Debatt
Ordfront, Ljugoslavien och konformismens diktatur
Genom att studera de jugoslaviska krigen kan vi skapa viktiga redskap för att motarbeta andra krig och minska risken för att breda opinioner accepterar propagandans förenklade fiendebilder, skriver Sören Sommelius, med utgångspunkt i den inflammerade debatten kring Ordfront.
I flera svenska tidningarhar den senaste tiden förts en debatt om de jugoslaviska sönderfallskrigen. Tidskriften Ordfront har angripits och ifrågasatts framförallt i Dagens Nyheter och Expressen. Det började i DN där Maciej Zaremba gick till attack mot en artikel, i vilken Björn Eklund i Ordfront intervjuade den amerikanska författaren Diana Johnstone om hennes för många kontroversiella bok om Jugoslavien.
“Ordfront förnekar folkmord” hette det redan i Zarembas rubrik och i texten placerades Ordfront i “brunvänstern”. Diana Johnstone stämplades som en folkmördarnas advokat.
På detta har följt en debatt som blivit allt svårare för icke initierade att följa. Med inkvisitorisk argumentering har Ordfront angripits i allt högre tonlägen, av bland andra Expressens kulturredaktör Per Svensson (med nya fascistanklagelser, “rödbrun röra”). Svensson var liksom Zaremba på 90-talet anhängare av Sarajevolistan, som ville att vapen skulle sändas till Sarajevoregimen.
Det är tongångar från den tiden som dykt upp nu igen.
Jag menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering. Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt.
Och vem vill utsätta sig för det?
Jag tar trots det risken. Var ska man börja? Kanske sommaren 1992. Det var då analogierna mellan Bosnienkriget och andra världskrigets nazism för första gången användes i västmedierna. Då hade en bild av en mager man bakom taggtråd i byn Trnopolje dramatiskt påverkat världsopinionen. Daily Mirror publicerade exempelvis bilden med rubriken “Belsen 92. Horror of the new Holocaust”.
I den aktuella svenska debatten har samma bild använts gång på gång.
Men Bosnien 1992 var något annat än Nazityskland under världskriget. Jämförelsen blockerar all nyanserad analys. Och “bilden på den magre mannen” är inte vad den av många påstods vara. Jag menar att detta kan sägas bortom allt tvivel. Ett jugoslaviskt TV-team besökte platsen samtidigt som brittiska TV-bolaget ITN. På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den “magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992. Han blir intressant därför att han liksom taggtråden passar in i fotografens ˆ och våra ˆ förväntningar på symboler för koncentrationsläger. Phillip Knightley, expert på propaganda och författare till klassikern “Krigets första offer är sanningen”, har understrukit detta.
ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av “Belsen i Bosnien”.
För ITN var filmsekvensen en journalistisk bragd. I en annons för den egna TV-kanalen citerade man Sunday Times 9/8/92: “Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. I annonsen fanns “bilden på den magre mannen”. Det är en korrekt beskrivning. Så stark var bildens symboliska laddning.
Till saken hör att alla parter i kriget vid den här tidpunkten anklagade varandra för att driva koncentrationsläger. Det är ingen tillfällighet att Trnopolje och Omarska ligger ganska nära Jasenovac, andra världskrigets vidriga ustasja-fascistiska koncentrationsläger. Uppgifter om hur många som mördats i Jasenovaclägret användes vid denna tid som slagträn i den nationalistiska debatten, särskilt av Kroatiens president Franjo Tudjman, som ville göra upp med den kroatiska skuldbördan.
“Bilden på den magre mannen” bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev “judarna” i de bosniska krigens grymma värld.
Under krigen i Jugoslaviendemoniserade parterna varandra. Vi “de goda” ställdes mot “dom andra”, de onda. Det är en retorik som sprider rädsla. Måste en debatt i frågan föras i de termerna år 2003 här i Sverige?
Vad hände egentligen i Trnopolje och Omarska? Och i Srebrenica senare? Och i Bosnien under fyra ohyggliga krigsår? Haagdomstolens protokoll ger viktiga insikter om krigets vidriga grymheter och utbredda människorättskränkningar. Jag hade trots det önskat mig en bredare bild, kanske en Sanningskommission av sydafrikansk modell för att både bekräfta offrens lidanden och peka ut de skyldiga men framförallt också söka något slags detaljerad översikt av vad som skedde. Den dag folken i f d Jugoslavien i stort kan enas om krigens historia finns bättre förutsättningar för försoning och fred. Bara den som kan följa vägar till kriget kan röja stigar till fred.
I debatten påstod Zaremba också att Ordfront gjort sig till ett “språkrör för Milosevic”, ett alldeles orimligt påstående.
All krigspropaganda demoniserar och personifierar fienden. Krigets propaganda behöver “en ond man”. Medieprofessorn Stig Arne Nohrstedt diskuterar i utmärkta “Kosovokonflikten, medierna och medlidandet” (SPF rapport 190, 2002) hur den jugoslaviske ledaren “konstrueras diskursivt som en renodlad fiende, en ny Saddam Hussein, Hitler eller Stalin”, också i svenska medier.
En orsak till de jugoslaviska sönderfallskrigen var en rad skrupellösa politikers agerande. Milosevic var en av flera. Kroatiens Franjo Tudjman var knappast en mindre skurk. Men han hade USA:s stöd.
Om man vill förstå de komplexa krigen på Balkan räcker det inte med “onda män”, då måste man framförallt diskutera de konflikter som ledde till krig.
I Zarembas värld ingrep 1999 USA och Nato “på Balkan för att sätta stopp för folkmord”. Hans artiklar i DN var till lika del högljudda angrepp på Ordfront som försvarsinlagor för USA:s destruktiva Balkanpolitik. Det försvaret för bomberna över Jugoslavien känns lika orimligt som dagens massmediala ointresse för situationen på Balkan.
Fyra år har gåttsedan NATO bombade Jugoslavien och det är nu åtta år sedan Daytonavtalet gjorde slut på striderna i Bosnien. Men råder det fred och demokrati på Balkan? Nej, knappast. Både i Serbien och i Kroatien finns djupa demokratiska problem. Regionens ekonomier är miserabla. Bosnien har blivit ett av Europas fattigaste länder, trots massiv hjälp. Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.
Men vem bryr sig? Ingen, kan det verka, åtminstone inte våra medier. Jugoslavien befinner sig i den svenska nyhetshorisontens absoluta periferi, trots att så många människor med jugoslavisk bakgrund lever hos oss.
Medierna i väst förmådde dåligtgöra krigen på Balkan begripliga medan de pågick. Därför vore det angeläget med en debatt om vad som verkligen skedde. Kanske är Diana Johnstones bok en god utgångspunkt. Jag, som läst den, menar att Ordfront borde fullfölja planerna på en svensk översättning.
Mycket återstår då det gäller 90-talets Balkankrig att klargöra och nyansera ˆ även allt det som hänger samman med den nya världsordningen efter det kalla krigets slut. Det handlar inte bara om Jugoslavien utan också om den storpolitiska fortsättningen, de nya krigen. Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammanslagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 ˆ i strid mot folkrätten ˆ har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?
FN har marginaliserats av ett USA styrt av en aggressiv ultrakonservativ regim med brutalt maktspråk mot världen i övrigt. Vi lever i en tid, där inte bara terrorister utan också stormaktsvåld gjort världen farligare. Vi måste försöka se och förstå det som händer. Och då utgör krigen på Balkan första kapitlet i berättelsen om den nya världsordningen.
Krigen i Jugoslavien utlöstes av både inre och yttre aktörer. Hur mycket lättare blir det inte för oss om vi bara fokuserar på aggressiva nationalistiska jugoslaviska politiker och bortser från omvärldens roll. Också Sverige har ett ansvar, genom ett för tidigt erkännande av Slovenien och Kroatien i januari 1992, vilket bidrog till att förutsättningarna för kriget i Bosnien skapades. Till saken hör också att Jugoslavien var den tredje största kunden till svensk vapenindustri.
Under det kalla krigetföre 1989 relaterades alla konflikter till den övergripande supermaktskonflikten i en tvåpolig värld. Under 1990-talet ersattes det kalla kriget av varma krig ˆ och världen blev mycket svårare att förstå. Också därför vore Jugoslavien värt en annan, seriös och förutsättningslös debatt utan grova beskyllningar av meningsmotståndare.
Genom att studera de jugoslaviska krigen kan vi, tror jag, skapa viktiga redskap för att motarbeta andra krig och minska risken för att breda opinioner accepterar propagandans förenklade fiendebilder.
