Tankar inför ett femtonårsjubileum
Millennieskiftets statistikbesked
var fyrahundra döda fram till dess
av terrorhandlingar i hela världen.
Och efter femton år av krig mot terrorn
är resultatet trettitvåtusen,
en mångdubbling av terroroffren, trots
att kriget redan dödat två miljoner.
Vems terror är den största framgår klart:
främst USAs, med hjälp av hela Nato.
Vi frågar oss om denna felkalkyl
och bombningsstrategi var oavsedd?
Kanhända fanns ett annat mål, men dolt?
Var båda sidors mål för oss fördolda?
En röd arméfraktion på sjuttitalet
i Tyskland syftade till avklädning
av staten, avslöja dess dolda våld
och därmed värva folk för en förändring
av revolutionär natur. Det blev
fiasko. Statens våld bedömdes rätt,
och gillad laglig ordning återställdes.
Är ISIS´ tanke nu att trygghetskravet
ska tvinga till att
demokratiskt liv
begränsas mer och mer i Europa
och USA, med split och upplösning
som följd? Och västlig vana att med våld
behärska världen skall försvaga väst
i ändlöst kostsamt våld? Nog tycks det lyckas.
Å andra sidan har en supermakt
i nedgång ett behov av fria händer
att bruka mera våld än lagen medger,
och skaffa svängrum hemma bortom lagar
demokrati och frihet, rättigheter,
och vinna full kontroll och insyn i
vad folket gör och tänker. Säga ja
till allt blir att bete sig patriotiskt.
I femton år har detta nu bevisats.
Afghanistan förstördes. Nya baser
blev byggda i centrala Asien
i närheten av Ryssland och av Kina.
Och formeln ”nine eleven” gav förklaring
som godtogs av de flesta. Sen Irak,
av Saddam uppbyggt till en östlig stormakt,
med hjälp av västerns vapen, mot Iran
det mest förhatliga av oljeländer,
där liv och död i lika mån besjöng
Allah, och himmelrikets salighet
med offerdöd kan vinnas, fjärran från
den njutningsfyllda livsstilen i väst.
Att döda fiender med liten risk
att själv bli dödad, det är krigets formel
och tanken med Obamas drönarkrig.
Med dessa fakta kvar i minnet blir
man djupt bekymrad över folk i väst
som godtar cyniskt våld och utomrättsligt
förintande av god och ond och mest
civila, fredliga och rara män
och kvinnor, barn och gamla. ”De som inte
är med oss är med fienden”, sa Bush
när hämnd förkunnades för ”nine eleven”.
Ja, där är nyckeln och motivet till
de brott som sen begåtts mot mänskligheten.
Vad hände? Skyskraporna föll ihop
då jumbojets flögs in genom dess väggar
och exploderat flygbränsle som satt
ett våningsplan i brand och hettan gjort
dess stålskelett så mjukt att allt gav vika
och föll de fyrahundra meterna
till marken, bildande en blygsam hög
på åtta meter. Så förklaras raset
av USAs betrodda tekniska
expertorgan, som heter NIST och läses
National Institute for Standards and
Technology. Vem vågar säga mot
dess tjocka slutrapport? De få som läst
den finner dock ett antal oklarheter.
Det börjar redan vid det ögonblick
då passagerarplanet sägs ha flugit
igenom ytterväggen någonstans
i höjd med våning åttifem av hundra.
Men ingen enda kompetent protest
blev hörd i media om detta under.
Och efter femton år har inget hörts
från skolbarn till teknik- och mekanik-
experter om det ofattbara under
som skedde då ett jumbojetflygplan
av aluminium med synbar lätthet
på en och samma gång bröt helt igenom
med vingarna de trettitre i bredd
fasaduppställda pelarna av stål,
tillsammmans många meter pansarvägg.
Vad varje skolbarn vet är självklart detta:
Mot stål står aluminium sig slätt,
hur hårt det än blir slungat. Det blir knycklat
till ömkligt skräp som faller platt till marken.
Det var ett bibliskt underverk som skedde
då jumbojets som kniv i smör gick in
igenom pelarna i World Trade Center.
Har bibeln makten över stålets hårdhet?
Alltnog, den som vill tro det tror det säkert.
Det hördes explosioner. Lågor slog
igenom andra sidans stålfasader.
Och det mirakulöst inkomna bränslet
ifrån mirakelplanet antogs självklart
ha exploderat inomhus och antänt
de möbler, mattor, papper och gardiner
som möjligen fanns kvar trots explosionen.
Av värmen sades att tvåhundraåtti
kring fyra ytterväggar och i mitten
av byggnaden befintliga och tjocka
pelare av stål har mjuknat så
att fyrahundra meter höga hus
blev pinnved och på några få sekunder
föll ned till marken, där de bildade
en bråte, endast åtta meter hög.
Se där! Ännu ett bibliskt underverk!
I USA finns hela yrkesgrupper
som arbetar professionellt med rivning
av stora byggnader av både stål,
betong och tegel. Dessa såg i raset
exempel på perfekt fullbordad rivning.
Ruinens höjd når oftast tolv procent
av ursprungshöjden och borde här ha blivit
minst fyrtiåtta meter hög och inte
de åtta, som blev fallet. Några röster
blev höjda om det jag har berättat här.
Men det blev märkligt tyst när tiden gick.
Vad hade svenska skolbarn sagt om de
fått frågan om en burk av lättmetall
kan slå ett järnspett mitt itu?
Visst klagas det på skolan, men så illa
kan det ändå inte vara. Nej,
de hade säkert klarat frågan bra,
vad än en bearbetad bildsvit visar.
Naturlag ändras inte av en bild!
Man undrar varför NIST gick bet på detta.
Som det ser ut, kan knappast terrorister
ta åt sig äran att ha kapat plan
och bringat skyskrapor att bli ruiner.
Och därför fanns det inte heller fog
för anfall på Afghanistan som hämnd.
Det krig som startades mot terrorismen
betydde undergång för flera stater
och samtidigt kontroll på allt vi gör
i det som kallas välment skydd åt alla.
Vem vinner slutligen på denna ordning?
Kanhända vapenfabrikanter, eller
nåt hemligt ordenssällskap, eller bara
de maktens män som lever av kontroll.
Vem vet? Men militärens roll har stärkts.
En stat i staten lever utav våld.
och hot om våld mot dem som önskar gå
sin egen väg i politiken. Visst
behöver vi befria oss från tvång
och övervakning, vinna åter allt
vi nyss förlorat via tron på lögn
om aluminium som bryter stål.
Ola Friholt, 2016
