19:e mars 2026
Det talas ofta om att Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det kan mycket väl stämma. Men det är också sant att den hotbild som nu dominerar svensk politik är så naiv, snäv och NATO-militärt fixerad att den sannolikt gör oss mindre säkra, inte mer.
Den levererar inget annat än odokumenterade påståenden, geopolitiska reflexer och en retorik som lika gärna kunde vara hämtad från Washington. Ändå återges den okritiskt av våra medier. Har andra än jag t ex. påpekat, att SÄPO t. o. m. talar empiriskt osant om Irans kärnvapenprogram vilket bara kan syfta till att legitimera Israels och USAs aktuella krig mot Iran – ett unikt stort brott mot folkrätten och FN – och stödja krigs- och folkmordsförbrytaren Netanyahu, som är den enda som i 30 år hävdat att Iran är hotfullt nära att bli en kärnvapenmakt?
◆
När hot definieras på ett sätt som bekräftar den politik som redan förs, snarare än att öppna för en bredare analys, förlorar vi förmågan att se de verkliga riskerna i nuet och framtiden.
Den officiella hotbilden bygger i praktiken på en enkel triad: Ryssland och Iran är hotet, Kina är det växande hotet, USA och Nato är lösningen. Det är en berättelse som passar väl in i den geopolitiska logik som nu dominerar i Washington och Bryssel. Den har inget värde som varning eller scenario utan är bara en serie helt odokumenterade påståenden rensat för komplexa fakta-baserade analyser och sannolikhetsbedömningar; den verkar som en lätt bearbetning av något man har fått ifrån Washington och anpassat till svenska förhållanden.
Den som just publicerats är av denna typ. Om du vill förstå nivån ger jag här bara två eksempel: I avsnittet om Iran skriver man:
“I slutet av februari 2026 inledde USA och Israel en militär operation mot Iran. Irans högste ledare och flera andra högt uppsatta tjänstemän i landets regim dödas under krigets inledande dagar.
Säkerhetspolisen har under lång tid beskrivit hur iranska underrättelse- och säkerhetstjänster bedriver säkerhetshotande verksamhet i och mot Sverige…”
Ett unikt folkrättsstridigt angreppskrig mot Iran påbörjat under lovande förhandlingar kallas av SÄPO “en militär operation.” Man undrar hur detta hade förmulerats om Ryssland eller Kina hade “påbörjat” något liknande.
Lite senare om Iran:
“Den säkerhetshotande verksamhet som Iran har bedrivit omfattar bland annat hot, påtryckning och kartläggning av oppositionella i Sverige. Iran försöker också att kringgå sanktioner för att komma över svensk teknik och forskning, inte minst relaterade till landets kärnvapenprogram. Kriminella nätverk har använts som ombud av Iran för att begå våldsdåd riktade mot israeliska och judiska mål i Sverige.”
Ett svenskt myndighetsorgan bör inte påstå att Iran har ett kärnvapenprogram när IAEA – den enda internationellt behöriga instansen inom Ickespridningsavtalet, NPT, – aldrig har bekräftat att något sådant program existerar. Oberoende övervakning visar dessutom ingen ökning av Irans anrikningsnivåer efter attackerna i somras, vilket även Tulsi Gabbard påpekade offentligt i går. Det finns alltså inga nya tekniska indikatorer som stödjer ett påstående om pågående vapensatsning.
Att ändå presentera detta som ett faktum är därför osant och strider mot grundläggande krav på evidensbaserad myndighetskommunikation. Formuleringen ligger i stället nära en politiserad berättelse som framställer Iran som en aktiv kärnvapenstat och därmed kan användas för att legitimera USAs och Israels krig mot Iran. I den meningen är uttalandet inte ansvarsfullt; det är vilseledande och tjänar ett särskilt politiskt syfte.
Israels Netanyahu har hävdat under ungefär 30 år att Iran inom månader kan bli en atomvapenmakt. Det är 30 år där Iran haft den tekniska möjligheten att producera kärnvapen men har valt att inte göra det – medan Israel är en kärnvapenstat som Västvärlden och SÄPO medvetet väljer aldrig att beteckna som sådan. Tala om hotbildsanalys!
Även USA:s högsta underrättelsechef Tulsi Gabbard har tidigare avvisat att Iran är på väg att bli en kärnvapenstat; senast sa hon den 18:e mars, att Iran inte ens har återuppbyggt sitt program för urananrikning sedan USA:s och Israels krig mot landet sommaren 2025 (“Tulsi Gabbard, the director of US National Intelligence, said that the United States intelligence community had assessed that Iran was not rebuilding its nuclear enrichment capabilities following US and Israeli attacks last year”). US intel chief Gabbard says Iran was not rebuilding enrichment prior to war | US-Israel war on Iran News | Al Jazeera. “Hotet” ifrån Iran är alltså om något mindre i dag än för ett år sedan.
Vad ska Sverige med ett SÄPO som talar osanning till medier och svenska folket i Israels och USAs tjänst?
◆
För att förstå vad som faktiskt hotar vår säkerhet de kommande tio till tjugo åren behöver vi analys och inte påståenden. Vi behöver helt andra perspektiv! Vi behöver däremot inte mekaniska extrapoleringar och dokument, som bara syftar till att bekräfta den politik Sverige har fört när man stirrar i backspegeln. Vi måste våga ställa andra frågor: Säkerhet för vad? För vem? Mot vad? Och till vilket pris?
En ordentlig hotanalys – som gjordes för årtionden sedan, 200-300 sidors utredningar – har blivit irrelevanta för dagens beslutsfattare. Varför – ju, därför att man nu har bundit militärutgifterna till bruttonationalprodukten (BNP). I NATO har man beslutat att höja till 5% av denna oavsett den faktiska hotbilden. Det motsvarar att en familj avsätter 5% av sina inkomster till medicin – oavsett om någon i familjen är i behov av medicinen. Om detta ska kunna upplevas som meningsfullt måste man uppfinna en sorts hot: jag tror att jag snart kommer att angripas av en potentielt farlig sjukdom, så det är bäst att jag garderar mig. Vad bra att vi har avsatt 5% av familjeinkomsten!
Förr i tiden gjorde man en hotanalys genom att uppställa olika scenarier för vad som kunde komma att hända i omvärlden inom olika tidshorisonter. Väl att märka hot eller utmaningar, som var såväl civila som militära tänkbara hot. Sedan slopade man sådana som var för osannolika till att avsätta resurser för att möta – liksom man tog bort dem, som var så stora och totalförstörande att man ändå inte skulle kunna göra något åt dem. Kvar blev relevanta civila och militära hot med rimlig sannolikhet och storlek – och slutligen gjorde man då en kostnadsbedömning och en prioritering: Hur stora resurser kan vi inom regeringens budgetram avsätta till detta att förbereda oss på denna samlade hotbild?
Allt detta kan man slopa. Med 5%-målet gäller det bara om att fylla bilden med tillräckligt skrämmande hot så vi kan använda så mycket pengar och hoppas att medborgarna, som ju ska betala militarismens fest, blir så skrämda att de gladligen betalar för sin “säkerhet.”
Och vad betyder detta? Ju, något mycket fundamentalt: Hot är något du bara ska uppfinna, det behövs inte finnas någon som helst analys bakom dem. Bara myndigheter – som SÄPO – säger att Sverige är hotat, så går allting bra för det Militär-Industriella-Medie-Akademiska Komplexet, MIMAK. Lyckligt nog för detta har media inte längre kritiskt-kunniga journalister på utrikes- och säkerhetspolitiska området. Media bara förmedlar SÄPO:s påståenden, folket fruktar att hoten kan bli verklighet – ständigt högre utgifter går igenom.
Att NATO under mer än 70 år har sagt, att ryssen kommer till Sverige/Euroipa utan att ryssen har kommit talar tydligt om att hotbilderna är konstruerade – och att man haft fel under 70 år.
Att NATO som “försvars”-allians har berättat för oss (oavsett vad den gjorde) att det skulle öka “stabiliteten, säkerheten och freden” och att Europa enligt allas bedömningar nu står närmare storkrig än någonsin sedan 1945 – väl, detta talar man inte så gärna om på DN, SVT, SR, SvD, etc. Man vill ju inte stöta sig med maktens svart-vita, horribelt förenklade narrativ, som alltid – alltid – tjänar USA:s och NATO:s och MIMAK:s intressen.
Dessa hänsynslösa elitintressen har inget att göra med folkets säkerhet eller önskan om fred. De antar att folket ändå inte vet vad MIMAK vet tack vare underrättelsestjänsterna och internationella informationer, och folket förstår inte heller hur mycket statsmakterna gör för att skydda dem.
Alltså behöver man en intellektuellt nedrustat analysfri hotbild att servera för folket. Om en gedigen kunskapsbaserad analys av vår vansinnigt komplexa värld är det absolut inte fråga om. När sanningen ska sägas finns det ingen fri forskning på dessa områden längre, bara kommissionerade, politisk korrekta pamfletter. Världsbilden är ändå USA:s och NATO:s, Sveriges utrikesadministration behöver inte tänka – eller göra något självständigt. Sverige är bara en i flocken.
◆
Åter till SÄPOs “analys” och hur dens fattigdom kan illustreras genom att föreställa sig en alternativ utredning. Jag tyckte det kunde vara roligt att se vad AI kunde producera, i mitt fall Microsoft’s CoPilot.
Här kommer resultatet, naturligtvis baserat på vilka analytiska dimensioner jag bett den om att ta med och med önskan om att fungera som ett intelligent alternativ till SÄPO:s analys – vilket den, som man ser, inte hade minsta problem med. Texten nedan producerades på mindre än 1 minut.
Jag tycker att AI använt på sådanna kreativa sätt är ett fantastiskt redskap. När du läst kommer du – som jag – att fråga: Borde det egentligen inte vara smart svensk politik att låta AI utarbeta ett tråkigt irrelevant dokument som SÄPO:s och samtidig be AI utveckla alternativ, lägga bägge ut till debatt hos folket var säkerhet det hele faktiskt rör sig om och se vad folket tycker – och omedelbart avskeda de SÄPO- medarbetare/ledare – säkert ganska många välbetalda – som har en så fruktansvärd låg ambitions nivå?
Här kommer du Öberg & CoPilots alternativa hotbildsanalys för Sverige.
◆
Två hotbilder – sida vid sida
Det är slående hur olika verkligheten ser ut beroende på vilken lins man använder. Den officiella hotbilden är i grunden militär, statlig och blockorienterad. Den alternativa är systemisk, mänsklig och långsiktig. Den alternativa är relevant just med tanke på Sveriges framtid på en 10-20 års horisont.
I den officiella hotbilden är hotet främst militärt: Ryssland, Iran och Kina pekas ut som huvudfiender, cyberangrepp och desinformation är deras mest använda verktyg. USA och Nato framställs som garanter för vår säkerhet, och lösningen blir mer upprustning, fler övningar, djupare integration och – i praktiken – ett allt tätare beroende av amerikansk militär närvaro.
I en alternativ hotbild är hoten av helt annan karaktär: stormaktskonflikter som vi riskerar att dras in i, klimatkollaps som undergräver hela samhällsstrukturen, ekonomisk instabilitet i ett globalt finanssystem där Sverige är extremt exponerat, teknologiska beroenden som gör oss sårbara, och en gradvis erosion av demokrati och tillit.
Dessa två bilder står inte nödvändigtvis i motsats till varandra – men de prioriterar helt olika risker. Och det är just prioriteringen som avgör vilken politik vi får.
Västvärldens egna krig – ett underskattat hot
Det är anmärkningsvärt hur sällan Sverige diskuterar hur västvärldens egna krig påverkar vår säkerhet. Krigen i Irak, Afghanistan, Libyen och nu Israels förödande kampanj i Gaza har inte bara skapat humanitära katastrofer. De har också underminerat folkrätten, försvagat FN, normaliserat drönarkrig och kollektiv bestraffning, och skapat vrede och radikalisering som slår tillbaka mot Europa. De har skapat enorma flyktingproblem.
I den officiella hotbilden är dessa krig “utrikesfrågor”. I en alternativ hotbild är de direkta säkerhetshot: de ökar terrorrisken, polariserar samhällen, försvagar internationella normer och gör Europa – inklusive Sverige – till medskyldiga i andras ögon. Det är svårt att tänka sig något mer destabiliserande på lång sikt.
Nato-medlemskapet: trygghet eller inlåsning?
Även om det är tveksamt, låt oss för tankeeksperimentets skull säga att Nato-medlemskapet skulle kunna minska risken för ett isolerat angrepp på Sverige. Men det är lika sant att det ökar risken att Sverige dras in tidigt i en konflikt mellan stormakter. Med amerikanska baser på svenskt territorium – permanenta eller “roterande” – blir Sverige en del av USA:s globala militärstrategi. Det innebär att vi blir målyta vid en Nato–Ryssland-konflikt, att vår utrikespolitik binds till amerikanska prioriteringar, att kärnvapenlogiken flyttar närmare vårt territorium (regeringen har just erkänt detta) och att Sveriges suveräna, demokratiska kontroll över säkerhetspolitiken minskar.
I den officiella hotbilden är Nato en sköld. I en alternativ hotbild är Nato också en potentiell riskfaktor eftersom all stormaktslogik alltid innebär att små stater får mindre handlingsutrymme. Och som NATO-medlem står vi samman med de i särklass mest krigsförande, massdödande och resursförstörande makter i modern historia – USA och andra NATO-länder.
Helt ansvarslöst gjorde Sverige ingen framtidsbedömning, t .ex. vad NATO-medlemskapet och de 17 amerikanska baserna skulle få för roll i fall Trump skulle bli återvald. I verkligheten skapade man ett hot mot sig själv!
Kina – hot eller spegel?
Kina framställs ofta som ett hot av samma typ som Ryssland. Det är analytiskt slarvigt. Kina är en växande stormakt men på inget sätt ett nytt globalt imperium. Kina är självklart inte ett land som hotar Sverige på något sätt. Riskerna ligger i ekonomiska beroenden, teknologiska asymmetrier och pressen att välja sida i en USA–Kina-konflikt, som USA de facto driver unilateralt medan Kina bygger samarbetsstrukturer som BRI – the Belt and Road Initiative – med 140+ samarbetande länder – bara inte NATO/EU-länder.
I den officiella hotbilden är Kina en fiende. I en alternativ hotbild är Kina också en spegel: det visar hur sårbara vi är när vi outsourcat vår industri, vår digitala infrastruktur och vår strategiska autonomi. Hotet är inte Kina i sig, utan vår egen brist på långsiktig strategi samt Sveriges motproduktiva osäkerhetsskapande binding till USA.
Kina upplevs som ett hot därför att västvärlden är på väg ned och präglas av mer och mer dysfunktionalitet, militarism och frånvaron av varje positiv vision.
De verkliga hoten är systemiska
När man lyfter blicken ser man att de största hoten mot Sverige inte är arméer, utan systemrisker:
• klimatkrisen som driver extremväder, migration och resursbrist
• ekonomisk instabilitet i ett globalt finanssystem där Sverige är extremt exponerat
• teknologiska beroenden av ett fåtal globala plattformar
• demokratisk erosion genom övervakning, polarisering och militarisering
• social fragmentering som gör samhället mer sårbart för både yttre och inre påfrestningar
I den officiella hotbilden är dessa frågor sekundära. I en alternativ hotbild är de kärnan.
Sverige behöver en bredare säkerhetspolitik
Det är dags att sluta låtsas att säkerhet skapas genom fler vapen, fler baser och fler militära samarbeten. Vapen har blivit en drog, en ersättning för tänkandet.
Säkerhet skapas genom robusta lokala system för energi, mat, vatten och sjukvård; genom minskad ojämlikhet och stärkt social sammanhållning; genom självständig diplomati och våldsförebyggande politik; genom klimatåtgärder som minskar riskerna vid källan; genom teknologisk och ekonomisk autonomi; och genom en levande demokrati med högt förtroende.
Säkert skapas genom konflikt- och konfliktlösningskunskap och institutioner, fokus på en bättre framtid för alla – bättre än att fortsätta kriga – genom skapande av en fredskultur, dialog, fredsundervisning knuten till fredsforskning.
Säkerhet skapas genom att avskaffa kärnvapnen och arbeta för en civilisationskritik och civilisationsprocess där våldet blir lika förhatligt som slaveriet, kannibalismen, barnarbetet, våldtäkter, pedofili, etc. Ett normativt genombrott för tanken att alla typer av våldsanvändning måste fördömas när andra medel så helt uppenbart står till förfogande.
Säkerhet skapas genom FN – ett ständigt bättre välfinansierat FN. De som i dag förstör FN – i huvudsak USA och Israel – bör suspenderas och FN ges resurser så att det kan uppfylla sina mål. Om FN ser svagt ut är orsaken inte FN som sådan utan medlemsstaternas förakt för FN:s principer och normer. Och att alla medlemmar sammanlagt – och perverst – lägger 100 gånger mer på upprustning och krig än på allt vad FN gör.
Den officiella hotbilden säger: “Vi är utsatta, vi måste rusta, vi måste stå enade med våra allierade.” Den alternativa hotbilden säger: “Vi är också medskapare av risker; säkerhet kräver självständighet, fredspolitik och systemförändring.”
Sverige behöver en ny hotbild – inte för att vara snällt, utan för att överleva som självständig, demokratisk och hållbar nation i en tid av globala omvälvningar. SÄPO:s tabloidpublikation hör inte hemma i en demokrati eller fredskultur utan i militarismens kakistokrati. Tro inte på den!
