Archive 1986 – 2017

Inledningsanförande vid offentligt mötei Folkets hus, Helsingborg, 7 maj 2003 TFF rådgivare 3 juli 2003 Det lär finnas tre slags utbildning – INBILLAD UTBILDNING. UTBILDAD INBILLNING – OCH FOLKBILDNING! Det är med goda folkbildningsambitioner jag här tar till orda. Ett lydigt folk är förvisso bekvämare än ett olydigt. Men det är olydnaden som bevarar vår demokrati. Det är modet och viljan att ställa frågor som håller vårt politiska system vitalt. Den senaste tidens oroande världshändelser visar varför folkbildningen behövs i framtiden. Att den måste våga stå fri och modig och våga vara ett forum där praktiska demokratiska ideal råder. Där det inte är farligt att ifrågasätta makten. För visst är vi olydiga när vi samlas med plakat och slagord för att göra Sveriges och världens politiker uppmärksamma på att vi inte uppskattar att de förvandlar FN och världen till en sandlåda. I alla fall är det svårt att uppfatta det på något...

Efter bönen i fredags marscherade åtskilliga tiotusen genom Bagdad i protest mot USA:s närvaro. CNN:s Jim Clancy rapporterade att det enda som tänkbara kommande irakiska ledare kan samla folk med är kravet “US go home”. Jag tänker tillbaka på de många irakier på alla nivåer som jag själv och Christian Hårleman talade med under två resor i Irak, senast i januari. Vi diskuterade kriget som då för dag kom närmre. Vi undrade hur folk skulle försvara sig. Det vanligaste svaret var att irakiska soldater och civila skulle kämpa till sista man. En diplomat sa att det enda Irak USA skulle kunna erövra var ett folktomt Irak. Han förtydligade med att det inte innebär att alla kommer att ha flytt, men att “amerikanerna måste döda oss innan de kommer in här”. Detsamma sa de flesta, i ministerierna och på caféerna, “vi kommer att kämpa och om det inte förslår ligger våra...

Comments about Operation Iraqi Freedom and about the media By TFF’s Iraq Conflict-Mitigation team & Associates “It is enough that a lie is believed for three days – it has then served its purpose.”Marie de Medici, 1573-1642, queen consort and queen regent of France  # 2 April 9 – April 27. Start at bottom   # 1 March 27 – April 8 # 3 April 28 till now 50. Professor Nadhmi – true intellectual who may still see a danger coming Day 39 – April 27, 2003 – When I met political science professor Wamidh Nadhmi*) in his home in May 2002, I immediately liked him. Humble, knowledgeable, in touch with his own emotions, outspoken. He is a true intellectual who had been willing to pay a price for his opinions. Le Monde wrote about him that he was the strongest opponent inside Iraq, tolerated by the regime. ” People who support...

There is an agreement over the Iraqi war. It seems as if everybody prefers virtual to real reality: it applies equally to military experts, politicians and even the public! It is said that truth is the first victim of every war, but I am wondering why it has to be the case in Macedonia nowadays. Why do people prefer not to hear the truth? Is it possible that the majority can calmly consent to the deceit and misinformation about this war in which Macedonia is an “honourable member of the Alliance of the Willing”? How is it possible in a country whose population recently declared over 80 percent disagreement with the war in all public opinion polls? Are people honest only in their protected anonymity, or are there very few who dare say something which is not politically correct and desirable, or maybe even risky? Or perhaps our petty souls...

By Roula ZoubianeMiddle East CommitteeWILPF – Lebanon April 22, 2003 “The only thing we need to kill is the thought of killing”-BUDDHA Forty years ago, in 1962, the year of the Cuban missile crisis, the world was brought closer than it has ever been before or since to a nuclear war. Forty years later, in 2002, those who have witnessed those fearsome days, when the world held its breath and the fate of all the human kind hung in the balance, cannot but recall the year 1962. When America’s charismatic young President, John Fitzgerald Kennedy, with a grasp of international realities, stood eyeball – to – eyeball, with the Soviet Union’s older but unpredictable leader, Nikita Khrushchev, who finally took the wise decision to withdraw the missiles, with their nuclear warheads, which he had rashly installed in Cuban bases less than 150 kilometres from the southern coast of the United...

LONDON – Flying at 30,000 feet with President Olusegun Obasanjo of Nigeria can be a nerve wracking experience – nothing to do with the pilots from the Nigerian air force. They are more than competent. No it was the man himself, the gruff, ex-general, veteran of Nigeria’s terrible civil war when the emerging province of Biafra was ruthlessly crushed. Now poised to win a second term in Nigeria’s return to democracy his campaigning relies much on his natural warmth and good heartedness. But the rough, tough side is also there. “I will throw you out of this plane”, he said in a moment of anger at one of my questions. “That’s what we do in Africa with people who need to be punished.” “Right now!”, he added, to make sure there was no question of the plane landing first. Luckily I have known Obasanjo for over 20 years and count him...

With these words, Mr. Bush sought to reassure the American people that his war plan is working, moving us closer to “victory.” As the United States continues its heavy and unrelenting bombing of Baghdad and other Iraqi cities, inflicting death and suffering on the Iraqi people who we are supposedly liberating, we would do well to explore the meaning of victory. Thus far, few journalists, at least in the corporate mainstream US media, appear ready to do so. Those concerned with the path the war is taking might have added the following observations to Bush’s statement. Day by day we are killing more Iraqi civilians. One day US forces bomb a marketplace, killing 62 civilians. Another day a car carrying women and children is fired on by US troops, killing seven. An Iraqi mother describes watching her young children’s heads severed from their bodies. According to news reports, some 500...

Så har regimen fallit. Den förhatlige Saddam har försvunnit och folket jublade, statyer drogs omkull, butiker plundrades och anarki härskade i vissa områden. De eforiska scenerna som presenterades i media var inte helt oväntade men sanningen var kanske inte så eforiska som de framställdes. Den berömda sekvensen med statyn föreställande Saddam Hussein som drogs omkull med en hjälp av en stridsvagn bevittnades endast av ett hundratal Irakier och skedde på Paradistorget vilket ligger i lämplig närhet av hotell Palestina, centrat för den samlade världspressen. Media var också väl representerat. Plundringen fick oanade konsekvenser och kanske långt utöver den brittiske försvarsministern Hoons uttalande som ansåg det förståeligt att människor efter år av terror sparkade in några dörrar – ett påstående som torde var årets understatement bl. a. mot bakgrunden av ett plundrat Nationalmuseum och ett utbränt Nationalbibliotek. Ansvaret för vad som hänt dessa två institutioner som ingår i det så kallade...

Lurades och manipulerades vi av bilderna när Saddamstatyn fälldes i Bagdad, undrar Sören Sommelius. Var det hela iscensatt “reality-TV” snarare än ett folkligt uppror? I onsdags föll Bagdad. Inför jublande folkmassor störtades statyn av Saddam Hussein på Fardustorget i centrala Bagdad. Lars-Eric Jönsson skrev om den symbolladdade händelsen här på kultursidan i lördags. Glädjerusiga Bagdadbor stormade regimens institutioner och plundrade de förhatliga symbolerna för dess makt. Det var som när Berlinmuren föll för snart fjorton år sedan. Var det så det gick till? Saddams staty har dragits omkull åter och återigen i televisionens nyhetssändningar. Bildsekvenserna kommer att gå till historien över detta korta krig. Vi har sett de jublande människorna och deras tacksamhet mot de amerikanska befriarna. Eller? Vad var det vi såg? Jag försöker rekapitulera. Amerikanska marinkårssoldater klättrade upp på statyn. Man täckte först över Saddams huvud med en amerikansk flagga, sedan med en irakisk. Därefter drog man med...

Lurades och manipulerades vi av bilderna när Saddamstatyn fälldes i Bagdad, undrar Sören Sommelius. Var det hela iscensatt “reality-TV” snarare än ett folkligt uppror? I onsdags föll Bagdad. Inför jublande folkmassor störtades statyn av Saddam Hussein på Fardustorget i centrala Bagdad. Lars-Eric Jönsson skrev om den symbolladdade händelsen här på kultursidan i lördags. Glädjerusiga Bagdadbor stormade regimens institutioner och plundrade de förhatliga symbolerna för dess makt. Det var som när Berlinmuren föll för snart fjorton år sedan. Var det så det gick till? Saddams staty har dragits omkull åter och återigen i televisionens nyhetssändningar. Bildsekvenserna kommer att gå till historien över detta korta krig. Vi har sett de jublande människorna och deras tacksamhet mot de amerikanska befriarna. Eller? Vad var det vi såg? Jag försöker rekapitulera. Amerikanska marinkårssoldater klättrade upp på statyn. Man täckte först över Saddams huvud med en amerikansk flagga, sedan med en irakisk. Därefter drog man med...

Yesterday Washington “recommended” that the inspectors from IAEA and UNMOVIC as well as all UN humanitarian staff, UNOHCI, leave Iraq as soon as possible. The UN mission in the demilitarised zone on the border between Kuwait and Iraq (UNIKOM) was already evacuating. These missions are UN missions. They are in Iraq because of a Security Council decision. They are there to help bring about peace by peaceful means and to help the citizens of Iraq. After a short Security Council meeting behind closed doors, Secretary-General Kofi Annan informs the world that these missions have been ordered to evacuate. Thus, it seems that one member issues an ultimatum “recommendation” and the UN obeys and leaves the Iraqi people behind to be intimidated, humiliated, killed, wounded and, in a few weeks, starve. Article 99 of the UN Charter states that the S-G “may bring to the attention of the Security Council any...

Mens præsident Bush og præsident Hussein bestemt er forskellige på mange punkter så argumenterer dette lille stykke hjemmefilosofi for, at de også udviser overraskende ligheder. Bush og Hussein og deres lille klike prøver på at overbevise resten af os om, at de slet ikke deler nogen egenskaber og at de aldeles intet har til fælles. Det er ubetvivleligt en del af sandheden (den subjektive), men det er aldrig hele sandheden om nogen konflikt. Uden at benægte forskellene vil denne artikel belyse lighederne. Konflikter udstiller sædvanligvis parternes uenighed og parterne i en konflikt er tilbøjelige til at understrege, hvor forskellige de selv (de gode) er fra de andre (de onde). Det er således helt normalt, at de stridende parter nægter, at der skulle kunne være nogen ligheder mellem “dem” og “os”. Men professionelle konfliktanalytikere ved, at ingen konflikt er mulig, hvis ikke parterne også er fælles om noget. Et stridende par...