Projektets medarbetareI alfabetisk ordning

– arbetar med personalfrågor för kommunledningskontoret. Hon har läst Personal och arbetslivsprogrammet vid Lunds universitet, där hon tog sin examen 2003. Innan dess gick Josefin på musikfolkhögskola i två år och valet mellan att satsa på en yrkeskarriär som musiker och hennes nuvarande bana var inte lätt. Musiken är fortfarande en viktig del av livet. Oboespelet praktiserar hon numera genom att vara medlem i Malmö akademiska orkester.

Josefin har vuxit upp i Sverige med tyska föräldrar, och har därmed från barnsben ett medvetande om kulturskillnader. Ytterligare erfarenheter av sådana fick hon under studier i Tyskland och som volontär i ett internationellt arbetslag; “Hur man kan förvåna med sådant som man själv tycker är självklart”.

“Jag är öppen och orädd. Jag tror att jag är bra på att lyssna, och försöker alltid förstå andras värderingar även om jag inte håller med. Samtidigt som jag ger mig i kast med nya saker hela tiden, oroar jag mig lätt när jag märker att det kanske inte var som jag trodde. Jag skulle vilja ha lättare att tala inför grupper, så det är ett utvecklingsområde för mig. Språk är ett annat. Franskan och spanskan vill jag friska upp, och det kan förverkligas om jag bestämmer mej för det. Egenskaper som jag uppskattar är strävan efter att göra rätt, d v s rätt ur ett slags moraliskt perspektiv, genom att reflektera över handlingars faktiska konsekvenser för mig själv och andra.”

Dugagjin Delija

– mera känd som Dugan, är projektsekreterare. Han arbetar dels som bostadssamordnare för Arbete och försörjning, dels ingår han i Fältgruppen, som tillhör Barn och familj. Som bostadssamordnare har han ett bra samarbete med Ebo, BA-bygg och andra hyresvärdar i Eslövs kommun. I Fältgruppen arbetar Dugan med ungdomar tillsammans med Dan Ottosson och Jonny Patron. Ett delmål i detta arbete är att få föräldrarna att ta en mer aktiv roll i ungdomarnas liv.

Dugan och hans hustru kom till Sverige 1989 från Kosovo. I gymnasiet där utbildade han sig till veterinärassistent och fortsatte sedan på lärarutbildning, men tvingades avbryta denna efter ett år för att lämna landet. Han har arbetat inom Eslövs kommun sedan år 2000.

Fritiden ägnar Dugan åt familjen med tre döttrar, hunden och fotboll. Man kan säga att familjen rotat sig i Eslöv; “köper vi albaner ett hus, har vi genast rötterna i grunden”.

Gitte Forstenberg

– är projektledare för SMART (Svenska Med Arbetsplatsträning), som skall underlätta för flyktingar och andra invandrare att hitta vägen till arbetslivet. Hon har mångårig erfarenhet av liknande integrationsprojekt i flera olika kommuner, men även som ledare för andra projekt där invandrare varit målgrupp. För varje dag lär jag mig mer och mer hur lika vi är.

“Jag läser mycket – populärvetenskapliga böcker inom arbetsområdet men också deckare. När tid finns blir matlagning en passion. Mitt gamla hus vid havet tycker jag mycket om. Där finns en ‘vild’ trädgård som jag sköter med inspiration från en gammal dam. Då hon på sin morgontur såg en nykomling som Försynen planterat bland hennes blommor hälsade hon den ‘Välkommen skall du vara till min trädgård!'”Bild…

Laila Grönvall

Text…

Iréne Gunnehill

– är diakon i Svenska kyrkan i Eslöv sedan 2002. Det diakonala uppdraget innebär att på olika sätt stötta människor i utsatta livssituationer. Huvudinriktningen i Irénes tjänst är barn, ungdom och familj.

En förmiddag i veckan är Iréne på Norrevångsskolan, där hon fungerar som vuxen samtalspartner för elever i korridorer och på caféet. Många av barnen på skolan har utländsk bakgrund, och det är dem hon talar mest med. En eftermiddag varannan vecka träffas stödgruppen för kvinnor med utländsk bakgrund. I hennes uppgifter ingår också att hjälpa till att integrera inhemska församlingsmedlemmar med dem som har annat ursprung. Iréne har i sitt arbete kontakt med många enskilda människor, varav en del har utländskt ursprung.

Iréne har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt flyktingar och invandrare. Innan hon blev diakon, var hon lärare under tjugofem år. De sista fjorton åren arbetade hon i Landskrona kommun med asylsökande barn och ungdomar i grundskoleåldern.

Sedan kände hon sig slut som lärare och insåg att det var dags att göra något annat. Dels var det otroligt påfrestande med den nyckfulla flyktingpolitiken som ändrades hela tiden, dels blev det problem i arbetslaget med ett par nytillkomnas destruktiva sätt att kommunicera. “Det var inte jobbigt med elever, det hör till.”

Iréne tillhör kategorin 50+ och är egentligen rätt nöjd med att hon vågade bryta upp och börja ett “nytt liv”. Hon är hemkär och ser inte fram emot att sönerna ska flytta hemifrån. Både hon och hennes man har sina rötter i Västergötland, där de nu bygger ett fritidsboende, som så småningom kanske blir en mer permanent reträttplats. Iréne tycker om att förena nytta med nöje, och det får hon utlopp för när hon syltar och saftar. Hon är mycket stolt över att ha en frys överfull med sommarens och höstens frukt- och bärskörd.

Jessica Hall-Galbe

– är en av tre kundvärdar på ebo (Eslövs bostads ab). Hon ansvarar för 700 objekt och bland dessa hjälper hon Dugagjin “Dugan” Delija på Arbete och försörjning att finna lämpliga lägenheter åt nyinflyttade flyktingfamiljer. När problem uppstår och det är svårt att få fram budskapet får Jessica hjälp av Dugan.

Jessica har alltid arbetat i serviceyrken och är utbildad florist. Hon har också arbetat som frisör och försäkringstjänsteman. “Jag är glad och positiv och står för det jag säger. Jag är bra på att kommunicera med människor. Min man reser mycket och med tre ungdomar blir det inte mycket fritid, men jag tycker om att läsa, lyssna på musik och laga mat. Och så ser jag till att min mormor, som är 98 år, har det bra i sin nya tillvaro på äldreboendet.”

Anders Hansson

– är polisinspektör i Eslöv sedan 1999, då han flyttade dit med familjen efter nitton år i Helsingborg. Där arbetade han dels med vänster- och högerextrema grupper, dels med invandrarföreningarnas samarbetsorganisation. Anders arbetar nu som ungdomsutredare men är också en av två representanter för Polismyndigheten i Skåne vad gäller ‘hatbrottslighet’, d v s brott som har med främlingsfientlighet och homofobi att göra. Konferenser om detta äger rum på riksnivå några gånger om året. Förutom sin polisutbildning har Anders läst 10 poäng på IMER (Invandrare, Minoriteter och Etniska Relationer).

“Jag är nog rätt så öppen och jag vill alltid lära mej något nytt. Det är alltid spännande att lära nya saker. Gärna nya utmaningar också. Jag är nog rätt så strukturerad. Och så är jag rätt så tyst av mej. Tänker mycket men pratar lite. Jag lyssnar mycket hellre än jag pratar.”

“Jag är idrottsledare sedan många år, är utbildad simtränare. Så springer jag och tränar styrketräning nästan varje dag.”

Anders läser en hel del med anknytning till arbetet och rekommenderar “Rasrisk” av Mattias Gardell.Bild…

Afrah Hussein Omer

– kom till Sverige från Somalia med man och fyra söner 1989. Till Eslöv, som nu har blivit ‘hemma’, kom familjen 1990. “När man kommer till ett nytt land är varje dag ett test, ett prov. Allt är annorlunda. Bemötandet, hur man klär sig, maten, förhållandet mellan individ och grupp, uppfostran. Hela familjen lever i två kulturer. Språket är nyckeln.”

I hemlandet arbetade Afrah som ekonom, i Sverige fick hon efter några år arbete som tolk. Arbetet gav inblick i problem och det var svårt när inte klient och myndighet förstod varandra, men roligt att arbeta med människor. Hon har också arbetat som förberedelseklasslärare under ett år och lika länge som mattelärare. Efter tre år på KOMVUX samhällsprogram fick Afrah tjänst som ungdomsassistent med uppgift att vara en länk mellan hemmen och skolan. Målet, formulerat av Afrah, var också att verka för ett samarbete mellan skolan, förskolan, föräldrarna och eleverna samt andra myndigheter i kommunen. Hon har också medverkat i en rapport till Migrationsverket om somaliska familjer och problem som kan uppstå där.

Afrah är nu tjänstledig på deltid för att vidareutbilda sig i Fritidsarbete och fritidskultur, en treårig utbildning där hon nu avverkat hälften. På sin deltidstjänst arbetar Afrah med ungdomar i skolan, samarbetar med fritidsledare och ungdomsassistenter och ‘fältar’ på kvällarna. Det handlar mycket om förebyggande arbete.

“Jag är glad och öppen, nyfiken och envis. Tyvärr tar jag ibland på mig för mycket. Människor intresserar mig, jag läser mycket, såväl fack- som skönlitteratur. Jag vill uppleva och se andra länder, och jag skulle vilja kunna många språk. Bland personer som varit betydelsefulla för mig finns en pensionär som bjöd hem mig när vi bodde på flyktingförläggningen. Hon bekräftade mig. Andra är Gandhi och en lärare. Pappa utgjorde grunden i mitt liv och här i Eslöv har NN givit mig möjlighet att gå vidare.

Man börjar från noll i den nya kulturen. Den gamla har man med sig och det underlättar.”

Ingrid Hägerklint

– är sedan 5 år rektor för vuxenutbildningen, som omfattar Sfi (Svenska för invandrare),Komvux, Grundvux och Särvux. Hon har sedan drygt tjugo år arbetat med bl a Sfi, innan dess som lärare och studie- och yrkesvägledare. Att ha arbetat många år med invandrare har inneburit en förändrad livssyn med större förståelse för hur människor är. Det är mera som vi har gemensamt än som skiljer oss åt och man måste akta sig för att generalisera. Kulturskillnader handlar ofta om småstads- respektive storstadsperspektiv.

“Jag är viljestark, positiv och envisare än jag verkar. Jag är mera praktiker än teoretiker och ganska bra på att lyssna. Mitt arbetsområde är stort så det är svårt att hinna sätta sig in i allt. Det är inte alltid lätt att ta ställning, att komma fram till vad som är rättvist. Ibland vill jag sova på saken innan jag fattar beslut.

Akvarellmålning är ett intresse som inte riktigt hunnits med på sistone. Jag läser gärna biografier, romaner mm. Jag föredrar filmer där det inte händer så mycket.”

Jessica Jarl

– är fritidsledare på Ungdomens hus, där hon arbetat drygt två år, till en början som praktikant. Det är hennes första arbete efter skolan. Hon arbetar också som tidningsbud på morgnarna. Jessica är bra på att lyssna och att lösa konflikter. Hon är omtyckt av ungdomarna, som hon har stor förståelse för inte mins tack vare sina egna erfarenheter av annan kultur. Hennes pojkvän och hans familj kommer från Kosovo, som hon besökt tillsammans med honom. Jessica hjälper ofta sin svärmor att ‘hitta rätt’ i det svenska systemet.

Jessica tycker om att dansa, sjunga och lyssna på musik. Hon skulle vilja kunna olika språk, och det går nog att lära sig en hel del.

Ann-Margreth Johansson

– har arbetat med barn och ungdomar i hela sitt vuxna liv, först under många år inom barnomsorgen, sedan 2001 som specialpedagog på Norrevångsskolan. Året därpå blev Ann-Margreth klar med sin socionomexamen och läser nu magisterkursen på deltid. I sin magisteruppsats söker hon bl a förklaringar till den skillnad som råder mellan en del ungdomars väluppfostrade beteende i hemmet och deras till synes normlösa beteende ute i samhället.

“Förebyggande arbete lönar sig. Därför måste vi samarbeta på ett förebyggande sätt kring ungdomar.”

“Jag ser mig själv som positiv, reflekterande och målmedveten. Jag har stor respekt för andra människors livssituation. På fritiden läser jag helst facklitteratur och jag tycker om att åka slalom.”

Pelle Johansson

– är ekonom med personalorganisation som inriktning. Som nyanställd projektledare i Eslövs kommun arbetar han med friskvård, systematiskt arbetsmiljöarbete, Pluskompetens och med att lägga upp riktlinjer för personalbokslut. Målet är att se personalen som en tillgång och inte bara en kostnad samt att främja ett mer långsiktigt tänkande.

“Jag har spelat fiol mycket. På Mälardalens kammarmusiklinje studerade jag musik på halvtid och ekonomi på resten. Det innebar tillgång till lärare på Stockholms musikhögskola och musicerande i olika former. Efter två år insåg jag att musiken inte fungerade som yrke, det skulle döda glädjen att spela. Så jag flyttade till Malmö och slutförde ekonomutbildningen i Lund. Där spelade jag i akademiska kapellet, nu i Malmös akademiska orkester och olika kvartetter.

Innan jag fick arbete i Eslöv arbetade jag under några först som lärare sedan som producent för operaprojekt. Jag tycker om att slappna av med skönlitteratur, men som nybliven pappa blir det inte mycket tid för sådant.”

Cecilia Levin

– är socionom till utbildningen och arbetar sedan några år som kurator för elever i årskurserna sex till nio på Norrevångsskolan. Dit kom Cecilia efter drygt tio år som skolkurator i Höör. Innan dess var hon familjehemssekreterare i Lund under åtta år. “När jag hinner läser jag skönlitteratur.”

Lena Narling

– är sedan tio år rektor för årskurserna sju till nio på Norrevångsskolan. Innan dess var Lena rektor ungefär lika länge för särskolan, där hon börjat som lärare. Hon är utbildad förskole- och särskollärare. När tid finns läser Lena gärna skönlitteratur.

Bonaventure Ndikumana

– lämnade sitt hemland Burundi 2001. Där hade han under många år arbetat som journalist, vilket inte var lätt i ett land i krig. Bona kom till Sverige 2002 och efter åtta månader på flyktingförläggning i Småland kom han till Eslöv. “Det var mitt mål att lära svenska så bra jag kunde, träffa svenskar och lära mig om kultur och samhälle. Jag fick träffa vänliga svenskar i Småland och hade många vänner där som jag fortfarande har kontakt med.” Efter femton månader kom Bonas hustru och fyraårige son också till Eslöv.

SFI-provet och Komvux klarade Bona snabbt av och läser nu franska vid Lunds universitet för att bli gymnasielärare. Hanhar behörighet att undervisa i engelska efterhögskoleverkets validering av hans examen i engelska språket och litteraturen från Burundis universitet.

“Jag är öppen, nyfiken och vänlig. Jag tycker om att umgås med folk och lära av nya sammanhang. Men det saknas några bitar (utbildning och arbete) i ens liv innan man kommer fullt igång i det nya samhället. Det tar ganska många år och man tappar lite grann av sin identitet.”

Mirjana Necevska

– är resursperson i projektet. Hon tillhör andragenerationens invandrare som kom till Sverige på 70-talet. Hon kommer ursprungligen från Makedonien men har bott här större delen av sitt liv och räknar Sverige som sitt hemland. Hon ser sig själv som en brobyggare och har lång erfarenhet av arbete med invandrare och flyktingar. Hon är utbildad hemspråkslärare och har även tolkat på olika språk i olika sammanhang. I samband med flyktingströmmen från f d Jugoslavien tog hon anställning på dåvarande Invandrarverket där hon översatte asylansökningar. Kort tid efter åkte hon i FN-tjänst och tjänstgjorde som militärtolk i Bosnien. Efter hemkomsten vidareutbildade hon sig till personalvetare och hamnade som integrationssamordnare i Sjöbo Kommun där hon lade grunden för flyktingmottagandet. Idag arbetar hon på Malmö Högskola som koordinator för en modul i en utbildning som handlar om ledning och mångfald.

“Jag tycker om att skapa möten mellan människor och har sett mig själv som en ambassadör för båda mina kulturer. På min fritid tycker jag om att skapa och går på allehanda kurser i keramik, lappteknik, trädgård mm. Jag och min hund trivs bäst på kolonilotten där jag gärna kopplar av med god litteratur.”

Agneta Nilsson

– arbetar som samordnare på Bergabo förskola. Sin barnskötarutbildning har hon byggt på med några högskolepoäng. Agneta har arbetat på Berga ända sedan de stora flyktingströmmarna började komma 1987. Våren 2004 var ungefär hälften av barnen i förskolan från andra kulturer. För några år sedan utgjorde de 60-70%.

Om arbetet: “Det språkliga är det svåra och leder lätt till missförstånd. Det är också svårt att inte kunna hjälpa barn som varit utsatta när vi inte vet vad de varit med om. Men det är väldigt utvecklande att arbeta med barn från andra kulturer. Jag har lärt mig en hel del om olika religioner, mat och barnuppfostran.”

“Jag tycker inte om småplock, hellre stora förändringar såväl i trädgården som i livet i övrigt. Händer det något nytt vill jag vara med och lära. Litteratur är en passion, det började med Moa Martinsson. Jag läser också gärna historiska böcker och deckare. Sport och musik är andra intressen. Rocken har funnits där sedan barndomen, nu blir det alltmer jazz”Hajrija Nisic

– kom som asylsökande med två döttrar till Sverige 1998. Hennes man kom ett år senare. Efter fyra års väntan, varav två och ett halvt i flyktingläger, fick familjen uppehållstillstånd och valde då att bosätta sig i Eslöv eftersom de hade släkt där.

Både Hajrija och hennes man har gymnasielärarutbildning från Belgrads universitet. De arbetade sedan i Mitrovica i Kosovo, där de tänkt stanna om inte kriget tvingat dem på flykt. I Eslöv har båda haft praktikplatser på daghem eller skola. Kanske kan det leda till arbete som elevassistent.

“Jag har mycket negativ energi. Jag är arg, känner att jag är lite mindre värd än en svensk. Dom vill inte se mig som lika, jag är bara invandrare, man får en etikett. Jag vill bli sedd som en individ med kvaliteter och kunskaper. Nu är jag här och vill arbeta och inte leva på socialbidrag. Jag har mitt namn och jag är välutbildad och har mycket att ge. Ibland möter jag någon som känner igen mej. Då känns det bra.”

Hajrija läser mycket och vill lära känna svensk litteratur lite närmare. Politik är ett annat intresse. Hon stickar och virkar gärna och tycker mycket om blommor. I hemlandet odlade Hajrija rosor.

Dan Ottosson

– är fältsekreterare och arbetar sedan två år i Eslöv. Det är hans första arbete efter socionom examen vid socialhögskolan i Lund. Intresset för arbetsområdet väcktes när Dan var handledare inom Parkförvaltningen för sommarjobbande ungdomar mellan sexton och nitton år. Under studietiden arbetade han som timanställd med handikappade barn och ungdomar. Dan praktiserade som skolkurator i hemstaden Landskrona, där han kom i kontakt med fältgruppen och blev intresserad av den sortens arbete. “Det är ett brett jobb och ingen dag är den andra lik. Det passar bra när man inte har familj.”

“Jag växte upp med andra generationens invandrare och på Parkförvaltningen träffade jag också många. Den utländska bakgrunden fascinerar mej och jag ville dra mitt strå till stacken för att främja integration. Det krävs vilja från alla parter om den skall lyckas. Vi har nytta av att lära av andra kulturer lika väl som flyktingar och andra invandrare har nytta av kunskap om det svenska samhället. Men man måste se till individen, det kan t ex vara stor skillnad mellan folk från landsbygden och de från storstäder.”

Fritiden ägnar Dan åt styrketräning och bollsporter. Han har sökt in som deltidsbrandman. Vad gäller musik och litteratur är Dan allätare.

Jonny Patron

– är ungdomsassistent och fungerar som extrapappa/storebror åt ett tjugotal pojkar mellan tolv och tjugo år. De disponerar källarlokaler i samma hus som Arbete och försörjning, Familjeteamet och Arbetsförmedlingen. Där finns pingisbord, två internetdatorer, TV möjligheter att ta sig en fika. Pojkarna får komma och gå som de vill, och de kan ringa Jonny när som helst på dygnet. Jonny följer med dem överallt, även på disco, och ser till att de inte ställer till med ofog. Några är han kontaktperson för, för andra är han ‘bara’ en vuxen som lyssnar. De kommer från all världens oroshärdar, men också ‘vanliga’ svenska pojkar finns i gruppen. Han arbetar mycket tillsammans med Afrah Hussein Omer.

Jonny är född i Vetlanda och efternamnet Patron låter som ett gammalt soldatnamn, men så är det inte. Föräldrarna kom från Cadiz i södra Spanien i början på femtiotalet. Jonny är nummer fyra av åtta syskon. Han slutade skolan efter femte klass och arbetade på hotell på Costa Brava under några år. Det fungerade inte att återvända till skolan, så han utbildade sig till dekorslipare på Kosta.

Han och hans hustru tar också hand om invandrarflickor som blivit utslängda av sina familjer sedan de blivit alltför ‘svenska’. De har också ett vårdkrävande fosterbarn förutom de sex egna barnen. “Det hade varit omöjligt att arbeta som jag gör om det varit problem med dem.” Jonny spelar boule med de egna barnen, två av pojkarna är med i landslaget.

Marcus Persson

– är fritidsledare i fältgruppen med Ekenässkolan och Norrevångsskolan som arbetsplatser. Han började som elevassisten på Stehagsskolan genast efter gymnasiet. Efter militärtjänsten som militärpolis vid K1 i Stockholm, vikarierade Marcus som fritidsledare på Ekenässkolan. Sedan blev det Norrevångsskolan som elevassistent och lärarvikarie för en stödundervisningsgrupp, innan han gick fritidsledarutbildningen vid Eslövs folkhögskola. Han behöll en halvtidstjänst under utbildningen och kunde på så sätt hålla kontakten med ungdomarna.

“Fritidsledarens uppgift är att skapa bärande relationer med ungdomarna. Långvariga kontakter är viktiga och kan fortsätta även efter högstadiet. Ungdomarna vet att man tar sig tid för dem även i framtiden. Jag trivs med ungdomarna och vill ge dem något på vägen. Många behöver mer insyn i samhällets värderingar och normer för att förstå var gränserna går. Jag försöker ge dem ett sunt synsätt med respekt för sin nästa.

Jag är positiv och försöker lösa uppgifter så bra jag kan. Min familj är Eslövsbor sedan ett par generationer och jag känner ‘alla’ i stan. På fritiden umgås jag med vänner och familj, styrketränar ibland och åker rollerblades så snart vädret tillåter. Från oktober till slutet av januari har jag fullt upp som scenchef för Eslövsrevyn, som Eslövs musikaliska ungdomssällskap sätter upp varje år.”

Per-Olof Persson

– arbetar tillsammans med Gitte Forstenberg i det arbetsmarknadsinriktade projektet SMART. Förutom att introducera praktikanterna på deras arbetsplatser och där hålla kontakten med dem och deras arbetsgivare, hjälper Per-Olof till vid kontakter med bl a myndigheter. Mycket är svårt att förstå för nykomlingen som dessutom inte behärskar språket, inte minst alla säljare som ringer på kvällstid.

Efter gymnasieskolan gick Per-Olof flera datorutbildningar och har även arbetat som datalärare., bl a för datakörkortet på Kunskapshuset. Han har varit samordnare och studiecirkelledare för ABF:s Alu-projekt. Per undervisade där i svenska, samhällskunskap, matematik och datakunskap för åldersblandade grupper med såväl invandrade som infödda deltagare.

“Och så har jag jobbat på plantskola och pratat om historiska rosor för det är jag mycket intresserad av. Där har jag kommit i kontakt med många människor och det blir också en form av undervisning när folk frågar varför är det si eller så. Klassisk musik och opera är andra intressen. Jag läser mycket böcker, är mycket intresserad av svenska språket och ordens ursprung.”

En författare som gjort intryck är Torey Hayden, som arbetar med psykiskt misshandlade barn. “Burpojken” och “Rävungen” är plågsamma att läsa men budskapet är att det finns något gott i människan även om det sitter väldigt långt inne.

Anita Pettersson

– är gymnasielärare i matematik, som utöver fysik ingår i hennes magisterutbildning. Hon har arbetat tjugosju år i Eslöv och undervisar bl a dem som går det naturvetenskapliga kompletteringsåret. Dels är det ungdomar som läst ‘fel’ kurs i gymnasiet, dels elever (huvudsakligen invandrare) som aldrig gått i vanligt gymnasium. De allra flesta av dessa är väldigt ambitiösa och har en annan inställning till skolan än ‘vanliga’ svenska ungdomar. Skolan är viktig och de uppskattar att gå där. Bäst fungerar det om någon i grupperna är lite äldre och kan sätta normen att ta till vara denna sista chans att läsa in gymnasiekompetensen.

Anita trivs som lärare. Mötet med människor är roligt även om det är jobbigt ibland. Fortbildning är alltid stimulerande och det vore roligt att kunna mer om datorer och annat inom yrket. Trädgårdslandet tar mycket av fritiden och den som blir över ägnas åt böcker, friluftsliv och en och annan konsert, film eller teaterföreställning.Jasmin Safic

– är kommunens flyktingsamordnare. Eslövs kommun har överenskommelse med Integrationsverket om att årligen ta emot 40 flyktingar som fått uppehållstillstånd. Jasmin ansvarar för handläggning under introduktionsperioden. Tisdagar och fredagar finns han halva dagen på Stadsbiblioteket, dit invandrare kan komma och fråga om allt möjligt. Denna service fyller också en social funktion, någon lyssnar.

Jasmin är själv flykting. Han kom till Sverige med hustru och två söner för tio år sedan. Efter fyra års väntan fick familjen uppehållstillstånd. Väntan var som att leva i ett vakuum. Sedan tar det lång tid att samla sitt liv igen. I hemlandet Bosnien arbetade Jasmin som domare i domstol. På fritiden ägnade han sig åt den fotoklubb han startat. Han var också engagerad i en amatörteater.

Ralph Svensson

– är sedan 2001 föreståndare på Ungdomens hus, som är träffpunkt för ungdomar mellan 16 och 20 år. Ralph och Jessica initierar olika verksamheter, kortsiktiga som t ex pingisturnering och mera långsiktiga som musikförening. Bland de dagliga besökarna har de flesta invandrarbakgrund, medan infödda svenska ungdomar dominerar i musikföreningen. De tar emot idéer och initiativ från ungdomarna och stöttar dem att själva förverkliga dessa. Där finns också café och några datorer som används flitigt. Frihet under ansvar råder i huset och ungdomarna blir bemötta med respekt.

Ungdomens hus är öppet sex kvällar i veckan, från klockan 19. Fredag och lördag har man öppet till klockan 01, övriga dagar till 22, utom på sommarlovet då det är öppet till midnatt. Söndagar är det stängt. Antalet besökare per kväll varierar från en handfull till 40-50.

Ralph har ägnat musiken den större delen av sitt vuxna liv. Han började spela på heltid genast efter sin fritidsledarutbildning för snart trettio år sedan. De senaste åren har Ralph arrangerat bluesfestival i Eslövs medborgarhus. Tre av de fyra sönerna är utflugna, två barnbarn finns också.

Eva Thors

– arbetar sedan 1990 som sfi-lärare. Eva är utbildad gymnasielärare i historia och religion men genom ‘bananskalet’ halkade hon in på sitt nuvarande yrke. Hennes recept för undervisningen är att försöka skapa ett hem i klassrummet så eleverna känner sig trygga. Med fördel används material med anknytning till skolan och Eslöv samt deras egna texter utifrån näraliggande exempel. Det skall vara lustfyllt och kännas inspirerande att gå till skolan. Målet är att kunna kommunicera frimodigt.

Eva menar att oavsett vilka skäl man haft för att komma hit, tar det ofta minst ett år innan man kan se någorlunda klart på sin situation. Därför måste det få ta tid att få saker på plats i den nya tillvaron. Som lärare innebär varje dag, varje lektion att man bär 15 – 20 personer på sina axlar och måste få dem att glömma sina problem och sin oro. Det tar många sidor av ens person i anspråk, inte minst stort tålamod.

Den tid som blir över sedan arbete och familj fått sitt, ägnar Eva åt att läsa och skriva kåserier, se på film och sjunga samt trädgårdsarbete.

Tünde Toth

– har under höstterminen 2004 varit socionomkandidat på Arbete och försörjning. Som fördjupningskurs läser hon Kulturmöten och integration på Campus Helsingborg. Tünde kommer från Ungern och har bott i Sverige i tio år. Det var kärleken som fick henne att lämna hemlandet. Där arbetade hon som sekreterare, men den utbildningen godkändes inte av svenska myndigheter, så Tünde fick börja om från början. Först ett år med Sfi, så ett år invandrarlinje med matematik, svenska, engelska och samhällskunskap, därefter två år på folkhögskola för att få svensk gymnasiekompetens. Fem terminer av socionomutbildningen är nu avklarade.

“Jag är ambitiös och målmedveten, glad och tycker om att skratta. Samtidigt är jag försiktig och vågar inte ta första steget utan vill observera först. Så har jag alltid varit, men den egenskapen har förstärkts här. Jag är mer avvaktande, undrar över hur jag får säga och är rädd att göra fel. Men här spelar naturligtvis omständigheterna in och hur den andra personen i mötet är.”

Tünde tycker om att läsa, sy, sticka och baka när studierna är avklarade och familjen med de tre döttrarna blivit tillgodosedda. Svenska favoritförfattare är Marie Fredriksson och Henning Mankell.

Inga-Lill Wallin

– arbetar sedan ett och ett halvt år som lärare i förberedelseklass på Norrevångsskolans lågstadium. Hon är utbildad 1-7 lärare i svenska och so samt svenska 2. I samband med utbildningen praktiserade Inga-Lill på Rosengård och Kirseberga. Förberedelseklasser är speciella. Grupperna är relativt små, så det blir lite som en familj. Läraren blir som en andra mamma. De fungerar också som en kontakt till svenska samhället, som föräldrarna har många frågor kring.

Det finns en förberedelseklass för lågstadiet och en för högstadiet på Norrevångsskolan. Inga-Lill menar att detta är otillräckligt. Alla högstadiebarn som behöver gå i förberedelseklass kommer dit, vilket innebär en snedfördelning bland kommunens skolor. Man borde försöka blanda mer, nu blir det alltmer segregerat.

Inga-Lill bor med sin familj i Eslöv. Innan hon började som lärare gjorde hon flera långresor i Asien, Australien och Nordamerika. Genom att arbeta på kryssningsfartyg fick hon se platser man annars inte kommer till. “Jag läser alltid. Sedan jag började arbeta med invandrarbarn blir det mycket om andra kulturer. Vi lyssnar alltid på musik även om vi inte spelar själva. Hade jag inte utbildat mig till lärare hade trädgårdsarkitekt varit ett alternativ.”

Kristina Warming

– är folkhälsosamordnare på Vård och omsorgsförvaltningen med ett kommunövergripande ansvar för folkhälsoarbete. Hon har även uppdraget att vara samordnare i det lokala BRÅ.

Grundläggande i hennes hälsoarbete är ett främjande synsätt med tonvikt på insatser som på olika sätt främjar hälsa för människor i alla åldrar; från föräldrastöd och t.ex. åtgärder för att motverka barnfetma till brottsförebyggande arbete bland barn och yngre tonåringar. Kristina har också vård- och omsorgsförvaltningens uppgift att implementera hälsomål inom förvaltningen i verksamheten för äldre och förståndshandikappade. En annan arbetsuppgift som innebär kontakter långt från Eslöv är kurser för japanska studiegrupper om det lilla samhällets sociala uppdrag – äldrevård, omsorg, demensvård och hälsoaspekter på åldringsvård. Kristina har arbetat i Eslöv i 35 år, varav ca 22 som mellanstadielärare. Sedan blev det invandrarservice och därmed kom hennes fritidsintresse för människor att prägla hennes arbete.

Liksom många andra med lång och personlig erfarenhet av möten med människor från andra kulturer, anser hon att likheterna är större än skillnaderna. Kristina är ordförande för Eslövs Biståndscenter, ett socialt företag, en förening av medlemmar med rötter i andra organisationer som t.ex. Rädda Barnen, Eslövs Pingstförsamling, Erikshjälpen, EFS-kyrkan och Missionskyrkan. Den mest synliga delen av verksamheten är Second Hand -butiken på Kvarngatan. Där arbetar två anställda och upp mot 40-talet volontärer med olika uppgifter.

“Jag är orädd, nyfiken och envis. Jag ser det som mitt personliga uppdrag att föra talan för människor som inte har denna möjlighet. Det är roligt att utveckla, undervisa, förmedla och handleda. Djur och natur är ett stort intresse som jag bl.a. odlade under mina tiotal år som sommarfärdledare för STF i svenska fjällvärlden. Jag tycker om att vara ensam och läser gärna om människor och andra kulturer. Människor som är hänsynslösa, onda, okunniga eller pompösa har jag svårt för. Personer som varit viktiga för mig när jag formades i barndomen är Elsa Brändström och Albert Schweitzer. Tittar jag på TV blir det just nu mest nyheter och heminredningsprogram. ‘Matador’ följde jag med stor behållning.”

Jennie Weder

– arbetar sedan drygt ett år på Försäkringskassan, där hon utreder rätten till handikappersättning och vårdbidrag för barn sam rätten till personlig assistent. Till yrket är hon arbetsterapeut. Tidigare har Jennie arbetet på Rosengårdskontoret i Malmö, och i Hörby.

Jennie växte upp i ett mindre samhälle i Eslövs kommun och bor även nu på landet. Där håller hon höns och gäss, en hund och katter. Hon håller sig à jour med vad som händer i världen och inom sitt arbetsområde. Förutom facklitteratur läser Jennie gärna om människor i andra kulturer.

Om sig själv: Jag är glad och jordnära, trivs med livet på landet. Jag är praktisk, och ser vad som skall göras. Att bemöta människor är jag bra på, men arbetar på att förklara för andra så att de förstår vad jag menar.