21 maj 2003
Den delade ön Cypern är inte sig lik. Sedan en tid strömmar grek- och turkcyprioter över gränsen mellan den turkcypriotiska norra och grekcypriotiska södra delen av ön, en gräns som sedan 1974 varit i det närmaste hermetiskt sluten. Det är nu möjligt för var och en att besöka platser som varit utom räckhåll i nära tre decennier. Den 21 april meddelade den turkcypriotiska regeringen överraskande att man beslutat tillåta fri passage i båda riktningarna. Turkcyprioter skulle inte längre behöva tillstånd från sina egna myndigheter för att besöka den södra delen av ön. Grekcyprioter, som endast kunnat passera gränsen undantagsvis och under hårt kontrollerade former, skulle nu till och med kunna ta bilen över för ett besök i norr. Besöken tidsbegränsades dock i båda riktningarna: grekcyprioterna tillåts stanna i tre dagar medan turkcyprioterna måste vända åter innan midnatt. Redan två dagar senare trädde de nya reglerna i kraft och sedan dess har trafiken over gränsen varit konstant. Besökarna räknas i tiotusental – i båda riktningarna.
Inledningsvis var intresset att besöka ‘den andra sidan’ större från turkcypriotiskt håll. Av de femtusen personer passerade gränsen den första dagen utgjordes den övervägande delen av besökare från norr. Men redan dagen efter var proportionen den omvända och så har det fortsatt. Under den ortodoxa påsken strömmade lediga grekcyprioter in i norr. Grekcyprioterna kunde nu på egen hand ta sig till påskmässan i klostret Apostolos Andreas längst ut på Cyperns nordöstra spets dit de tidigare påskar – om det politiska läget tillåtit – endast kunnat resa i FN-organiserade busskolonner. Under de drygt två veckor som förflutit har 180 000 grekcyprioter och 50 000 turkcyprioter utnyttjat den nya friheten: en tredjedel respektive fjärdedel av den totala befolkningen.
På båda sidor om de få tillgängliga gränsövergångarna växte köerna, trots att formaliteterna hade begränsats till ett minimum. Till skillnad från grekcyprioterna får dock turkcyprioterna än så länge lämna bilen hemma. De grekcypriotiska myndigheterna godtar inte de registreringsskyltar som utfärdats av den icke-erkända turkcypriotiska republiken. I avvaktan på att detta problem skulle finna en lösning satte man i stället in gratis bussar och andra transportmedel för de många turkcyprioter som ville bege sig till Larnaca, Limassol, Pafos eller andra platser på den södra delen av ön där många av dem har sina rötter. Andra turkcyprioter valde att till fots ta sig runt i den grekcypriotiska delen av Nicosia på egen hand eller guidades runt av grekcypriotiska vänner och bekanta, för restriktionerna till trots har det funnits möjligheter för den som vill att odla kontakter på ‘andra sidan’.
För många var det första målet för besöket den plats där de växt upp eller där familjen har sina rötter. För en del följde en upplevelse av besvikelse. På 29 år hinner hus både förfalla och rivas och ibland ersättas av ny bebyggelse. De vars hus stod kvar kunde nu med egna ögon se att de hus de en gång tvingats lämna sedan dess tagits i bruk av andra familjer. En smärtsam insikt som ibland lindrades av att husen och trädgårdarna tagits väl om hand. För andra var det uppenbart att de nya brukarna inte trivts med husen och husen inte med dem. Det är långtifrån alla som funnit sig väl tillrätta i de hus de tilldelades efter öns delning, ofta som kompensation för egendom de själva förlorat.
På båda sidor gjorde människor sig beredda på ett besök från de tidigare ägarna. Ofta öppnades dörren innan besökarna ens hade hunnit knackat på. Även när en välkomnande hand sträcktes ut och kaffet snart serverades kunde upplevelsen av att vara gäst i sitt eget hus – ett hem man lämnat ofrivilligt – kännas absurd. Men många fann till sin förvåning att deras tidigare närvaro efterlämnat spår: möbler och andra inventarier hade tagits i bruk, fotografier, smycken och andra personliga minnesmärken – till och med brudklänningar – hade tagits i säkert förvar, kanske för ett sådant här tillfälle. För andra förblev dörren stängd.
För det är inte alla som välkomnar den nyvunna rörligheten. Det finns de som anser att den inte är tillräckligt fri eller som oroas över de politiska konsekvenserna. Kravet på att grekcyprioterna skulle visa upp sitt pass för den turkcypriotiska gränspolisen, med implikationen att det som passerades är en internationell gräns mellan två stater snarare än en stilleståndslinje, väckte starka reaktioner och fick en del grekcyprioter att avstå från ett besök i norr. Den grekcypriotiska regeringen, som i fredsförhandlingar hårt drivit kravet på fri rörlighet, uttryckte farhågor över att lättnaderna skulle bidra till att normalisera öns delning och därmed främja turkcyprioternas självständighetsanspråk. Varje grekcypriot uppmanades att rannsaka sitt samvete inför ett eventuellt besök i norr samtidigt som myndigheterna betonade att erkännandefrågan inte påverkas av de individuella besluten. Turkcypriotiska ultranationalister varnade å sin sida för att den fria rörligheten skulle kunna spä på grekcyprioternas förhoppningar om att åter kunna ta sina egendomar på den norra delen av ön i besittning.
Men alla farhågor om att en lättnad i restriktionerna skulle släppa lös en störtflod av bitterhet, hat och hämndbegär mellan två folkgrupper som aldrig enade ytterligare drivits isär av en kil av konflikt och våld kom på skam. Av demonstrationer, provokationer och konfrontationer märktes denna första tid intet. Att en viss sållning genomfördes av de FN-soldater som organiserade passagen i Nicosia genom vilken de flesta besökarna passerade bidrog säkert. Vänligt men bestämt avstyrde de några potentiella troublemakers från att bege sig till andra sidan. Men med få undantag präglades denna första kontakt med ‘den andra sidan’ efter decennier av separation av ömsesidig vänlighet och nyfikenhet, ja till och med värme.
Beslutet att låta öppna gränsen var desto mer överraskande som det kom från turkcypriotiskt håll. De turkcypriotiska myndigheterna är de som hårdast motsatt sig kontakter mellan grek- och turkcyprioter, kontakter som de med olika restriktioner försökt resa hinder i vägen för. Medan grekcyprioterna sjungit återföreningens och den fria rörlighetens lov har den officiella turkcypriotiska linjen varit att separationen är nödvändig, att historien visat att grek- och turkcyprioter inte kan leva tillsammans, att den välbevakade, minerade gräns som skiljer dem åt är en nödvändig säkerhetsgaranti.
Att i det närmaste fri rörlighet nu tillåts innebär därför en helomvändning.
Serdar Denktash, vice premiärminister i den turkcypriotiska regeringen och son till turkcyprioternas långvarige ledare Rauf Denktash, gjorde när han tillkännagav beslutet visserligen ett lika fåfängt som naivt försök att tona ner helomvändningens politiska betydelse. Han beskrev lättnaderna som en opolitisk åtgärd, “ett fredsfrämjande experiment”, en möjlighet för grek- och turkcyprioter att lära känna varandra på nytt. Fredsförhandlingarna mellan de politiska ledarna bröt samman i februari och nu var det, enligt Denktash junior, dags att ge folket en chans att utforska förutsättningarna för en gemensam framtid.
Men av detta ska man inte dra slutsatsen att en politisk återförening är nära förestående. Från turkcypriotiskt håll är det snarare fråga om ett senkommet steg mot att söka vinna respekt för sina självbestämmandekrav samtidigt som man genom att lyfta restriktionerna mot kontakter över gränsen hoppas kunna motverka effekterna av den internationella isoleringen. Frågan är dock om grekcyprioterna och omvärlden, som skrivit under på återförening som den enda möjliga lösningen på konflikten, kan övertygas om en fredsvision som bygger på gott grannskap mellan två stater.
Och vilka slutsatser om de önskvärda formerna för den framtida samexistensen som alla de grek- och turkcyprioter som nu fått en tillfälle att bekanta sig med livet på andra sidan den gröna linjen kommer att dra återstår att se.
