“I vårt kollektiva historiska minne är avgörande händelser 1905 nedtonade, antagligen därför att det inte blev krig, vilket just är en anledning till att unionsupplösningen är så värd att minnas. Konflikter förknippade med statsupplösningar och gränsförändringar lösta utan krig hör till undantagen. Den svensk-norska separationen och dess långsiktiga konsekvenser, fredlig samlevnad mellan folk, är värd vår uppmärksamhet.”
Boken
1905
De glömda revolutionernas år
Av Börje Isakson
Ordfront 2005
Det finns årtal i mänsklighetens historia med särskild laddning, från franska revolutionens 1789, via år som 1848 och 1968 till senast 1989, året för Berlinmurens fall och det kalla krigets slut.
Och 1905. Året för den norsk-svenska unionsupplösningen och andra händelser var också en tidpunkt för ett skred i den gamla världsordningen, något som inte minst förebådade världskrigets katastrof 1914 men som också i Sverige innebar långtgående förändringar.
Börje Isaksons “1905. De glömda revolutionernas år”, som påpassligt utkommer i dag på syttende maj, den norska nationaldagen, är en läsvärd bok med fokus på detta år.
I vårt kollektiva historiska minne är avgörande händelser 1905 nedtonade, antagligen därför att det inte blev krig, vilket just är en anledning till att unionsupplösningen är så värd att minnas. Konflikter förknippade med statsupplösningar och gränsförändringar lösta utan krig hör till undantagen. Den svensk-norska separationen och dess långsiktiga konsekvenser, fredlig samlevnad mellan folk, är värd vår uppmärksamhet.
Börje Isakson behandlar till två tredjedelar fallet Sverige-Norge. I bokens sista del skildrar författaren den samtidiga dramatiken på andra sidan Östersjön, i Finland, då en rysk provins, och i det ryska tsardömet, som sjuder av begynnande revolt mot enväldet.
Styrkan i “1905” är skildringens detaljrikedom, med många belysande episoder. Isakson berättar exempelvis att Lenin vid ett tillfälle 1905 på väg till S:t Petersburg bor 14 dagar i samma hus i Stockholm (Karlaplan 10) som August Strindberg. Hälsade de båda herrarna på varandra i trappan, undrar jag för mig själv – och kan se dem för mig.
Ibland saknar jag en vassare politisk analys, som kunde gjutit mera skärpa i bokens framställning. Ändå är det en medryckande tidskrönika, som förflyttar mig som läsare hundra år tillbaka i tiden till en dramatisk epok. Ett spännande illustrationsmaterial bidrar också till detta.
Författaren målar ett historiskt panorama av de nordiska länderna och av Ryssland vid den här tiden. Grundläggande frågor vållar konfrontation. Det gäller rösträtt, kvinnans ställning, demokrati och social rättvisa. Arbetarrörelsen formerar sig och manar till strejk. Monarkins berättigande ställs på sin spets, med helt skilda konsekvenser i Sverige och Ryssland.
Unionsupplösningen mellan Sverige och Norge höll på att leda till krig. I stället blev det ett civiliserat fredsavtal och en icke-våldslösning. En demilitariserad zon upprättades. Flera norska fästningar inom den revs. Tvister vad gäller unionsupplösningen skulle hänföras till den nyupprättade permanenta skiljedomstolen i Haag.
Sveriges blivande landsfader Per Albin Hansson debuterade politiskt mitt i unionskrisen och var en av författarna till det socialdemokratiska ungdomsförbundets manifest “Ned med vapnen! Fred med Norge!”. En av hans två medförfattare, Zeth Höglund, åtalades för detta för uppmaning till myteri och dömdes till fem års fängelse!
Demokratin utvecklades de här åren dramatiskt i Norge, där alla män över 25 år fick rösträtt 1898. Kvinnlig rösträtt infördes där 1913. I Sverige gick det betydligt långsammare. 1905 hade bara 6 procent av befolkningen rösträtt. För att få rösta måste man vara man med en viss minimiinkomst eller -förmögenhet. Inte undra på att arbetarrörelsen ställde sig på Norges och fredens sida.
Sverige var via kungahuset indraget i ett skrämmande storpolitiskt spel. Dåvarande kronprins Gustav reste till Berlin, där kejsar Wilhelm uppmanade Oscar II att ta i med hårdhandskarna mot norrmännen.
Många inbillar sig fortfarande naivt att svenskarna är av ett fredligare slag än andra folk. Men hade Sverige, om händelserna 1905 ägt rum nio, tio år senare blivit indraget i världskriget på Tysklands sida, frågar jag mig?
Dramatiken på andra sidan Östersjön är av ett annat slag än i Norden, framförallt blodigare. Under Den blodiga söndagen i S:t Petersburg skjuter tsarens kosacker mot tiotusen demonstranter utanför Vinterpalatset. Hundratals dödades, än fler sårades. I oktober strejkade en miljon i Ryssland mot tsarens envälde. I Finland utbröt likaså generalstrejk tillstöd för den ryska kampen för “frihet och mänskliga rättigheter”. Tsaren retirerar tillfälligt men slår tillbaka påföljande år då 1200 personer avrättas. Men då hade man i Finland redan infört allmän rösträtt för både män och kvinnor över 24 år.
Unionsupplösningen och händelserna 1905 innebar vikiga vägval. Börje Isaksons bok synliggör dem och inviterar läsaren till egna kontrafaktiska reflexioner, vad hade hänt om …
Därmed blir historien också ett verktyg för att förstå vår samtid.
“De skrika som galningar om krig”
Boken
FÖR FREDEN OCH RÖSTRÄTTEN
Kvinnorna och den svensk-norska unionens sista dagar
Av Inger Hammar
Nordic Academic Press 2005
“Du kommer i grevens tid hem. Gör vad du kan för att hejda den våldsamma chauvinismen, som nu tar förståndet från människorna här i landet. De skrika som galningar om krig och detta även sådana, som borde förstå bättre vari Sveriges ära och Sveriges skam ligger!”
Så skrev Karl Otto Bonnier i ett brev till Ellen Key den 15 juni 1905. Då hade norska Stortinget en vecka tidigare förklarat unionen med Sverige upplöst. Påföljande dag hade bortåt 50.000 människor strömmat till Oscar II:s sommarresidens Rosendal för att hylla honom och ge uttryck för sin avsky över Norges handlande. “Sällan eller aldrig har kungshymnen sjungits med större allvar”, skrev Dagens Nyheter i sin rapport. Inflytelserika svenska kretsar ville nu näpsa de uppstudsiga norrmännen militärt.
Det var ingen tillfällighet att Karl Otto Bonnier vände sig till Ellen Key, som tidigt stått upp för norrmännens rätt att själva bestämma över sitt öde. Ellen Key var en av flera tongivande kvinnor som agiterade för en fredlig unionsupplösning, skriver Inger Hammar i sin “För freden och rösträtten” med undertiteln “Kvinnorna och den svensk-norska unionens sista dagar”, en viktig bok just i år, hundra år efter den unionsupplösning som innebar det definitiva slutet för Sveriges stormaktsambitioner.
Inger Hammars bok är intressant i många avseende. Hon visar hur unionsstriden medförde att engagerade kvinnor – med Ellen Key i spetsen – tog den offentliga arenan i besittning, kanske för första gången i vidare mening, och yttrade sig i politiska frågor. Vid den här tiden saknade ju kvinnor demokratiska rättigheter och förväntades verka bara i familjen.
Också för arbetarrörelsen spelade unionskrisen en viktig roll, vilket tyvärr bara perifert berörs i Hammars bok. 1895 hade Hjalmar Branting exempelvis dömts till tre års fängelse sedan han i ett förstamajtal tagit avstånd från den storsvenska krigshetsen i pressen och kallat den “brottslig upphetsning till brodermord”. Hammar berör heller inte de internationella förutsättningarna. England stödde norska självständighetskrav, medan Tysklands kejsare stödde Sverige, dock utan att vara beredd att gå i krig för saken.
I dag är unionsupplösningen ett pedagogiskt exempel på en fredlig unionsupplösning, ett historiskt positivt undantag. Varför ägnar vi det inte större uppmärksamhet, frågar sig Inger Hammar. Hon tror att det hänger samman med att många svenskar uppfattade unionsupplösningen som ett nederlag och att förlorarnas historia inte är intressant.
Kvinnors gräl har ingen status, skriver Hammar. Hon menar att historien i mycket handlar om “mäns gräl”, det som kallas krig, och som “äger en omisskännlig doft av krut och medaljputs”.
Det finns skäl att tro att det svenska kvinnokollektivet bidrog till den fredliga unionsupplösningen, summerar Inger Hammar. Hennes bok innehåller många exempel på detta. Hon framhäver den avgörande roll som spelades av Ellen Key, som agiterade både för kvinnlig rösträtt och för att blotta “tanken på krig mellan Sverige och Norge är ett brott”.
Särskilt intressant är Inger Hammars skildring av hur Sverige efter en sårig skilsmässa drabbades av ett nationellt trauma. Nu gällde det att bygga en ny nationell identitet. I det sammanhanget kan Selma Lagerlöfs “Nils Holgerssons underbara resa” läsas. Boken kom ut 1906 och skildrar inget svenskt imperium utan ett tryggt litet land. Ett nytt nationellt projekt föds. Till det bidrog också Alice Tegner med sin visbok “Sjung svenska folk”, som manar till fosterländsk samling – och som inte väjer för krigsmetaforer och nationell retorik.
Själv funderar jag också på en annan aspekt. Vilka långsiktiga konsekvenser hade ett krig mellan Sverige och Norge 1905 fått? Vad hade det betytt i dag om en brutal svensk ockupationsarmé den gången gått in i grannlandet? Vilka nationella trauman hade det skapat? Hade det nordiska samarbetet kunnat fungera så som det gör i dag? Hade Norden varit ett så fredligt och fridfullt hörn av Europa i dag som vi tar för givet? Knappast.
