Mediebilderna av flyktingarna från Kosovo har sänt chockvågor över världen. Allt fler amerikanska politiker från både det demokratiska och det republikanska partiet förordar nu att marktrupper sätts in.
Men vad händer i så fall sedan? Kommer marktrupper att kunna garantera civilbefolkningens säkerhet &endash; eller tvärtom?
I veckan lät amerikanska CNN experter jämföra kriget i Vietnam med det som händer nu på Balkan. Det perspektivet är fasaväckande, ett mångårigt blodigt krig i Europa skulle sprida död och förstörelse över miljoner människor. Och Europas stater skulle förändras krisartat under ansvaret att ta hand om miljoner flyktingar.
Allt fler börjar nu fundera över om det vi upplever skulle kunna vara en inledande fas till ett tredje världskrig.
Massmedierna satsar stort på att skildra kriget på Balkan. Men är det en trovärdig bild av kriget vi får?
Tyvärr inte.
I radions massmediemagasin “Vår grundade mening” intervjuades häromdagen den engelske journalisten Phillip Knightley, författare till “Krigets första offer är sanningen” och ledande expert på krigspropagande och krigsjournalistik.
Knightley var inte nådig. Han hävdade att rapporteringen varit katrastrofal och att det pågående kriget i Kosovo och Jugoslavien är den sämst bevakade konflikten i historien.
Det har inte förrän i slutet av den gångna veckan funnits krigskorrespondenter som skildrar det som händer inne i Kosovo. I Belgrad finns ett fåtal väst-journalister med begränsad rörelsefrihet. Och bevakningen av Natos operationer sker på militärens villkor via militära talesmän.
Natos bulletiner har ingen trovärdighet, menade Knightley. Nato medger sällan eller aldrig misstag. Alla missiler träffar sina mål. Man vägrar helt att svara på hur många civila som dödas.
Jag ser bilderna från Pristina, huvudstad i Kosovo där jag varit många gånger. Vissa hus i centrum är förstörda av missiler. Intilliggande hus är också förstörda, definitivt inga militära mål. Från Natohåll hävdas att det är serberna som skjutit sönder dessa bostadshus och affärsbyggnader för att ge omvärlden en falsk bild av hur Nato bombar. Jag har mycket svårt att tro den sortens kategoriska uttalanden.
Nato säljer framgångsrikt bilden av det rättfärdiga kriget. Och från ett Belgrad som för länge sedan gett upp kampen i det internationella mediekriget förmedlas bilden av Serbien som oskyldigt offer för omvärldens aggression.
Den bild som många svenskar har är att Nato för ett krig mot “en ond man”, Jugoslaviens president Milosevic. Det är den förenklade amerikanske mediebilden, som reducerar världen till ett serieteckningsdrama, där de goda krafterna ständigt strider mot de onda.
Krig fungerar inte så här.
I stället borde medierna granska de konflikter som lett till krig och de olika aktörernas intressen. Den interna konflikten mellan albaner och serber är gammal och lätt att beskriva. Det hade varit möjligt att lindra den konflikten genom fredliga insatser.
Den grundläggande frågan är vad som kan göras för att lindra en konflikt &endash; och vad som inte bör göras för att inte förvärra konflikten.
Natos bombningar har på punkt efter punkt förvärrat konflikten.
Bombningarna har drabbat den civilbefolkning man ville hjälpa. Risken för spridning av kriget är akut. Och säkerhetssituationen i Europa har dramatiskt försämrats.
Nu har kriget militärt kostat många miljarder. EU satsade häromdagen över två miljarder på flyktinghjälp. Och detta är bara början. Vad kommer flyktingmottagandet att kosta, för att inte tala om återuppbyggnaden av krigets förstörelse?
Hade dessa summor använts till fredliga insatser utifrån FN-stadgans möjligheter hade man kunnat åstadkomma oändligt mycket mer för att ge kosovoalbaner och serber en framtid i fred.
I dagens krig har mediekriget blivit en avgörande del i det totala kriget. Mediekrigets främsta syfte är att “framställa fienden som så ond att allt vårt goda våld är tillåtet för att förgöra deras onda våld”.
I varje mediekrig delas världen in i ett “Vi” och ett “Dom”. Vi är offer för de andras våld.
I det interna mediekriget i Jugoslavien slog redan den första kvällen bomberna föll regimen i Belgrad till mot radiostationen B 92, som under hela 90-talet varit demokratiröreslens röst. Radiostationens internetservice förmedlade ännu några dagar trovärdig alternativ information. Nu är den stängd.
USA och Nato vet naturligtvis vad som händer inne i Kosovo, med hjälp av bilder tagna från satelliter och spionplan. Men bilderna är hemligstämplade.
Nato vet alltså hur husen i Pristina har förstörts. Man har uppenbarligen bildbevis &endash; som undanhålls allmänheten.
Vi vet att kosovoalbaner flyr i hundratusentals &endash; och att det förmodligen kommer att ta mycket lång tid innan de kan återvända. Också Sverige måste ta sitt ansvar. En första rimlig åtgärd vore att häva visumtvånget för flyktingar från krigets Jugoslavien, såväl albaner som serber.
Den rapportering som skett om händelser inne i Kosovo bygger på skräckslagna flyktingars berättelser efter ohyggliga umbäranden. Att under sådana omständigheter veta vad som är rykten och vad som är sanning är nästintill omöjligt.
Bilder på nya massakrer har förekommit. Kosovas informationsservice har också publicerat namn på dödade.
För någon vecka sedan kom uppgifter om att ledande kosovoalbaner mördats. Dessbättre visade sig uppgifterna några dagar senare vara felaktiga. Men under en fas verkade det för den som följde med som om stora delar av det albanska ledarskiktet avrättades kallblodigt.
Ändå är det omöjligt att i dag få en rimlig bild av vad serbiska reguljära trupper och paramilitära banditband gör. Erfarenheterna från Bosnien och Kroatien gör dock att man kan frukta det värsta.
Men vad gör den kosovoalbanska gerillan UCK? Gerillans aktioner har nästan inte alls skildrats. Frågetecknen är många. Får gerillan vapen och annan utrustning av USA? Är UCK verksamt också inne i grannlandet Makedonien, där 25 – 30 procent av befolkningen är albaner? Rekryterar UCK soldater bland männen i flyktingskarorna?
Den internationella nyhetsförmedlingen är till stor del beroende av amerikanska nyhetsbyråer. Dessa är ofta kompetenta, med stora resurser. Men perspektivet är ofta amerikanskt. Och inriktningen är på krigshändelser, helst sådana som ger dramatiska bilder. För CNN stiger lyssnarsiffrorna dramatiskt.
Jag själv förvandlas under sådana här kriser till nyhetsnarkoman, följer CNN och BBC, söker information på internet. Det är lätt att drabbas av förtvivlan och vanmakt inför det som sker. Natos bombningar kan för mig aldrig bli annat än barbari.
Jag förstår de albaner och serber i Helsingborg som nu går ut och demonstrerar för att manifestera sin förtvivlan &endash; tyvärr utan att här långt borta från kriget förmå räcka varandra handen och inse att de alla är offer för krigets krafter.
Allt fler börjar undra om detta krig som man påstått igångsatts för att hejda ett folkmord i stället har skapat ett folkmord. Den kompetenta och trovärdiga brittiska tidskriften The Economist har på omslaget till sitt nya nummer en gråtande albansk äldre man i närbild och så rubriken “Offer för Serbien &endash; eller Nato?”
I en ledare med samma rubrik hävdar tidskriften att Nato för att framgångsrikt kunna sätta in marktrupper skulle behöva en armé på 150.000 man, vilket lär var svårt att mobilisera. Länder som Italien, Grekland och Tjeckien är redan ytterst skeptiska.
Konsekvenserna av olika alternativ måste analyseras och göras tydliga.
Det är lätt att börja ett krig. Men hur ska kriget avslutas?
Som neutralt land borde Sverige arbeta för att FN återfår initiativet. Nato har misslyckats. Men ett FN med helt andra resurser än de organisationen fick i Bosnien skulle kunna börja bygga en fredsprocess när väl vapnen tystnat.
