Umea universitet,
Professor i etniska studier och sociologi TFFs konfliktläknings-team
Slobodan Milosevic kapitulerar! NATO dikterar! En seger för alliansen och for EUs utrikespolitik och diplomati!
Sa låter de upprymda kommentarerna till det serbiska parlamentets godtagande av det fredsförslag som Tjernomyrdin/Ahtisaari hade med sig till Belgrad 3 juni. EU-sändebudet president Ahtisaari står i rampljuset som Europas hjälte, med den ryske förhandlaren och FN-förhandlaren Carl Bildt förpassade ut i skymundan.
De triumfatoriska utropen till trots kan man inte undgå att konstatera att patienten nära nog har avgått med döden och läkarlaget påtagligt börjat präglas av en inre osäkerhet och oenighet om operationens effekt. En växande kritisk opinion har ocksa i ökande grad visat sig hinna i kapp de högst tvivelaktiga resultaten av NATO-aktionen. Vad mera är så har de lokala demokratiska krafterna, i Jugoslavien som Kosovo, ganska framgangsrikt grusats under inverkan av bomber och massflykt, till fordel for den politiska nationalismen på ömse sidor, den serbiska men också den albanska.
Den serbisk-albanska dialog som förekom bortom Rambouillet-mötet, aldrig uppmärksammad i västliga medier, har effektivt avbrutits och kommer sannolikt inte att kunna återupptas inom överskådlig tid. Exempelvis gick ett viktigt möte på högt plan i stöpet, planerat att avhallas under april i jugoslaviska delrepubliken Montenegro. Har skulle moderata albanska och serbiska politiker, däribland Ibrahim Rugova, mötas under ordförandeskap av Simon Peres och den montenegrinske presidenten Milo Dukanovic. Dukanovic regerar på basis av en demokratiskt vald multietnisk koalition och är känd för sitt motstand mot Milosevic samt sin envisa kritik av den serbiska Kosovo-politiken.
Vilket fredsavtal som helst som sätter punkt for over två månaders mardrom måste naturligtvis välkomnas. Smolket i bagaren hänger samman med dominerande krafters kommentarer att det helt avgörande och hoppingivande infor framtiden är att NATOs enhet holl, trots alla påfrestningar och oroväckande sprickbildningar mellan enskilda medlemmar av alliansen. Har det primärt varit ett intresse av NATOs roll och enhet som hela aktionen har handlat om? Vad finns bortom dimridan?
Hinsidan retoriken
Om Belgrad hade fört en mer intelligent Kosovo-politik under 1990-talet hade man inte hamnat i den nuvarande eländiga situationen och varit tvungna att acceptera 50.000 man främmande trupp och en dikterad fred. Men bortom den västliga segerretorikens dimrida har Milosevic, atminstone i forhallande till läget fore kriget, nått klara framgangar.Den jugoslaviska presidenten, med hjälp av NATOs Blitz mot Jugoslavien, kunnat samla den serbiska nationen kring sin maktutövning. Han har lyckats knäcka stora delar av den hårt trängda serbiska och jugoslaviska icke-nationalistiska oppositionen samt rikta ett dråpslag mot Serbiens fria medier.
Flera av Serbiens forbehall infor underskrivandet av Rambouillet-overenskommelsen i mars tycks också nu i sjalva verket ha godtagits av vastmakterna:
Det slås nu fast att Kosovo-provinsen är och förblir en del av Serbien och Jugoslavien. Rambouillet-avtalet saknade en tydlig markering i den riktningen, vilket var en viktig orsak till det serbiska motstandet mot traktaten.
Inget krav om serbiskt-jugoslaviskt samarbete med Krigsforbrytartribunalen i Haag ingar i den aktuella overenskommelsen. Aterigen en klar kontrast i jamforelse med Rambouillet-avtalet.
Den militära overvakningen av fredsavtalet skall, enligt aktuellt fördragsutkast, ske efter resolution i FN’s säkerhetsrad, under FN-flagga och med deltagande av truppkontingenter från lander utanför NATO, underförstått Ryssland och neutrala stater. Också detta är ett viktigt avsteg fran Rambouillet-overenskommelsen, som insisterade på en renodlad NATO-aktion med befogenheter inte bara i Kosovo, men inom hela Restjugoslaviens territorium. Detta sägs från Belgrad som ett hot mot Jugoslaviens suveränitet.
Ett FN-sanktionerat fredsbevarande uppdrag var Serbien benägen att acceptera redan innan krigsutbrottet i mars, men ingen NATO-ledd aktion, det enda acceptabla for USA. Rambouilletmötet var inget forum för förhandling eller för dialog mellan konfliktens parter och själva traktaten var ett amerikanskt diktat. En misstanke anmäler sig att Kosovo-krisen har utnyttjats som ett tillfalle i alliansens historia, där man kunde statuera exempel infor omvärlden. Hädanefter skulle NATO inte längre behöva invänta Världsorganisationens sanktion for intervention i internationella eller nationella konflikter. Skulle det förhalla sig på detta sätt, så har vi också en forklaring till den brådska med vilken aktionen sattes i verket, liksom den till synes målmedvetna uteslutningen av en rad möjliga och lämpliga handlingsalternativ.
Med den konkreta implementering av fredsavtalet ar det sannolikt att de fördelar som Belgrad ändå har uppnått kommer att krympa. Men även den amerikanska Kosovopolitiken står inför en rad problem. Kommer den extremnationalistiska Kosovoalbanska gerillan UCK i framtiden att bli lika besvärlig att handskas med som andra rebellrörelser man i tidens lopp har ingått oheliga allianser med (t.ex. Roda Khmererna i Cambodja eller Talibanerna i Afghanistan)? Hur mycket kan man förödmjuka Ryssarna? Hur stark är egentligen sammanhallningen inom NATO?
Sprickan inom NATO
USA har länge uppfattat FNs och Säkerhetsrådets internationella nyckelroll som ett horn i sidan. Tillsammans med Storbritannien hade man redan tidigare i fallet Irak gått sin egen väg. Nu, i fallet Kosovo och Jugoslavien, accepterades USAs linje enbart med bekymrade reservationer av flera av NATOs medlemsstater.
Vad som har uppmärksammats i svenska medier är särskilt de italienska och grekiska regeringarnas ambivalenta hållning till bombningarna. Det ar dock främst Tyskland som idag framstår som drivande vad avser ett alternativ till det hittills dominerande amerikanska konceptet for Balkan.
Under kriget har varje drag som har “hotat” med att föra tillbaka konflikten till FNs bord mötts med snabba motdrag från USAs sida. Att konflikten nu efter energisk medverkan av EUs fredsmäklare samt, kanske framför allt, Tysklands forbundskansler och EU-ordförande Gerhard Schröder, igen tycks ledas tillbaka till FN och den europeiska sakerhetsorganisationen OSSE, tyder på en tilltagande politisk kraftmätning mellan en amerikansk-brittisk och kontinentaleuropeisk linje.
En väg för Balkans framtid?
Tyskland bär ett särskilt ansvar för Jugoslaviens våldsamma splittring, till foljd av att man under Jugoslavienkrisens borjan (1991) snabbt, ensidigt och i oenighet med merparten av medlemsländerna i EU, erkände de nya utbrytarstaterna Slovenien och Kroatien. Detta skedde utan att någon form av politisk konsensus kring Jugoslaviens framtid hade utarbetats. Tysklands snabba och ensidiga agerande stod även i strid med den dåvarande amerikanska standpunkten, vilken var att hålla Jugoslavien samlat i någon form.
Först med konflikten i Bosnien våren 1992 skiftade den amerikanska ståndpunkten på allvar. Detta ägde rum bland annat av hänsyn till NATO-partnern Turkiet, samt under intryck av den förbittring som de bosniska muslimernas öde väckte i hela den islamska världen och särskilt det strategiskt viktiga mellanöstern. Sedan dess har USAs Balkanpolitik byggt på idén om en säandigt ökande roll for NATO i regionen, samtidigt med att FNs roll har marginaliserats. NATO har satt det transatlantiska samarbetet i fokus. USA har backats upp av Storbritannien och hänsynstagandet till samarbete med Ryssland har varit begränsat.
Nu tycks motsättningen mellan USA och EU, som under hela Jugoslavienskrisen har legat latent under ytan, ha fatt en ny dimension där främst Tyskland agerar som initiativtagare och kraft for att upprätta ett distinkt europeiskt koncept for Balkans och Sydösteuropas framtid. För Tyskland utgör Balkan och Sydösteuropa en traditionell intressesfär och man försöker nu att göra sitt inflytande gällande över en bredare front och genom EU med det tysk-franska samarbetet som den viktigaste basen. Förbundsrepubliken är också det land som är mest mån om en nära samarbetsrelation till Ryssland och har därmed intresse av att främja en fredsprocess som sträcker sig utöver NATO-samarbetet. Vad avser Kosovo-krisen har Tyskland under krigets gang alltmer kommit att stå for en bred förhandlings- och kompromisslösning, i motsättning till ett radikalt och militant britisk-amerikanskt alternativ.
Tyskland, som fortfarande under en tid kommer att inneha EUs roterande ordförandeskap, har också, i motsättning till sin roll under Jugoslavienskrisens början, paradoxalt nog blivit det land som främst står för samling. Detta framgår bland annat av att den så kallade Pakt for stabilitet i Sydösteuropa, som Tyskland nu för upp till diskussion inom EU. Denna pakt tycks sikta mot att sätta EUs institutioner och politiska strukturer som OSSE (Den europeiska säkerhetsorganisationen) i centrum, samtidigt som betydelsen av andra stormakter i regionen minskas, inklusive USAs. Man söker tillsammans med sina partners i Unionen konsensus for ett mångsidigt framtida samarbete som ska främja stabilitet i regionen. Man understryker vikten av att aven integrera Restjugoslavien i internationella samarbetsorgan och betydelsen av att satsa pa en omfattande ekonomisk rekonstruktion.
Fanns någon mening med kriget?
Vad har uppnåtts med över två månaders krig? Facit ar nedslående. Kosovoalbansk fördrivning, en humanitär katastrof som vi kommer att se följderna av under mycket lang tid. Ett sönderbombat land med knäckt ekonomi och infrastruktur. En förgiftad natur. Söndertrasade utvecklingsmöjligheter inom hela regionen. Ökade etnisk-nationella spänningar i de delar av före detta Jugoslaviens område som fortfarande är multietniska (Serbien, Montenegro, Makedonien). Istället for att främja demokrati har man befrämjat nationalism och extremism med ett sannolikt fortsatt maktinnehav for motsvarande krafter.
Notan for återuppbyggnad kommer att bli gigantisk. Moraliskt såväl som ekonomiskt. Sprickan inom NATO är djup med en räckvidd som ännu ar svårt bedömd. I ett geopolitiskt perspektiv så tycks ett EU initiativ nu skapas som ett alternativ till den transatlantiska alliansens företräde. Vi kan komma att se ett distinkt europeiskt koncept for Balkan tona fram. Men ifall detta marknadsförs som en centraliserad uppifrån-och-ner strategi, riskerar lokala politiska initiativ snarare att stjälpas än att lyftas fram. Vad erfarenheten fran Rambouillet borde ha lärt oss är att avtal inte dikteras. Det finns andra strängar att spela på. Det ar endast inre demokratiska krafter som kan överbrygga djupa etnisk-nationella motsättningar. Yttre geopolitiska intressen, som spelar på och utnyttjar inre motsättningar, kan bara forvärra läget.
Det betyder inte att insatser utifrån ar betydelselösa. Tvärtom. Men en politisk vision for ekonomiskt och politiskt rekonstruktionsarbete måste bygga på dialog. En hållbar social pakt är i sammanhanget oundgänglig om vi skall lyckas med att driva utvecklingen mot en bejakande pluralism bortom elakartat etnisk och social segregering. Detta är i sjalva verket ett gemensamt problem, lika väsentligt för oss i Europas ekonomiskt framgangsrika del som det är för det balkaniserade och skövlade “Andra Europa”. For att axla vår del av denna uppgift behöver vi dock bli medvetna om vår egen tveksamma roll när det gäller den sociala misär som har drabbat stora delar av det tidigare socialistiska Europa. Detta gäller i synnerhet följderna av den huvudlösa militära interventionen i Kosovo och Jugoslavien.
