Om Saddam, sannings- och försoningsarbete
De senaste 20 åren har 24 sannings- och försoningkommissioner upprättats runtom i världen. Men vad spelar “sanningen” för roll om den inte används politiskt? Sören Sommelius har läst senaste numret av Glänta – väsentliga texter om vår tids grundläggande frågor.
Tidskriften
Glänta 4/2006
Tema Sanning och försoning
Saddam Hussein avrättades årets näst sista dag för brott begångna för mer än 20 år sedan. Diktatorns ansvar för det ohyggliga kriget mot Iran och hans brott mot det kurdiska folket kommer därmed aldrig att rannsakas i domstol. Förre försvarsministern (och krigsförbrytaren, menar jag) Donald Rumsfeld kan sannolikt sova bättre när USA slipper rättslig granskning av amerikanernas mångåriga uppbackning av tyrannen. Också sanningen knäcktes i bödelns snara. En mobilfilm publicerades dagen efter avrättningen och visar en totalt kaotisk avrättning. Folk skriker och knuffas och Saddam rabblar trosbekännelsen tills luckan öppnas. Den officiella film som TV-bolagen världen över visade av avrättningen var däremot regisserad, retuscherad, en lögn.
Människor och folk i Irak har historiskt blivit utsatta för serier av övergrepp, senast under USA:s blodiga ockupation och det nu pågående inbördeskriget. Hur ska fred kunna byggas i ett så sargat land? Förutsätter inte något slags försoning att sanningar om övergrepp och krig synliggörs?
Frågeställningen är inte ny. ”Sanning och försoning” är begrepp som relaterar till varandra i alla slags konflikter. Därför var det med stor nyfikenhet jag började läsa senaste numret av kulturtidskriften Glänta (4/2006) som har begreppsparet som tema. Olika författare behandlar skiftande frågeställningar infallsrikt.
På TV ser jag påven Benedictus XVI hålla sitt nyårstal. Samtidigt läser jag i Glänta en text av den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery, en av grundarna till Gush Shalom. Han granskar påvens kontroversiella uttalande om islam förra året. Benedictus klandrade Muhammeds ”befallning att sprida den tro han predikade med hjälp av svärdet”.
Står yttrandet för något slags ”sanning”. Nej, understryker Avnery. Han visar med rader av exempel på hur islam varit mycket mer tolerant mot både judar och kristna än vad kristendomen varit mot oliktänkande. Avnery konstaterar att varje historiskt kunnig jude borde ”känna djup tacksamhet gentemot islam, som har skyddat judarna i femtio generationer, medan den kristna världen förföljde judarna”.
Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika upprättades på initiativ av Nelson Mandela. Tanken var att det var viktigare att upprätta något slags gemensam sanning om apartheids förbrytelser än att döma och bestraffa. Kommissionen var en viktig anledning till att övergången till svart majoritetsstyre skedde så pass fredligt, trots alla historiska ohyggligheter. Ändå var dess arbete behäftat med stora brister, inte minst genom att kvinnliga våldtäktsoffer uteslöts från processen, skriver den sydafrikanska feministen Louise du Toit i Glänta.
Runtom i världen har upprättats 24 olika sanningskommissioner under de senaste 20 åren. Men detta har inte skett i det som en gång var Jugoslavien. Johanna Mannergren Selimovic studerar försoningsprocessen i Bosnien genom att intervjua personer i två bosniska städer. Det som skedde i Srebrenica då 7 000 bosnienmuslimska (bosniakiska) män slaktades av den bosnienserbiska armén under general Mladic är väl känt. Mindre bekanta är händelserna i byn Celibici nära Konjic, där den bosniakiska armén upprättade ett koncentrationsläger för civila bosnienserber.
Johanna Mannergren Selimovic finner i de båda orterna motstridiga berättelser om offer och förövare, om vad som skedde under kriget. Båda sidor odlar sina offermyter medan man relativiserar brott begångna av den egna sidan. Olika etniska grupper har olika ”sanningar” om krigets brott. Många skolor är fortfarande segregerade, till exempel med olika läroplaner för bosniakiska och bosnienkroatiska barn.
Elva år har gått sedan Daytonavtalets eldupphör i Bosnien. Men freden är bräcklig, sanningen selektiv och försoningsprocessen otillräcklig. Daytons etniska regelverk fungerar som hinder i sammanhanget, den internationella Höge Representanten gör landet till ett protektorat. Allt bidrar i onda cirklar till fattigdom, arbetslöshet och fysisk rädsla för nya krig.
Hur viktigt vore det inte att i stället söka sanningar om de vägar som ledde till krig och rimligt gemensamma versioner av krigshändelserna, där också ”de andras” lidande synliggörs. Goda cirklar skulle kunna börja så och utvecklas mot social trygghet, välstånd och demokrati.
I Peru utspelade sig under 1900-talets senaste decennier en blodig konflikt mellan den marxistiska gerillan Sendero Luminoso (”Den skinande stigen”) och regeringstrupper. 70 000 människor beräknas ha fallit offer, de allra flesta småfolk ur den andinska ursprungsbefolkningen i bergen. Anders Johansson har besökt området kring Ayacucho, där gerillan hade sin främsta hemvist. Han har också studerat den peruanska sanningskommission som för tre år sedan la fram en gedigen rapport om det som skedde.
Johansson pekar på en viktig komplikation, på hur sanning och propaganda också hänger samman. Det var den korrupte presidenten Fujimori som grep gerillans ledare Abimael Guzmán och skapade förutsättningar för ett slut på ett utdraget inbördeskrig. Fujimori, nu i landsflykt, skrev sin version av krigets historia. Sanningskommissionen reviderade den genom att visa att också regeringssidan bar en stor del av skulden för det som skedde.
Anders Johansson är skeptisk mot kommissionen, inte för dess rapport utan mera därför att den inte blivit ett politiskt instrument. Vad spelar “sanningen” för roll om inte politiker arbetar vidare utifrån kommissionens slutsatser?
Hans välskrivna essä har som kärna en studie av hur åtta journalister mördades av bybor, som trodde att de åtta tillhörde gerillan. Det var en reguljär avrättning, som orsakade en rad hämndattacker av gerillan, vilka följdes av andra attacker mot byborna av regeringstrupper i helikopter, tills byn mer eller mindre utplånats. Sanningen om journalisterna är välkänd, till skillnad från bybornas sanning. Också sanningar har en klassmässig dimension.
Som helhet innehåller Gläntas temanummer en rad väsentliga texter om några av vår tids grundläggande frågor. Förutom ett etiskt engagemang finns det en estetisk dimension i numret, i texter och bilder som fungerar som rum med många ingångar.
