabbare. I sig bra, javisst. Men det innebär ständigt mindre TID tillgänglig till värdering, begrundande, till att se saker ifrån mer än ett enda perspektiv och väga kriterier och tolkningar av viktiga skeenden mot varandra. Allt detta blir ju de facto viktigare i takt med att komplexiteten i tillvaron – och den stora världen – ökar. Men information, måste vi erkänna, är inte kunskap och kunskap är inte vishet.
Globalt karaktäriseras det senaste decennium, som jag ser det, av följande fem ting:
1) Vi är på väg ut ur det mest våldsliga seklet i mänsklighetens historia; en 30-40 krig pågår runt om i världen, i stort sett alla med deltagande av ett eller fler ‘civiliserade’ länder – Kosovo det senaste;
2) humanismens stöveltramp, alltså detta att vi speciellt energiskt intervenerar när det kan göras med våldsliga medel och på bekostnad av FN och regionala, civila organisationer;
3) En växande relativ underutveckling, nöd och elände för miljoner av medmänniskor även om inte en enda människa skulle behöva gå lägga sig hungrig – läs bara den just nyutkomna UNDP ‘Human Development Report’-rapport.
4) En våldslig, antropocentrisk (människofixerad) auktoritär praxis vis-a-vis andra människor, Naturen och andra kulturer (de svagare, framför allt), samt 5) Västs försummade möjligheter att skapa något fundamentalt nytt tillsammans MED och inte EMOT resten av världen efter det kalla krigets slut. Västs triumfalism och fatala brist på självkritik är plågsam – när man betänker just vilken enorm möjlighet det fanns till att – äntligen, äntligen – ha skapat en lite fredligare, med rättvis och dynamisk framtid.
Nej, den 1 januari kommer världen att vara precis så god och så ond som den är nu. Det räcker för mig att gå in i ett nytt ÅR, ett år åt gången. Det är det året som ska gå bra om den längre framtid ska bli bättre. Självhögtidliga förenklingar och besvärjelser om “vår” tid och framtid kommer jag inte att låta förstöra mitt annars goda humör den där kvällen.
Resten av året – och därefter – hoppas jag att humanister kommer att göra det, vi så att säga har dem till: att kritisera dem och det som förstör möjligheterna till en människovärdig tillvaro för alla – och dryfta realistiska utopier, sociala framtidsvisioner och aktivt befrämja helhetens och toleransens värden, som vi MÅSTE upp- och återfinna om vi ska överleva på sikt.
UTAN sådana värden tror jag det blir det sista sekelskiftet. MED dem kan vi i det minsta hoppas på – och globalt känna en stund av samhörighet om – ett: Gott nytt år!
