1. Efter tsunamin
Tsunamins vågor drabbade också Indien. Två veckor efter katastrofen står jag på Koromandelkustens strand i Chennai (Madras), Indiens fjärde största stad. De svenska TV-nyheterna missade första dagen sexmiljonerstaden på sina kartor. Här fanns ju inga svenskar. Ett hundratal omkom här, de flesta fiskare. Längre söderut räknades de döda i bortåt tiotusen.
Några dagar senare i Karaikal längre söderut, ett svårt drabbat område, ser jag en fiskebåt uppslungad på flodbanken vid en bro, som en bortkastad leksak. En annan båt ligger tilltryckt och kvaddad på botten. I vattenbrynet ligger än en barnsandal, en skolväska, ett par byxor.
Den sömniga byn Tranquebarvar under 225 år till 1845 en dansk koloni. På stranden reser sig fortet Dansborg, byggt av danskarna, med koloniala stormaktsdrömmar. På kyrkogården femhundra meter från vattenbrynet, vid det som hette “Kongens gade”, har de danska gravstenarna en fuktrand som visar hur högt vattnet stod katastrofdagen. De kristna var den söndagen i kyrkan och klarade sig bäst, berättar någon.
I näraliggande Kombakunam råder tumult. Något har gått fel i utdelningen av nödhjälp. Hundratals uppretade kvinnor protesterar högljutt innan de slår sig ner på marken framför batongbeväpnade poliser. Kvinnorna kräver rättvisa i en icke-våldsdemonstration som Mahatma Gandhi skulle ha gillat. Poliserna vet inte vad de ska göra och vänder ryggen mot kvinnorna.
Byn Azheekal i Kerala på Indiens västkust liknar ännu två månader efter katastrofen en krigszon. 76 människor dog, 570 hus förstördes. Palmer har knäckts som tändstickor.
I Azheekal bor “Amma”, Modern, en av Sydindiens mest kända gurus. Hennes andliga specialitet är att krama om människor, tusentals kramar per dag. Hennes ashram ligger i byn, några märkliga tio – tolv våningars rosa höghus. Som mest har här bott 8000 kramtörstande västerlänningar samtidigt, mest amerikaner och tyskar. Amma har pengar. Inkomsterna ligger kring 100 miljoner kr om året, skriver Zac O’Yeah i sin “Guru”. Hon har använt stora summor till hjälp åt de tsunamidrabbade. Fiskarekvinnor bär hennes bild som amulett. På affischer undrar Ammas organisation om staten och de politiska partierna behövs, “När ni har en Moder – behöver ni då en styvmor?”
Jag kommer till byn med en känd arkitekt, G Shankar, ordförande i den indiska nationella kommittén för husbyggande i tsunamidrabbade områden. Det här är en speciell dag. Shankar mäter upp grunden till det första hus som ska byggas upp permanent i byn.
Shankar är en radikal och folkligt engagerad arkitekt.
– Mina hus ska vara som politiska uttalanden, säger han, gjorda av lokala material i enlighet med lokala traditioner.
Shankar arbetar med ekologiska, lågenergiförbrukande hus av lokala förnyelsebara material, särskilt för de svagare grupperna i samhället. Huvudkontoret för hans företag Habitat i Trivandrum är ett högmodernt trevåningshus – byggt av lera. “Vi är engagerade i den nationella kampen för husrättigheter åt Indiens förtrampade miljoner”, heter det i Habitats broschyr.
Shankar talar till byborna. Sedan berättar jag själv lite om Sverige och om hur man i mitt land samlat in pengar till tsunamins offer.
Fiskarna skakar på huvudet. Till oss har de då inte kommit, konstaterar man.
Fiskaren Anil var en av alla som fick sitt hus förstört. Nu får hans familj ett nytt hus med vardagsrum, två sovrum, kök och toalett.
Hjälparbetet har kommit igång sent här. Myndigheterna har satsat på tillfälliga bostäder av korrugerad plåt. Shankar är skeptisk när han ser plåtväggarna i nödbostäderna och tror att de kommer att bli obeboeliga, heta som ugnar i det tropiska klimatet.
Grundstenen till Anils hus välsignas med rökelse och en ceremoni. Om 40 dagar ska fiskarens tvåbarnsfamilj flytta in.
Tillsammans med några fiskare vandrar jag runt i byn. En fiskare berättar:
-Havet drog sig först tillbaka en kilometer. Fiskare sprang ut på havsbotten för att samla upp sprattlande fiskar. Sedan kom tre tsunamivågor efter varandra, den sista tre meter hög.
Azheekal by ligger på havsytans nivå. Därför har man byggt en skyddande stenvall. Men muren var i dåligt skick och borta på de ställen, där dödsoffer krävdes.
Myndigheterna vill nu att fiskarna inte ska få bo på stranden.
Shankar är kritisk.
– De har alltid levt där, nära båtar och fiskeredskap.
Den svarta sanden i Azheekal är värdefull. I den finns titan, uran och andra dyrbara tungmetaller. Om fiskarna flyttar kan stränderna bli vinstgivande gruvor.
Tsunamin synliggör politiska maktförhållanden. Hjälpen blir också en politisk kamp om själarna. Medan byborna bjuder på te glider en kortege genom byn, en lyxbil med gardiner bevakad av mängder av poliser. Det är påvens representant, viskar man. Vad vill Amma? Hon är god, menar någon, men hon har dåliga rådgivare. Vill Amma ta över makten över byarna? Antagligen.
När vi lämnar Azheekal kommer en fiskare springande mot bilen med en klubba i handen. Han gör hotfulla utfall och undrar varför inte också han får ett hus. Tre man övermannar honom. Han är berusad, visar det sig. Man skakar på huvudet, beklagande, och med en förklaring: Den där mannen miste sin son under tsunamin. Han har förlorat förståndet.
2. Det globaliserade Indien – en tigerekonomi eller en elefant som reser sig?
Människans liv i traditionell indisk filosofi har fyra mål, skriver den mexikanske nobelpristagaren Octavio Paz i “In light of India” (1995), där han reflekterar över sina indiska erfarenheter, efter bland annat en period som sitt lands ambassadör i New Delhi.
Artha står för framgång och materiell vinning, kama för njutningar och sexualitet, dharma för plikter och moral och moksha för frigörelse (från återfödelse). Moksha står över dharma, som står över kama som står över artha.
Dock är det nu i Indien arthas tid – eller tiden för inträdet i den globaliserade ekonomin.
Förr tillbads Vishnu och Shiva. Tidens gudar är Pepsi och Cola.
Bara för något decennium sedan fanns överallt indiska läskedrycker, Kampa Cola och Limca. Nu har Pepsi nästintill monopol också på handeln med dricksvatten i plastflaskor i många regioner.
Miljöaktivisten Vananda Shiva har skrivit om det i sin “Krig om vatten” (Ordfront 2003), där hon undrar om vatten som livgivande nödvändighet ska kunna bli en privatägd råvara.
Starka ekonomiska krafter har satts i rörelse i Indien. Privatiseringen av vattnet är ett av många symptom. Det hela började när premiärminister Rajiv Gandhi mördades av tamilska extremister i Chennai 1991. Indien befann sig vid det laget vid randen av ett ekonomiskt sammanbrott. Valutareserven var nästan uttömd. Den nya kongresspartiregimen ledd av Narasimha Rao och med nuvaranade premiärministern Manmohan Singh som finansminister genomförde drastiska reformer, som skrotade importrestriktioner och andra ekonomiska regelverk.
Konsekvenserna blev långtgående. Redan i mitten av 90-talet beskrevs Indien i brittiska “The Economist” som en ny asiatisk tigerekonomi. Ekonomen Gurcharan Das är försiktigare i sina böcker “India Unbound” och “The Elephant Paradigm”. Den indiska ekonomin är ingen tiger, snarare en stor elefant som satt sig i rörelse, menar han.
“Historien är full av ironier”, skriver Das: “Den ekonomiska revolution som Narasimha Rao inledde 1991 kan mycket väl bli mer betydelsefull än Jawaharlal Nehrus (vid självständigheten) 1947”.
Kanske genomgår Indien just nu den största förändringen i landets historia. Indiens medelklass har fördubblats på 20 år och utgör nu 18 procent av en miljardbefolkning. Det finns ekonomer som hävdar att hälften av befolkningen kommer att utgöras av medelklass inom 20 – 30 år, alltså av människor som lever på eller över vår västerländska standard.
Indien – en sjättedel av mänskligheten – har länge i många västerlänningars föreställning varit synonymt med fattigdom och katastrofer, svält och tiggare. Fortfarande lever 35 procent av befolkningen på mindre än en dollar om dagen, under fattigdomsgränsen. Men bruttonationalprodukten ökar med mellan fem och sju procent per år. Indien är ett av de länder i världen som i dag har snabbast ekonomisk utveckling, inte långt efter Kinas.
Många hävdar att Indiens framtidsutsikter är ljusare än Kinas. Kinas dramatiskt snabba utveckling har skapat gigantiska utvecklingsproblem, förknippade med industrins och städernas tillväxt. Indien har i mycket hoppat över industrialismen för att i stället få tillväxt i nya sektorer i kunskapssektorn, som it, mjukvaruutveckling och telekommunikation. I Indien finns en högutbildad generation som har engelska som självklart språk. Den indiska engelskan är ett av Indiens språk och i dag kanske mera än hindi nationens gemensamma språk.
Chennai (tidigare Madras) kallas ibland East Wall Street, därför att amerikanska ekonomer får inte bara sin programvara utan också sina finansanalyser utförda där, billigare och säkert bättre. Sjukhuskedjan Apollo gör förstklassiga höftoperationer åt över 20.000 utländska patienter per år – och i priset ingår postkirurgiska sightseeingturer. Samtidigt finns ingen vård att få för de fattigaste grupperna. Hundratusen barn dör årligen enbart i delstaten Tamil Nadu av sjukdomar som kunde ha botats. HIV är ett växande problem.
Ett företag i Chennai gör tecknade barnfilmer som amerikanska barn ser på morgnarna. Nyligen hälsade Rotaryordföranden i Chennai till amerikanska filmmoguler att de kunde komma till Indien och göra sina filmer för tiondedelen av priset.
Indiens utveckling är full av växtvärk. Den skapar klassklyftor och regionala skillnader. Den största dynamiken finns i södra och västra Indien – och den minsta i nordliga folkrika delstater som Uttar Pradesh, Bihar och Orissa.
När autorikshan tar mig till centrum i Bangalore kryssar den genom tät trafik. Giftiga avgaser ligger i moln över trafiken. Det är svårt att andas. Det finns inga kor på gatorna här. Den tyske författaren Günter Grass som efter många år återbesökt Kolkata (Calcutta) reflekterar i en indisk tidning över hur färre kor på gatorna lett till hetsigare trafik och fler olyckor.
Elefanter på gatorna är inte alltför sällsynta, särskilt inte i början av året när det är festivalsäsong och elefanterna fraktas från tempel till tempel.
I Pondycherri, den tidigare franska enklaven söder om Chennai, välsignas jag av en elefant som lägger snabeln över mitt huvud, sedan jag betalat för det. Det skramlar symboliskt i snabeln av alla mynt.
3. “Ett medelklassbröllop kostar ett kilo guld”
Ingenting i Kerala är vad det ser ut att vara, skrattar Sasikumar V och slår ut med händerna. Han är frilansjournalist men arbetar därtill med telekommunikationer.
– När du var här på 80-talet var allt enkelt. Nu råder förvirring.
Confusion. Förvirring.
Jag levde och reste fyra månader i Kerala i södra Indien 1982 för att samla material till “Indiens kämpande Kerala”, en bok om en av Indiens alla kulturer. Den gången var Indien massmedialt synonymt med fattigdom, lidande, katastrofer. I Kerala såg jag också sådant som borde kunna inspirera oss i väst. Här inspirerade människor med rötter i tre kulturer varandra, hinduer, kristna och muslimer. Kvinnans ställning var speciell, med matriarkala traditioner. Därtill fanns en stark vänsterrörelse. Här kom ett kommunistparti 1957 för första gången någonstans till makten genom allmänna val.
Den gången besökte jag ett mappilamuslimskt bröllop, där de nygifta bod de hemma hos brudens föräldrar en tid. “Sköter sig inte brudgummen blir han utsparkad”, hette det. Jag intervjuade Keralas förste kommunistiske chefsminister Achuta Menon, som genomförde Indiens första jordreform, och träffade den unike muslimske författaren Vaikom Mohammad Basheer, som hade levt som en hinduisk sanyasi, som naken egendomslös eremit i Himalaya.
Nu är båda döda, men alla minns dem.
Efter 23 år har jag kommit tillbaka till “mitt” Kerala i södra Indien. Fortfarande ser jag överallt röda flaggor med hammaren och skäran. Delstaten styrs nu av det lokala kongresspartiet, med rötter i Nehrus och Mahatma Gandhis parti.
Ingenting är sig likt. Globaliseringen och det hemsända kapitalet från alla Keralas gästarbetare i Golfländernas oljeemirat har förändrat områdets ekonomi. Därtill kommer att den internationella charterturismen hittat vägen till det tropiskt vackra Kerala.
J. Devika är feminist och professor i sociologi vid Center for Development Studies i Keralas huvudstad Thiruvananthapuram (Trivandrum).
Var det bättre för kvinnorna förr?, undrar jag. Det var vad jag trodde, med matriarkala traditioner, med välutbildade kvinnor som inte födde lika många barn som i andra delar av Indien, med tillgång till god sjukvård.
– Det var inte bättre förr, säger Devika. Det var en illusion. Vi har trots allt gjort vissa framsteg! Min generation kvinnor var på 80-talet de första som satte sig på männens avdelning i kaffehusen. Det var rökigt och syndigt. Och gud vad männen glodde! Men vi gjorde det. Det och mycket annat var en del av min feministiska uppväxt.
Som ung var Devika aktivist i “Vetenskap till folket”, som arbetade för att vetenskapliga rön skulle förbättra vanliga människors liv.
– Vi trodde på det. Rörelsen finns kvar. Men den har förlorat sin själ.
| Skulle du läsa dette just nu om du inte hade nytta av det? Få fler kvalitetsartiklar ifrån TFF i framtiden |
Att det finns pengar i Kerala syns på olika vis. Oljepengarna från Golfen har investerats i vräkiga privathus i Dallasstil – och i guldsmycken. Juveleraraffärer dominerar många städer.
Sasikumar suckar:
– Ett medelklassbröllop kostar ett kilo guld och en bil. Mannen gifter sig med guldet, inte med kvinnan.
Folk från Kerala har i alla tider arbetat långt borta från sina familjer. Emigranterna sänder hem stora summor från oljeländerna vid Persiska viken.
– I Kerala finns 12 TV-kanaler, fortsätter Sasikumar. Deras främsta inkomster kommer från annonser för juveleraraffärer och sådant som TV, DVD och andra teknikprylar för hemmet. Mellan sju och tio på kvällen sänder alla tolv kanalerna sentimentala såpor som fångar en publik till annonsörerna.
Emigranterna sätter sina barn i dyra privatskolor. Och så försämras de allmänna skolorna.
I dag förändras migrationen.
– På 2000 talet har Kerala fått en ny it-emigration, berättar Sasikumar. Utbildade it-ingenjörer får jobb i USA, Australien och Europa. De tar med sig sina familjer och barnen växer upp i det nya landet för att aldrig återvända.
Några stannar ändå kvar. Trivandrum räknas ibland efter Hyderabad och Bangalore som Indiens tredje viktigaste it-stad. Strax norr om staden ligger Technoparc, tidigare Kerala Silicon Valley. Här finns många av Indiens viktigaste it-bolag, också det största, Infosys.
Kerala är fortfarande ett politiserat samhälle. En dag demonstrerar stamfolk utanför Sekretariatet, Trivandrums Vita hus på huvudgatan MG-road, Mahatma Gandhigatan. Två år tidigare hade de “bosatt sig” utanför sekretariatet i protest mot att de förlorat sin hemvist i Keralas skogsområden. När polisen brutalt jagade bort dem dödades en man. Nu påminner några hundra aktivister om händelsen.
Ett kvarter bort demonstrerar en grupp strejkande hotellarbetare utanför det i blockad satta hotell där de arbetar. De samlar in pengar och agiterar. En medelålders man berättar att han tjänar 4000 rupier i månaden, lite mer än 20 kronor om dagen.
– Hur ska jag kunna försörja min familj på det, frågar han.
Solen står i zenit redan före vårdagjämningen i tropiska Trivandrum. Hettan är total. Efter att ha vandrat i välkända men förändrade kvarter, där gamla hus rivs och nytt byggs i glas och betong räddar jag mig in på ett plastigt vegetariskt ställe vid MG-road med ljuvlig kylskåpsaktig luftkonditionering. Jag sippar på en kall kaffe och en fresh lemon soda med salt. Medan jag äter en masala dosa läser jag nya numret av magasinet The Week, utgivet i Kerala. Nya tider, nya värderingar, tänker jag. På omslaget finns en kvinnlig filmregissör i jeans och rubriken “Vad singelkvinnor önskar”. Svaret ges längst ner: “Ja till intimitet, nej till tillfälliga förbindelser”.
4. Översättningar och sambandh mellan världar
Världslitteraturen silas mer eller mindre genom ett enda språk, så stor är engelskans dominans. Av årligen tusen översatta titlar till svenska är 800 från engelska. De andra språken är på nedgående. Från Östeuropas 19 språk översätts årligen 20 böcker alla kategorier. I Sverige finns bara tre – fyra som översätter från arabiska.
Styrbjörn Gustafsson, förläggare på Bokförlaget Tranan, ger ut skönlitteratur översatt från andra kulturer, från Afrika och Asien. På en konferens nyligen i indiska Bangalore presenterar han den nedslående statistiken.
– Man skulle tro att det var bättre på biblioteken. Men på ett förortsbibliotek i Stockholm kunde jag konstatera att 1.5 procent av böckerna där kom från Asien och Afrika.
Engelska talas överallt, sa U R Anantha Murthy, författare och tidigare ordförande i Sahitya Akademi, Indiska akademin.
– Engelska är ett språk som färdas. Också tamil har rest, från Tamil Nadu i Indien till Sri Lanka och Singapore.
Han var orolig:
– Är ni inte rädda för amerikanerna? Det är jag. Vi måste skapa våra egna världar i den globaliserade eran!
“Sambandh – relating distant worlds” var namnet på en fyradagarskonferens i februari i den indiska staden Bangalore, inom ramen för det Indisk-svenska översättningsprojektet. Projektet representerades av författaren Tomas Löfström och av Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan, inriktad på litteratur från Asien, Afrika och Latinamerika.
Där i Bangalore avslutades med konferensen en månadslång resa genom Sydindien med buss med tio svenska författare, som jag själv deltagit i.
Indiska författare som skriver på engelska har alltid översatts till svenska, från Tagore till Rushdie och Arundhati Roy. Men de flesta indiska författare skriver på olika indiska språk och har inte översatts till svenska. Genom projektet hittills fyra titlar översatts till svenska, från bl a kannada (språket i Karnataka) och hindi. Sex svenska titlar har översatts, som Kerstin Ekmans “Händelser vid vatten” (hindi) och Torgny Lindgrens “Ormens väg” (kannada).
– Ordet sambandh behöver inte översättas, berättade Tomas Löfström. Det finns på både svenska, sanskrit och andra indiska språk och betyder detsamma, något som förenar, på samma sätt som översättningar för samman fjärran världar.
Annika Ruth Persson översatte Krishna Sobtis roman “Lyssna min dotter” från hindi tillsammans med en indisk översättare.
– Jag hade två engelska versioner och försökte spåra hindioriginalet bakom dem. Hela boken utspelar sig i ett hem. Hur ser ett indiskt kök ut? Ibland åt vi textens grönsaker och frukter till lunch. En text är också fonetisk. När jag arbetade med Chandra Ramakrishnan läste hon upp texten mening för mening så att jag kunde höra hur den lät.
Agneta Pleijel var också i Bangalore, där hennes roman “Hundstjärnan” nu tryckts på hindi.
– Jag har alltid varit nyfiken på kartor och på människor och platser långt borta, sa Agneta Pleijel. Jag drömmer om antipoder, om motsatser, det som är långt borta. Vi har bara ett liv. Ibland kan man förstå sig själv genom det annorlunda.
Poeten Arne Johnsson förde fram liknande tankegångar:
– Jag är intresserad av situationer där jag inte vet något alls. Som författare måste jag släppa kontrollen för att finna det jag inte känner till. Min tolkning av “sambandh” ligger i klyftan mellan det jag vet och det jag inte vet.
Zac O’Yeah bor sedan fem år i Bangalore. Hans indienbok “Guru” kom förra året.
– Varför denna besatthet av Indien? Kanske är det därför att det för en författare är en av de platser dit man kan resa för att vässa tänderna? Nu lever jag själv i Indien och det mesta jag skriver handlar om Indien. Men det är inte alltid nödvändigt att överbrygga klyftor mellan kulturer. Att bygga broar kan vara problematiskt i en globaliserad värld. Det leder ofta till kolonisering, politiskt, kulturellt och ekonomiskt.
– Kanske är det viktigare att simma över till andra stranden, för att lära känna, leva lite på andra sidan, älska, learn, live and love …
En som simmat över till andra stranden är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, som efter 65 år satt sin fot på indisk mark i en hindiöversättning, som presenterades på ett seminarium om barnlitteratur på bokhandeln Good Books i Chennai.
– Den här boken måste läsas av vartenda barn i det här landet, tyckte översättaren.
I Chennai pågick samtidigt den årliga stora bokmässan, med ett väldigt utbud av böcker och idéer och mängder av bokintresserade besökare.
Jag köper travar av böcker och skickar hem i femkilospaket med reducerat bokpostporto.
