Icke-spridningsavtalet ifrån 1970 är mittpunkten i de internationella försöken att kontrollera spridningen av kärnvapen. Eftersom avtalet behandlar avrustning såväl som icke-spridning gavs det måhända fel namn när det skapades. Centralt i Ickespridningsavtalets står överenskommelsen mellan de stater som innehar kärnvapen och de stater som inte förfogar över dem.
Enkelt uttryckt säger avtalet att kärnvapenstater ska fullfölja avrustningen av sina kärnvapenarsenaler och, som quid pro quo, samtycker icke-kärnvapenstater till att inte anskaffa dem. Denna överenskommelse, eller förhandling, som bestämmer kursen som avtalets parter skall efterfölja gällande kärnvapen, är den viktigaste aspekten av Icke-spridningsavtalet. Den är dock den minst förstådda, speciellt av amerikanska medborgare.
Sorliga fakta o dubbelmoral
Det är ett sorgligt faktum att från avtalets början har kärnvapenstaterna visat ringa benägenhet att fullfölja sin del av avtalet. Så sent som år 2000 enades kärnvapenstaterna om 13 praktiska steg för att uppnå avrustning. Deras resultat är nästan ett fullständigt misslyckande, inte för att de har försökt och misslyckats utan för att de saknat den politiska viljan att överhuvudtaget seriöst försöka. Utan kärnvapenstaternas envisa strävan att nå fram till nukleär avrustning hotar avtalet att fastlåsa de dubbla standarder, som ger speciella privilegier till just de stater som har kärnvapen. I verkligheten är det inte avtalet som skapar dubbla standarder; det är kärnvapenstaterna själva.
För ett år sedan startade USA ett “förebyggande” krig mot Irak utifrån påståenden om att Irak hade massförstörelsevapen eller program att tillverka sådana, inklusive kärnvapenprogram. Om vi för en stund bortser ifrån den tvivelaktiga sanningshalten i dessa påstående understryker det USA-ledda kriget Ickespridningsavtalets dubbla standarder. I kontrast till fallet Irak har USA sagt förhålligt lite vad angår bidragen till kärnvapenspridning bland dess allierade i “kriget mot terrorn”, Pakistan och Israel. När det avslöjades att den pakistanska forskaren A. Q. Khan sålde nukleära hemligheter till Iran, Nord-Korea och Libyen och fick amnesti av den pakistanska regeringen efter att han erkänt dessa alvarliga anklagelser, hade USA lite att säga.
På liknande sätt har USA aldrig tagit upp frågan om den välkända spridningsen av kärnvapen till Israel. Allt detta pekar på dubbla standarder; politiken är helt enkelt oförenlig med Ickespridningsavtalets traktat och med de effektiva försöken att kontrollera spridningen av kärnvapen.
Bush och Elbaradei
I ett tal i februari 2004 vid det nationella försvarsuniversitetet tog George Bush upp kärnvapenspridningens hotbild. “Mänsklighetens största hot idag” sa han, ” är möjligheten om en hemlig och plötslig attack med kemiska eller biologiska eller radiologiska eller nukleära vapen.” Bland de sju förslag som Bush framlade fanns det ett som ålade de 40 nationerna i Nuclear Suppliers Group att “vägra sälja utrustning och teknologi for anrikning och upparbetning (av uran) till stater, som inte redan innehar full-skaliga, fungerande beriknings- och upparbetningsfabriker”. Att detta förslag möttes med ett en rungande applåd visar hur lite hans publik, och amerikaner generellt, förstår vad som menas med dubbla standarder.
Vi lovordar Bush för att han uppmanar alla länder “att stärka lagarna och den internationella kontrollen som övervakar kärnvapenspridningen,” vilket inkluderar en kriminalisering av kärnvapenspridning. Bush har rätt i sitt försök att stoppa kärnvapenspridningen. Men han har fel när han tror att detta kan baseras på ett system med dubbla standarder som favoriserar vissa nationer över andra. Kärnvapen någonstädes är ett hot mot människor överallt. Som Mohamed Elbaradei, chef för internationella atomenergiorganet IAEA, varnade i ett tal dagen efter Bushs tal, “om inte världen ändrar riktning, riskerar vi självförstörelse.”
Elbaradei argumenterade för att kontrollen med exporten av nukleära material måste förbättres och genomföras universellt; vidare att internationella inspektörer måste få större inflytande och att man måste förebygga avhopp ifrån Ickespridningsavtalet samt få mycket mer internationell kontroll till stånd över känsliga delar av den nukleära bränslecykeln. Han ville dessutom påbörja en sedan länge överskriden förhandlingsfrist beträffande ett fissilt cut-off avtal och krävde att kärnvapenstaterna skall röra sig i riktning av total kärnvapenavrustning. Elbaradei kallade kärnvapenavrustning en “fundamental del av ickespridningens överenskommelse”.
“Vi måste överge den icke-funktionella uppfattningen,” sade Elbaradei, “att det är moraliskt oförsvarbart för vissa länder att sträva efter massförstörelsevapen samtidigt som det skulle vara moraliskt försvarbart för andra att förlita sig på dem för sin säkerhet och t o m fortsätta att förfina deras kapacitet och offentliggöra planer och doktriner för deras faktiska användning.” Förmodligen tänkte han här specifikt på program som just nu aktivt eftersträvs av den amerikanska administrationen – såsom mini-kärnvapen och kärnvapen, som kan förstöra bunkrar (bunker busters).
Arbeta framåt – ett konstruktivt program
Elbaradeis förslag är användbara och nödvändiga, det är Bushs förslag också när de inte vidmakthåller dubbla standarder, men de är inte tillräckligt för att förhindra kärnvapenspridningen. Ett mer all-omfattande och urgent program behövs för att uppnå detta kritiska mål. Konsekvenserna av ett misslyckande kan visa sig katastrofala. Nedan finns huvudelementen i ett sådant seriöst program som måste genomföras om vi ska kunna förebygga ytterligare spridning.
1. Universell implementering av Ickespridningsavtalet.
Avtalet kan inte fungera effektivt innan det är genomförs av alla stater i världen utan förbehåll. Idag är Indien, Pakistan och Israel inte medlemmar av avtalet och innehar kärnvapen. Nord-Korea har dragit sig ur och påstår sig ha kärnvapen. Dessa stater måste bli inkluderade i avtalet och hållas ansvariga för att ställa deras kärnvapen och material under internationella kontroll och garantier. För att avtalet ska lyckas måste dessa stater, tillsammans med andra kärnvapenstater, bli föremål en transparant och verifierad nukleär avrustning.
2. Sätt en tidsplan och klara mål om att uppnå kärnvapenavrustning.
Ickespridningsavtalet har funnits i över tre årtionden utan att riktig framgång skett inom den del av avtalets överenskommelse som behandlar kärnvapenavrustningen. Det enda sättet att se till att kärnvapenstaterna fullföljer sina skyldigheter inom en rimlig tid är att framlägga en strikt tidsplan för att uppnå viktiga vägmärken på vägen mot ett totat kärnvapenavrustande.
3. Etablera en global förteckning över kärnvapen och nukleära material.
För att kunna kontrollera kärnvapen och nukleära material är det nödvändigt att på ett riktigt sätt få fram vad som finns. Alla stater måste utan förbehåll bli föremål för rapporteringsskyldigheter och internationella inspektioner när denna innehållslista konstrueras.
4. Placera alla kärnvapen under internationellt beskydd.
Idag förekommer dubbla standarder när civila och kärnvapen program i kärnvapenstaterna inte är föremål IAEA: s inspektioner och säkerställning. Dessa dubbla standarder måste sluta och alla nukleära material och vapen i alla länder måste inberäknas och placeras under internationellt beskydd.
5. Avsluta alla försök att förbättra kärnvapenkapaciteten.
Idag försöker USA och andra kärnvapenstater utveckla nya och mer användbara kärnvapen. Detta är ännu ett exempel på de dubbla standarder inom ickespridningsavtalet som måste upphöra.
6. Kriminalisera både horisontell och vertikal spriding av kärnvapen.
Alla försök att uppnå nukleär spridning, oavsett om det är genom en överföring av vapen eller material eller genom förbättring och utökning av existerande nukleära arsenaler, borde bli kategoriserade som kriminella handlingar som bryter mot folkrätten. internationell lag.
7. Ge säkerhetsgaranti till icke-nukleära stater.
En grundläggande del i överenskommelsen för icke-nukleära stater i deras val att inte skaffa sig nukleär kapacitet är att de inte kommer att bli utsatta för nukleära attacker av existerande kärnvapenstater. Dessa garantier måste återigen ges i helt entydiga termer.
8. Kärnvapenstaterna måste införa en politik för Icke-Förste-Användning – “No First Use”.
Varje existerande kärnvapenstat bör förbinda sig att inte vara den första att använda kärnvapen mot en annan kärnvapenstat (eller andra stater) och se till att deras nukleära policy-dokument går hand i hand med denna förpliktelse.
9. Upprätthållande av existerande moratorium för kärnvapentestning.
Alla stater borde bibehålla existerande moratorium för kärnvapentestning och ratificera Det Omfattende Provstopsavtalet (Comprehensive test Ban Treaty) om de inte redan gjort så. USA kan gå i spetsen genom att upphöra med förberedelserna för ett återupptagande av kärnvapentestning snarast och genom att stänga ner sin testanläggning i Nevada.
10. Re-allokering av finansiella resurser från utveckling och bibehållande av kärnvapen till att avveckla dem och beskydda nukleärt material.
Finansiering som i dag går till att bibehålla och förbättra kärnvapenarsenalerna borde omdirigeras enligt målet att förhindra spridningen av nukleära vapen och material. Internationella ansträngningar att inspektera och beskydda nukleära material och vapen och att avveckla existerande kärnvapenarsenaler kräver tillräcklig finansiering för att lyckas.
Sammanfattning om innehavet, spridningen och avrustningen av kärnvapen: Vi måste lyckas innan det är för sent
Kärnvapenspridningen kan inte stoppas utan att kärnvapenstaternas seriösa, meningsfulla och kontinuerliga strävan efter total kärnvapenavrustning. Detta innebär att den nukleära avrustningen inte längre kan sättas åt sidan medan försök att hindra spridningen sker genom våld. För att förhindra spridningen måste dubbelmoralen och de dubbla standarderna försvinna och kärnvapenstaterna måste förbinda sig att med beslutsamhet uppfylla deras sedan länge överskridna skyldigheter att uppnå nukleär avrustning.
En värld utan kärnvapenhot är en värld utan kärnvapen eller en värld som snabbt rör sig i denna riktning. Det är också en värld där alla nukleära material och vapen är under strikt och effektiv internationell kontroll. Detta kräver ett nytt säkerhetstänkande, fritt från dubbla standarder och politisk dubbelmoral. Det är en nödvändig förutsättning för att förhindra att inte ett enda kärnvapen eller något fissilt material hamnar hos icke-statliga extremister som inte avskräcks av hotet om vedergällning.
På ett gåtfullt sätt sade Albert Einstein att “fantasi är viktigare än kunskap”. Vi kan fantisera om vad som händer med våra städer, civilisation och vårt liv om vi misslyckas med att förhindra innehavet, spridningen och användandet av kärnvapen. Men kan vi också mobilisera den politiska viljan att förhindra de ofattbara katastrofer, som ett användande av kärnvapen någonstans på jorden skulle skapa? Vi måste undvika att förstöra vår kollektiva framtid och orsaka mänskligheten outhärdlig sorg och skam.
Översättning: Tyko Granberger & Jan Öberg
© TFF and the author 2004
