25:e november, 2004
Idag, den 25 november är det den “Internationella Dagen För Avskaffande Av Våld Mot Kvinnor”. Generalsekreterare Kofi Annans budskap förra året, den 25 november år 2003, var (enligt UN News Update):
“Könsrelaterat våld är kanske den mest avskyvärda kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Så länge det fortsätter kan vi inte hävda att vi gör några riktiga framsteg mot jämlikhet, utveckling och fred.”
Här relaterar vi det könsrelaterade våldet till frågan om mänsklig säkerhet och tankar om en ny typ av försvarspolitik. En rad ledande tidningar i Sverige har tackat nej till att publicera artikeln.
FRÅN PATRIARKAL MAKTUTÖVNING TILL MÄNSKLIG SÄKERHET OCH DEMOKRATI
– Vi känner ingen, varken kvinna eller man, som önskar krig och död. 99 % av klotets kvinnor och män önskar inte våld. De önskar ickevåld! Fred. En trygg framtid för sina barn, ett värdigt liv för sina föräldrar. Ett liv befriat från den rädsla som våldet föder.
Föreställningen om att det är män som med militära medel ska skydda (“befria”) kvinnor och barn, är en grundbult i den traditionella försvars- och säkerhetspolitiken. I varje samhälle och på varje samhällelig nivå, finns (makt) strukturer som accepterar och legitimerar våld. Från sovrummen och köken – de vanligaste platserna för det könsrelaterade våld, som till 80 procent utövas i hemmen – och ut till slagfältens brutalitet, hämtar våldet sin näring ur den globala patriarkala maktordningen.
– Kvinnors kroppar har blivit de nya slagfälten. (FN:s rapport “Women,War & Peace”, Elisabeth Rehn, m.fl.) Det värsta man (mannen) kan göra sin fiende (en annan man) är att skända fiendens egendom (kvinnan). Därför de systematiska våldtäkterna i dagens krig. Därför de ständiga skändningarna av kvinnor framför mäns ögon. Därför de alltmer sexualiserade övergreppen, både i de ociviliserade krigen och i det civila livet.
| Skulle du läsa dette just nu om du inte hade nytta av det? Få fler kvalitetsartiklar ifrån TFF i framtiden |
I den nationella (manliga) militära försvarsmakten är staten en fadersgestalt. Landet, t.ex. Moder Svea, är en kvinna. Civilbefolkningen, kvinnor och barn, är själva samhällskroppen. “Familjen” är den institution där män ska beskydda de kvinnor som ska föda deras barn, som bl.a. den tidigare påtänkta italienska EU-komisionären Rocco Buttilgione, uttryckte det. Han kanske var övertydlig i sina uttalanden, men grundvärderingen, med sin falska trygghet, hyllas av många och delas i tysthet av ännu fler. Sanningen är den att samma “familj” idag är skådeplatsen för ett systematiskt våld som få vill eller vågar tala om. Mäns våld mot kvinnor skördar idag faktiskt betydligt fler offer (kvinnor) världen över, än terrordåden!
I västvärlden, tillhör inte längre kön och sex enbart den privata eller intima sfären. Exploateringen av kvinnors kroppar och sexualiseringen (pornofieringen) av det offentliga rummet, ökar dramatiskt. Det är en kommersialisering som ofta förpackas i ett “frihetsbudskap”, och som gör det möjligt för politiker att hävda att man “befriar” Afghanistans och Iraks kvinnor.
Makten är tydlig i sin könsidentitet. Kön är idag makt. Kvinnor och barn är krigens och den manliga militarismens första offer. Samtidigt syns numera också kvinnor – mer eller mindre fördelaktigt – i säkerhets- och konfliktsfärer. Kvinnor ingår i professionella arméer i krig och ockupation – krig är numera ett jobb, inte en plikt eller ett kall – och, som vi sett i Irak, också i Abu Ghraib, i tortyrens motbjudande rum. Kvinnor blir självmordsbombare, gerillakrigare och de faller, som fallet Magaret Hassan i Irak visar, offer för terrorns sataniska våld.
Kvinnor har länge frågat sig om de, i jämställdhetens namn, bör gå med i det militära försvaret, ta steget in i den traditionella säkerhetssfären. Har det blivit mer acceptabelt nu, när militären ser ut,eller marknadsförs, som alltmer civil?
Frågan är inte om kvinnor ska gå in eller inte, i denna mansvärld, som – trots alla vackra ord och avsikter – ytterst är en fråga om viljan och förmågan att ta andras liv. Frågan ska ställas så här: Hur kan vi tänka oss att hantera konflikter i framtidens värld på ett sätt som känns meningsfullt och moraliskt acceptabelt för såväl kvinnor som män? Det är ju inget fel i att vilja försvara det man har kärt, inklusive sin familj, sin stad, sitt land och de samhällsvärden vi har kommit överens om. Inte heller är det något fel i att vilja rädda andra, hotade människors liv. Frågan är hur?
“MÄNSKLIG SÄKERHET” – MÅSTE UTMANA DET NUVARANDE SÄKERHETSBEGREPPET
Svaret brukar vara; “mänsklig säkerhet”. I den FN-rapport om mänsklig säkerhet som utkom förra året(av Sadako Ogata/Amartya Sen) talas det om skydd av människor i krig, hjälp till människor på flykt, om att ge människor stöd och styrka efter krig.Det talas om kunskap och träning, utbildning och medias roll,om rättvis handel och en marknadsekonomi som ska gynna de sämst ställda,om mångfald och frihet. Det som sägs är riktigt och vackert, men förmodligen utan minsta effekt på vardaglig politik. Rapporten är snarare ett diskussionsunderlag och en reservoar av formuleringar som politiker av alla slag kan använda i sina högtidstal.
Ogata/Sen vågar varken utmana nivån (staten) eller medlen (vapnen). De vågar inte i grunden utmana den existerande säkerhetspolitiken och den patriarkala maktordning som ligger som grund för den. Deras rapport riskerar att göra mänsklig säkerhet till krigets förskönande makeup.
För drygt 20 år sedan, under Johan Galtungs ledning, myntades begreppet mänsklig säkerhet. Utgångspunkten då var att människan har grundläggande behov av överlevnad/säkerhet, välfärd och frihet och att all försvars- och säkerhetspolitik borde förankras där. Det handlade om att skapa fred med fredliga medel. Inte krig med krigiska eller fred med våld. Därmed flyttades säkerhetspolitiken bort från nationell säkerhet, från idéen om att staten har monopol på att definiera vad som är säkerhet och bort från statens monopol på vapeninnehav. Varför? Jo, därför att doktrinen om nationell säkerhet – kontra människan och den globala säkerheten – lett till ofantlig upprustning, makt- och terrorbalans, krig, spill av resurser tagna ifrån just mänsklig utveckling – och till massmördande av kvinnor och barn i hundratals krig.
Dagens Irak-situation sammanfattar vår civilisations djupa sjukdom: militarismen ochimperialismen under ett och samma tak. Inte kommunismens, den är död, men kapitalismens, det liberala samhällets inneboende sjukdom. Såväl militarism som imperialism och kulturförakt är makrouttryck för den patriarkala makt- och världsordningen.
Får vi en debatt om stat kontra individ (mikro) och klotets gemensamma säkerhet och överlevnad (makro), vågar vi utmana den perversa prioriteringen av vapen och våld och i stället placerar intelligent våldsförebyggande och äkta konflikthantering i första rummet, då kan helt nya visioner utvecklas. Dessutom – fyra år till med George W. Bush gör det nödvändigt att diskutera alternativ säkerhetspolitik, i Sverige, i EU och i världen.
DEBATT OCH NYTT FOLKRÖRELSESAMARBETE BEHÖVS
En debatt behövs – för säkerhetens skull men också för att avstyra att kvinnor görs till gisslan i en patriarkal säkerhetspolitik. Frågan om huruvida kvinnor = fred och män = krig, är trångsynt. Det här är inte en fråga om kön – det är en fråga om makt! Är inte situationen i dagens värld sådan att kvinno-, ickevålds- och demokratirörelserna nu måste ta varandra i handen? Är det inte mer ickevåld och mindre våld vi behöver för att utveckla demokratin? Kanske vi rent av behöver förbereda freden – och inte bara förbereda krigen och efterkrigsinsatserna – för att uppnå fred?
Befriar vi oss från patriarkala maktstrukturer tar vi ett stort steg framåt!
