Shanghai, Kinas största stad med över 20 miljoner invånare, är världens åttonde största megastad. Här lever man efter förre partiordförande Deng Xiaopings slagord. Det syns, Shanghai är en stad där pengar och profit påtaglig präglar stadsbildens superlativer, störst, högst, bäst, vackrast.
Från Jin Mao-tornets 88:e våning ser vi ut över stan. Där reser sig Oriental Pearl TV-tornet, 468 meter högt. En bit bort rinner den breda Huangpu-floden och på dess andra sida ligger The Bund, den koloniala paradgatan. Jin Mao-skyskrapan, 420 meter och världens femte högsta skyskrapa, är utformad av ett amerikanskt arkitektkontor utifrån den klassiska kinesiska pagodens former och lyckotalet åtta, som står för framgång och rikedom i kinesisk mytologi. Det är ingen tillfällighet att olympiaden i Beijing invigs den 8/8 2008. Två år senare står Shanghai som värd för världsutställningen 2010, som kommer att bli ett minst lika spektakulärt arrangemang.
Jin Mao är ett kontorshus för Ministeriet för utländsk handel. Byggnaden rymmer också Hyatt hotell. Från 88:e våningen ser vi inne i byggnaden ner på hotellets lobby på 33:e våningen. Helt nära Jin Mao byggs Shanghai World Finance Building som kommer att bli 72 meter högre. Nybygget blir då det står färdigt världens högsta – men bara en kort tid.
TILLSAMMANS MED min son Simon har jag kommit till Shanghai från Suzhou, en stad med röda lyktor, kanaler, gamla trädgårdar och ljudlösa eldrivna mopeder. Färden mot Shanghais centrum med buss går längs sinnrika vägsystem mellan allt högre skyskrapor. Från promenadstråket utmed The Bund kan vi se två av Shanghais många världar. Utmed The Bund ligger en rad koloniala paradbyggnader från tiden före befrielsen 1949. På andra sidan Huangpufloden reser sig den nya stadsdelen Pudongs många ultramoderna byggnader, alla tillkomna under det senaste decenniets hejdlöst snabba ekonomiska utveckling.
Där vid The Bund finns en liten armé av försäljare med stort utbud av oäkta Rolexklockor och halvrullskridskor, som man kan ta sig fram snabbare på. På floden passerar en pråm med en tio meter bred TV-skärm med förbiflimrande grälla reklamerbjudanden.
Deng Xiaoping öppnade redan 1978 Kina för den globaliserade världsekonomin genom marknadsekonomiska reformer. Det kallades ”socialistisk modernisering” eller ”socialism med kinesiska förtecken” och omvandlade Maos kommunistiska revolution till en konsumtionsrevolution. I den processen är Shanghai ”drakens huvud”, den nya ekonomiska politikens skyltfönster – och i dag en av världens mest dynamiska urbana regioner. Allt började på allvar i Pudong, området runt Jin Mao och Oriental Pearl Tower.
I Shanghai har under det senaste decenniet, läser jag någonstans, färdigställts fyra tusen nya skyskrapor, en om dagen. Om jag anat Framtiden någonstans, på gott och ont, är det här: skogar av lyftkranar, ljudet av tunga släggslag, spagettinystan av motorvägar i fyra, fem, sex plan, skyskrapor som om kvällarna glittrar som fantasivärldar bland molnen.
Dagens Shanghai är en kafkaaktig värld. Politiken bedrivs med maoistisk retorik, praktiken är rå kapitalism. Jag blir fascinerade och förskräckt.
Mellan 1992 och 1999 tredubblades en genomsnittlig lön i staden. Samtidigt förlorade en miljon arbetare sina statliga jobb. Många fick nya anställningar, andra inte. Många fick lämna sina hem för hus- eller vägbyggen och skyfflades i väg till höghus i avlägsna förortsområden, utan demokratiska möjligheter att protestera. Mer än två miljoner fordon bidrar till svårt förorenad luft.
”SHANGHAI, SWEDISH LEGATION, 9 Quai de France, 30.8.46
Kæra Moster! Sedan 1 månad är jag nu här i världsstaden med dess skyskrapor och neonljus samt en överväldigande hetta. Priserna äro oerhörda …”
Trettiofyra år gammal satte sig Margit Bond på ett fartyg med destination Shanghai. Hon hade under andra världskriget arbetat först på japanska ambassaden och senare på den kinesiska i Stockholm, lärt sig japanska och lite kinesiska. Nu var det 1946, kriget var slut och Margit ville ut i världen. Shanghai var så nära Japan hon kunde komma.
Innan jag själv reste till Shanghai gick jag tillsammans med Margits dotter Gillian igenom en kartong med gamla brev, som länge stått på min vind. Vi fann det 60 år gamla vykortet, som Margit skrev när hon anlänt till Shanghai ett år efter andra världskriget.
Margit var min mammas kusin, en märklig kvinna, född 1912 i en svensk familj i Köpenhamn. Hon träffade i Shanghai en brittisk affärsman och gifte sig med honom. Jag glömmer aldrig när hon berättade om sitt bröllop i Holy Trinity-katedralen i Shanghai revolutionsåret 1949, en dag då Maos revolutionärer i staden genomförde en stor demonstration, som blockerade all trafik. Många gäster kunde inte ta sig fram till bröllopet.
Gillian föddes i det kommunistiska Shanghai och bodde där sitt första år på tionde våningen i Cathay Mansions, i distriktet French Concession. I dag är byggnaden i skotsk slottsstil omgjord till ett lyxhotell, Jin Jiang. På Café Dream där kostar två koppar kaffe över hundra kronor.
Cathay byggdes av den judiske mångmiljonären Victor Sassoon, med rötter i Bombay och Bagdad.
Innan Gillian fyllt ett tog Margit henne med sig och gav sig av till Hongkong. I Maos Kina hade de ingen framtid. Men Gillians pappa John Wilson fick inte lämna landet. Han var direktör för ett företag som tillverkade maskiner för textilindustrin och hans kunskaper skulle behövas i landet ännu många år.
Det var en turbulent tid i Shanghai dessa år. Victor Sassoon sålde 1948 sitt affärsimperium och flyttade till Bahamas för att nyinvestera i Latinamerika. En februarinatt 1949 bar inför ögonen på en häpen brittisk journalist kulier ut Bank of Chinas samlade guldreserver. Det skedde på order av nationalistledaren Chiang Kai-shek, som lät föra guldet till Taiwan, efter att själv tidigare finansierat sin armé med opiumhandel. Den 25:e maj samma år intog Maos bondesoldater den kinesiska metropolen, som befriades efter hundra år av utländskt semikolonialt styre.
Under tjugo- och trettiotalen var Shanghai världens mest dekadenta stad. Här fanns spelhus, opiumhålor och 700 bordeller i det internationella kvarteret, där det på 30-talet bodde 70.000 utlänningar. Allt förändrades efter 1949.
INTE BARA GILLIAN har bott på Jin Jiang. Efter kulturrevolutionens kaotiska år var Kina internationellt isolerat. Isoleringen bröts när USA:s president Richard Nixon 1972 besökte Kina. I Bejing (Peking) träffade han Mao. Hans veckolånga resa avslutades i Shanghai där han och Kinas premiärminister Zhou Enlai på Cathay Mansion eller Jin Jiang skrev under den historiska Shanghaikommunikén.
Just här inleddes vad som skulle kunna kallas den andra långa marschen – Kinas väg in i den globaliserade ekonomin. Det har sagts att Kinas ekonomiska situation dessa 2000-talets första år kan jämföras med USA:s i början av 1900-talet och att Indien kanske ligger tio eller tjugo år efter Kina. Världen blir annorlunda om två stora länder med fyrtio procent av världens befolkning dominerar världsekonomin.
Den globala maktens centrum har under historien förskjutits många gånger. Vid nya tidens början var Spanien och Portugal ledande. I dag är USA den totalt dominerande supermakten, i kraft av sin vapenmakt och sin ekonomi. Men hur länge? Det enda säkra är att allt förändras.
De västerländska rika länderna dominerar i dag inte längre världsekonomin. Tillväxtekonomierna, som Indien och Kina, svarar för nästan hälften av den globala exporten och står för över hälften av den årliga globala energiförbrukningen. Enbart Kina svarar för en tiondedel av världshandeln. År 2040 kommer Kinas ekonomi att vara större än USA:s, enligt Internationella Valutafonden. Antalet bilar kommer att vara fler i Kina än i USA redan inom 15 – 16 år.
SVENSKA AMBASSADEN där Margit jobbade låg i närheten av Cathay Mansion. Det gjorde också Franska klubben, Cercle Sportif Française, där Gillian och hennes brittiske man John åt lunch till vardags. Efter kommunismens seger blev klubben Folkets Kulturpalats. Franska klubben har blivit Okura Garden Hotel och ser ut som Vita huset i Washington, inklusive park, men med en trettiovåningars betongskyskrapa, ovanpå den gamla byggnaden.
Gillians pappa John hade en egen läderstol på Shanghai Club, som låg nere på The Bund, paradgatan utmed Huangpufloden. Klubben var centrum för allt vad brittisk snobbism heter. Hit var varken kineser eller kvinnor välkomna. Den 33 meter långa baren i ”De himmelska dofternas sal” var den längsta i världen, hette det.
När Mao och kommunisterna tagit över makten i Kina var det slut med Shanghai Club. En tid vad byggnaden sjömanshem. När Deng introducerat sin nya ”öppna politik” blev det traditionsrika etablissemanget en amerikansk snabbmatsylta, Kentucky Fried Chicken. I dag är byggnaden igenbommad och ska renoveras. Vi försöker kika in mellan gallergrindar men ser bara den gamla skylten.
Lite längre upp på The Bund, vid korsningen med den stora affärsgatan Nanjing road, ligger en annan klassisk Shanghaibyggnad, Peace Hotel, som byggdes 1926 av samme indisk-judiske affärsman Victor Sassoon, som Cathay Mansion.
En gång var Peace Hotel i Shanghai det mest legendariska i Fjärran östern. Charlie Chaplin, G B Shaw och Noel Coward bodde här. Men det är längesedan nu.
På kvällarna intar sex gentlemän podiet i baren på Peace Hotel. Det är Old Jazz Band som spelat där mer eller mindre varje kväll sedan 1979. Någon menar att de sex herrarna har rötter i den judiska grupp flyktingar som kom till Shanghai på trettiotalet, på flykt undan Holocaust. Men både kyparen och hotellportiern skakar på huvudet och säger ”Nej, nej, de är kineser”.
1938 kom de första av 20 000 europeiska judar som flyktingar till Shanghai, dit de kunde resa utan pass. Många av dem var utfattiga. Men i Shanghai fick de hjälp av den förmögna gruppen sefardiska judar, där just Victor Sassoon gick i spetsen för hjälpaktionerna. I kvarteret Hongkew återskapade dessa judiska grupper delar av det Europa de lämnat, slakterier, skoaffärer, caféer. Den judiska synagogan är i dag ett judiskt museum.
Old Jazz Band är Kinas svar på kubanska Buena Vista Social Club. Det gäller speciellt musikernas ålder, mindre kvaliteten på musiken. Old Jazz Band spelar gammal New Orleansjazz olidligt sentimentalt. Jag väljer mellan Tiger beer och Carlsberg. Rummet är avlångt, baren är femton meter lång, publiken är mest västerlänningar. På bordet ligger en Music Order List. För 30 yuan (ungefär detsamma i svenska kronor) kan man önska sig St Louis Blues eller Summertime.
Men det blir You are my Sunshine och On a Slow Boat to China. Det är ett olidligt sentimentalt ställe för den som har anlag åt det hållet, för stämningar long gone. Bakom baren kunde det ha funnits en opiumhåla om jag varit här på 30-talet. Det är den Shanghaiepok som den belgiske Tin-Tin-tecknaren Hergé beskriver i Blå Lotus, som också är ett politiskt laddat tidsdokument, med kinesiska och antikoloniala sympatier.
VID FOLKETS TORG, Renmin, finns Shanghai Urban Planning Exhibition hall, där en klocka räknar ner sekunderna till världsutställningen 2010. En hisnande virtuell show slutar med att den imaginära farkost som vi i publiken färdas i landar på utställningen. Här finns en stor modell av Shanghai som visar hur stadsplanerarna önskar sig att staden ska se ut om 15 – 20 år, en supermegastad med ekologiska förtecken.
I närheten slinker vi in i det stora varuhuset Shanghai No 1 Department Store vid Nanjinggatan. Vi köper var sin Maokavaj, knäppt upp i halsen, och får två till priset av en, utgående modell kantänka, av märket Playboy …
NÅGOT ÅR efter år 2000 blev den urbana befolkningen större än globala landsbygdsbefolkningen. Det är i städerna världens framtid formas. Städer som Shanghai är utvecklingens och tillväxtens motorer.
Från The Bund och Peace Hotel går vi en regnblöt eftermiddag uppför den breda gågatan Nanjing road, just den gata som var motivet på Margits vykort från 1946.
Om Margit hade levt och varit 25 i dag tror jag att hon ännu en gång skulle ha rest till Shanghai och sökt jobb.
