Av Erni & Ola Friholt
TFF Associerade
6:e april 2019
2018 sände Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en broschyr till Sveriges invånare. Den heter ”Om krisen eller kriget kommer”, och inleds med rubriken ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner?”
På nio punkter visas akut vattenbrist, el-brist, matbrist, drivmedelsbrist, icke-fungerande data, betalkort, transporter och slutligen brist på medicinsk behandling. Och svaret på denna utmålade kris är att hamstra viktiga livsmedel, kontanter, vatten och energi.
Dessutom manas vi vara vaksamma mot falsk information och terrorattentat. Och om kriget kommer manas vi att inte ge upp.
Detta är de förberedelser som rekommenderas av Sveriges högsta myndighet för vårt skydd.
Vi får anta att detta skydd kompletteras av och inordnas i det militära försvaret.
Allt är som förut
Det är inte fel att vara förberedd för hårdare tider. Men det har stor betydelse hur de befarade tiderna kan förväntas se ut och vilka åtgärder som är viktiga att vidta. Myndigheten gör uppenbarligen ett underliggande antagande att vårt samhälle ska se ut och fungera och utvecklas just som hittills. En broschyrmässig skiss för att möta den sannolika, verkliga framtiden saknas. Detta är förståeligt, eftersom det inte heller finns någon antydan om det som fört fram till dagens situation, då denna broschyr blivit angelägen och nödvändig att satsa ett antal miljoner att framställa och distribuera.
Allt i broschyren syftar till att bekämpa eller åtminstone uthärda symptomen på effekten av en icke beskriven kris som kan förväntas. Detta är helt enkelt otillräckligt. Framtidskrisen kan inte lösas med hamstring av några grundläggande förnödenheter och allmän vaksamhet.
Det tycks oss angeläget att ta ställning till ett fåtal grundläggande frågor:
• Vilket samhälle har vi byggt?
• Vilket samhälle behöver vi utveckla?
• Vilka politiska beslut måsta fattas?
Här nedan vill vi kortfattat kommentera dessa frågeställningar.
Det samhälle vi byggt
Efter andra världskriget byggdes det mesta av dagens samhälle. Det byggdes på rationalisering av gamla näringar, inflyttning till städerna, industrialisering, stort beroende av utrikeshandel, transporter och avveckling av jordbrukssamhället under utveckling av storskaligt kemijordbruk. De av omsorg och lönsamhetskrav utvecklade kärnkraft- och oljedrivna processerna ledde till profithunger med skövling och plantageodling av skog, förorening av mark, luft, vatten och alla de varelser som lever där.
Resultatet, som under några inledande decennier blev ett unikt välfärdssamhälle, förbyttes efterhand i en skenande kris med försurning, utfiskning, bottendöd, förlust av biologisk mångfald, utdöende djurarter, nya sjukdomar, försämrad välfärd, högre kostnader och baklängesreformer för kompensation av krisens olika symptom.
Den mångbesjungna valfriheten blev ett val till ojämlikhet och ofrihet. Ekonomisk, kulturell och social ojämlikhet återkom. Valuta- och aktiespekulation ledde t o m de statliga pensionsfonderna att investera i olje- och vapenföretag. Profithungern ledde till misstänkliggörande av konkurrenter, demonisering av grannstater, påhittade krigsrisker och stigande rustningskostnader.
Denna fixering vid krigsförberedelser tog fokus ifrån klimat- och miljöhoten med katastrofala föroreningar och osäkerhet under besvärjelser om militär säkerhet och trygghet. Politiken lever idag sitt eget liv med till stor del endast ytlig kontakt i ord med de avgörande frågorna. Beroendet av storskaliga näringar och därav följande exportbehov av bl a högteknologiska produkter i olika former är allmänt erkänt.
Detta befäster i västländerna tanken att de invanda fria marknadskrafterna och ännu ej sedda tekniska forskningsresultat ska lösa krisen. Enligt en överväldigande majoritet av klimatforskare har vi tio år på oss fram till 2030 att göra detta om vi börjar genast. Inom denna internationella tankevärld är svängrummet begränsat för både kritiker och anhängare av status quo.
Det stora svenska beroendet av utrikeshandel betraktas som ett axiom, alltså ett faktum vars giltighet inte behöver bevisas. Därav följer att stat, företag och flertalet medborgare anser att vi alla har både laglig och moralisk rättighet att tillägna oss råvaror, jordbruks- och industriprodukter till billigaste pris från länder som saknar makt att påverka systemet i sitt eget intresse. Där får omsorgen om de egna medborgarnas behov stå tillbaka för teserna om att frihandel ger största möjliga fördel för alla parter.
Detta kan dock komma att ifrågasättas den dag klimatkrisen försämrar de lokala efterkoloniala försörjningsmöjligheterna och leder till lokala konflikter med bl a flyktingströmmar. I sammanhanget förträngs sanningen att fri handel inte alls är fri om den sker på ojämlika villkor.
Till de hot som våra officiella nyhetskanaler talar öppet om hör också hotet mot datasystemen som styr samhällsfunktionerna. Vi måste bli smartare i att skydda datasystemen. Cybersmarthet är dagens lösen. Konsekvensen är att den underförstådda militära osäkerheten är det enda hot som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap lyckas identifiera och självständigt planera för.
Däremot råder uppgivenhet för det miljö- och klimatsammanbrott som miljoner människor starkt bekymrar sig för. Varje opposition tystas med att det skapade samhällssystemet har givit oss ett historiskt välstånd. För hur länge?
Det samhälle vi behöver utveckla
För många människor i Sverige är det uppenbart att fortsatt tillväxt på jordens bekostnad är en oframkomlig väg. Tron på en framtida mirakelteknologi omfattas tyvärr ännu av de ledande kretsarna i industri och politik.
Men vårt framtida samhälle, om det alls kommer att finnas, måste grundligt förändras. Det måste ställas under fullständig demokratisk kontroll och inte styras av stora kapitalintressen och teknokrater. Det måste tillerkänna andra folk samma rättigheter och basbehov av luft, vatten, mat, hälsa och utbildning.
Vi känner alla till kampen mellan förnybar sol- vatten- och vindkraft och den förgörande icke förnybara kol-, olje- och kärnkraften. På modet idag står kärnkraften, ett utsläppsdrivande projekt där inte ens slutförvarsmetoderna är klara.
För transporterna drömmer man om biodrivmedel i mängder som skulle kräva flera jordklot. Och visionen om eldrift bortser från att den materiella teknologin fortsätter att vara miljöförstörande. Tills det förnybara är tillräckligt utbyggt kan endast energiransonering hjälpa.
När vi talar om energi glömmer vi oftast den energi vi stoppar i munnen – maten, kopplad till matproduktionen.
Denna produktion är införlivad i föreställningen att kemisk-tekniska insatser ska ge större skördar, med tonvikt på större. Den tanken är på sikt lika förödande som kol, olja och kärnkraft. Det etablerade konstgödsel- och giftspridningssystemet tas även av jordbruksforskare för givet. De tycks ha glömt att det finns ett uråldrigt ekosystem av mikrober, insekter (bin!) och maskar som skapar och upprätthåller jordens och växternas produktivitet och näringskvalitet. Därav lever också djur och människor.
Beskrivningen ovan av det samhälle vi byggt antyder bara den problembilden. Och det handlar inte bara om de materiella förhållandena utan också om en fördjupad kunskap om den svåra praktiken. Våra skolor måste inkludera t ex självhushåll i läroplanen.
Jordbruket och maten
Av konventionell jordbruks- och skogsforskning kan vi inte vänta oss någon avgörande förändring. Det kommer an på oss själva att som konsumenter vägra konsumera den mat av lägre kvalitet som tillhandahålls och efterfråga biologiskt försvarbara produkter.
Som odlare får vi ta smällen från den oförstående vetenskapliga och politiska sfären och följa vår övertygelse till priset av mindre stöd och uppmuntran. Biologiska och biodynamiska odlare har länge kämpat oförstådda och har samlat dyrköpta erfarenheter.
Det gäller inte bara kvalitén utan lika mycket kvantiteten av odlade matvaror.
Importen av okontrollerat odlade grödor, frukter och bär liksom av kött måste minskas till ett minimum och delvis helt upphöra. Största delen av de växt- och fruktprodukter och energigrödor som vi importerar till fördelaktiga priser framställs under former som är ovärdiga ur mänsklig synpunkt. Förtryck, exploatering, kemisk förgiftning och skogsskövling drabbar människorna och ekosystemen förstörs, direkt och via grundvattnet.
Export/importinriktningen tar andras mark i anspråk för att ge oss fördelar. Enligt FN-organet UNCCD har världen två miljarder hektar skadad eller förstörd möjlig jordbruksmark, en yta som två Kina. Redan förstörda åkrar omfattar 500 miljoner hektar. Och den årliga ytterligare förstöringen är 12 miljoner hektar.
Återigen: Vi måste lita på vår förmåga att välja som konsumenter, vad än propagandamakarna säger. Vi kan i dagsläget åtminstone efterfråga produkter av rättvis handel (rättvisemärkt) och hemmaodlat.
Stora delar av Sveriges åkerjord ligger i träda och växer delvis igen med sly och återgår till skog. Fläckvis hålls landskapet öppet av betande köttdjur, vilka idag utmålas som ett miljöproblem.
Visst, vi kan och bör äta mycket mindre kött, men djur hör ihop med natur och kan inte avskaffas. Vegetarianerna visar oss en realistisk och möjlig väg.
Till framtidens hållbara samhälle hör också återvunnen småskalighet som bas för lokal självförsörjning med både energi och mat. Ödegårdarna kan och måste återupplivas, kanske med hjälp av insiktsfulla ungdomar med stöd av kommunerna och staten. Här finns också möjlighet för en del av dem som invandrat från jordbrukskulturer att etablera sig.
Men det kommer att kosta och måste få kosta. Det handlar dock om självförsörjningsmöjligheter för ett stort antal människor och för Sverige. Den drömlika utvecklingen från 1950 till 1980 var just en dröm.
Om importhandeln kan minskas minskar också trycket på att exportera. Detta kan rädda resterna av den svenska skogen. Den lilla naturliga blandskog som ännu finns är idag ständigt hotad av exploatering för att anlägga artfattig trädodling av mest gran i söder och tall i norr. Monokulturer av trädodling ger en ödesdiger utarmning av mångfalden i naturen, liksom storskalig spannmålsodling m m ger en ensidig och utarmad biotop. Detta kan modifieras genom politiska beslut och passas ihop med återupplivning av mindre ödegårdar.
Tolkningen av ovanstående resonemang kan göras hårddragen eller besinningsfull. Vilket hänger på läsaren. Så även frågan om röjning, nyodling, statssubventioner, omfördelning av köpkraft m m. Efter ett tioårigt initialskede kommer behovet av understöd till samhällets mindre bemedlade sannolikt att minska. Här underförstås en långtgående utjämning av inkomster och förmögenheter.
Troligen krävs en tillspetsad social situation för att politiskt genomföra detta. Den situationen står för dörren, och den kommer inte att kunna förklaras med kostsam invandring…
Energin
Den energipolitik de flesta redan önskar sig borde lätt kunna genomföras och utan att ge kravaller som resultat. Lokal självförsörjning med el från sol och vind är redan på väg. Men de industriella intressena kring olja, kol och kärnkraft och därtill hörande plast- och kemikomplex har enorma resurser för att bevara traditionella synsätt och konsumtion för allt från transporter till odling, insekts- och ogräsbekämpning, matkonservering och matkosmetik och vidare till brandsläckning, tandkräm och kosmetika. Till och med datorer och elektroniska apparater impregneras med farliga kemikalier.
Ytterst är allt detta beroende av oljeraffinering och raffinaderier, vilkas koldioxidutsläpp är astronomiska. Den lovordade kärnkraften är skapad av betongindustrin, stålverken och andra koldioxidgiganter, bortsett från uranbrytning, uppgradering, kylning och slutförvaring i tusentals år.
Oöverblickbara konsekvenser.
Även olje-, raffinerings-, kemi- och kärnkraftkomplexets styrelser och ägare borde ha lite omsorg om sin egen avkomma och eftervärlden. Men så tycks mestadels inte vara fallet.
Stora och snabba vinster, makt och lyxliv styr. Och i illusionernas värld anser de sig vara föremål för beundran och avund, och ha självklar rätt att tycka och bli respekterade.
Utöver energiutbyggnad med förnybara energikällor kommer energisparprogram att krävas och därtill emellanåt ransonering. Självvärmande hus, lokal självförsörjning med el och alternativa biodrivmedel kan garantera viktiga transporter, men landsvägstransporter måste sannolikt ransoneras och ersättas med kollektiv- och järnvägstransporter.
Jorden kan inte tillhandahålla den mängd biobränslen som man ännu drömmer om. Den likaså illusoriska drömmen om snabbtåg måste ersättas av handfast återuppbyggnad av lokaltågbanor, kanske till nivån 1960, och kraftig upprustning av det befintliga riksnätet.
Olika anläggningsarbeten bör få prioriterad tillgång till den ransonerade energin.
Inrikesflyget bör prioritera ambulansflyg, sjöräddning, brandbekämpning och besläktade allmänintressen. En utopi om alternativa flygbränslen och eldrift finns dock som ett varaktigt hinder.
Dessa antydningar må räcka som en kursinriktning för morgondagens energipolitik. Alltså bokstavligen morgondagens.
De nya metoderna att producera energi är ännu endast små tillägg till traditionella dominerande energislag. De materiella jordiska naturresurserna är redan överutnyttjade och det gäller att kraftigt minska konsumtionen av både varor och energi, vilket kommer att förändra prisnivåerna och ställa stora krav på fördelningspolitiken.
Försvaret
Av texten under föregående rubriker torde det framgå att Sverige är ett högteknologiskt land och extremt sårbart för störningar. Den myndighetsbroschyr som föranlett denna skrift utgår ju från detta faktum. Men den bild som där tecknas av säkerhet och försvar är inte försvarbar.
Istället för att fråga sig hur olika risker skulle kunna minskas och upphävas genom förändringar i samhällets funktioner och försvarspolitiken antar myndigheten MSB att allt ska bli som förut, vår livsstil, vår mat- och energiförsörjning, vår utrikeshandel, vår säkerhets- och försvarspolitik, det vill säga allt det som gör oss extremt sårbara.
Därför blir försök till militärt försvar ett självmordsprojekt, sårbart inte bara via cyberattacker utan via enkla sabotage mot kraftledningar och deras knutpunkter, vilket allt gör landet hjälplöst.
Det är lätt att måla upp bilden av det nersläckta samhället, och detta görs redan av olika intressenter, men slutsatser om omöjligheten av militärt försvar dras inte.
Vi som skriver denna text har insett att den rådande synen på de samhälleliga framtidsförutsättningarna är helt omöjlig och egentligen naiv och ansvarslös.
Ändå ifrågasätts inte det militära systemet för ett enda ögonblick av de ledande politiska, ekonomiska och akademiska skikten. Tvärtom byggs det meningslösa och miljöförstörande militära försvaret ut med miljarder.
Vem dikterar villkoren?
Sveriges säkerhetspolitik utgår ifrån en världsbild och maktposition som formuleras av världens supermakt USA. Alltsedan 1890-talet har USAs ledarskikt uttryckt insikten att dess industri- och jordbruksproduktion inte kan konsumeras och utvecklas på de nationella förutsättningarna. Utrikeshandeln måste ge såväl exportmöjligheter som tillgång till utländska råvaror.
Tesen om den öppna dörrens politik hör ihop med detta. Den har en vacker klang men kombineras med en önskan att ha kontroll över såväl marknader som råvarutillgångar, isynnerhet olja, fodergrödor, malmer och strategiska mineraler – och ytterst territorier.
För detta ändamål har USA utvecklat ett system av militära baser, 883 stycken i 183 länder.
Vapenindustrin har byggt upp enorma storföretag inom landet, vilka också levererar militära komponenter till andra länder, som därigenom blir beroende av goda relationer med USA.
För att på demokratisk grund övertyga folket om nödvändigheten av en extrem militärbudget på bekostnad av gemensam välfärd har USAs ekonomiska och militära elit utpekat vissa länder som farliga rivaler och hotfulla motståndare.
Länge var Sovjetunionen huvudfiende. Idag är det huvudsakligen Ryssland och Kina som motiverar rustningar, militärallianser och militärövningar.
Dessa övningar har sedan 1999 visat sig vara förberedelser till militära överfall på vissa länder. Under 1990-talet underminerades Jugoslavien och framkallades ett inbördeskrig, som 1999 ledde fram till att Kosovo bröts ut under framgångsrik propagandistisk förevändning av folkmord på dess minoritet albanerna. (Det verkliga skeendet har klargjorts av Professor Michel Choussodowsky vid universitetet i Ottawa, av den svenske översten Bo Pellnäs och av fredsforskaren Jan Öberg)
I Kosovo anlade USA/Nato Europas största militärbas Camp Bondsteel, och få betvivlar att det handlar om makt och kontroll.
1999 ändrades också NATOs program från att vara defensivt inom Europa till att vara offensivt i världen. På USAs initiativ anfölls Afghanistan 2001 under förevändning att de styrande talibanerna vägrade utlämna Usama bin Ladin utan bevis på skuld för händelserna den 11 september.
Alla känner till fortsättningen i Irak, Libyen, Syrien m fl länder. Och Sverige är med militärt, i krig.
Redan under andra världskriget skötte Sverige signalspaning och dechiffrering av tyska koder åt USA och Storbritannien. Den rollen blev permanent och pågår än idag med nedladdning av övervakningsdata från satelliter på stationer i Lerkil, på Lovön och i Esrange. Satelliter leder alla dagens krig. Svensk flygspaning mot Ryssland i östra delen av Östersjön pågår ständigt och upplevs där som provocerande närgången.
Sveriges bundenhet till USA och NATO med dess kärnvapenstrategi, som inkluderar första användning av kärnvapen i en konflikt, ledde 2016 fram till Värdlandsavtalet, som ger NATO rätt att placera styrkor och vapen i Sverige och ansvarsfrihet för lagöverträdelser. Sverige blir därmed tänkbart mål för andras kärnvapen.
De årliga manövrarna med NATO-stater visar tydligt Sveriges delaktighet i krigsförberedelserna mot Ryssland. USAs hittillsvarande meriter är 200 militära ingripanden under 1900-talet och idag förstöring av Afghanistan, Irak och Libyen och medverkan i Jemen- och Syrienkriget.
Denna lista kunde göras tio gånger längre men indikerar tillräckligt den återvändsgränd Sverige har hamnat i med våra bidrag till hundratusentals människors död.
Lydnaden mot USA är total. Sverige kan inte ens underteckna den FN-konvention om kärnvapenförbud som vi själva tagit initiativ till.
Att bygga eller förebygga konflikter
Summan av all vapenanskaffning och medverkan i manövrar och krig stjäl stora resurser från välfärdsstaten och bidrar kraftigt till miljöförstöring och klimatpåverkan. Det är betecknande att inga siffror eller överväganden offentliggörs angående dessa skador. Istället diskuteras hur mycket ytterligare resurser ska ges till denna verksamhet.
Donald Trump har manat sina vapenbröder att anslå minst 2 procent av nationalprodukten till krigsförberedelser. I nutid, 2019, skulle detta betyda nära fördubblade militärutgifter upp emot 90 miljarder kronor per år, en siffra som ökar med BNP-tillväxten.
På sidorna 12 till 18 i ”Om krisen eller kriget kommer” ges de urgamla tipsen till medborgarna om deras medverkan i kriget och hur vi alla ska få det som kallas ”information”. Sedan Sverige anslutit sig till NATOs propagandacentrum Stratcom i Riga kan vi lätt inse vilken typ av ”information” vi får både nu och sedan.
Medborgarna antas bli aktiva. Men hur man blir aktiv antyds inte. Vilken strategi ska tillämpas? Utdelning av vapen? Ohörsamhet utan våld? Allmän ordervägran? Sabotage mot ockupant?
Nej, ockupation kommer inte ifråga… Fientlig avskräckning är doktrinen.
Inte ett ord finns i denna broschyr om att att förebygga eller minimera risken för konflikt. Där sägs endast: ”I takt med en förändrad omvärld har regeringen beslutat att stärka totalförsvaret”. (sid 9) Hur omvärlden förändras föreskrivs av Stratcom. Ryssland utmålas som fienden och hotet. Kontakt, förståelse och samarbete skall upphöra och sanktioner införas.
Detta är tvärtemot allt förnuft och all kunskap. USAs/NATOs rustningar och resurser är femton till tjugo gånger överlägsna Rysslands. Det s k förändrade säkerhetsläget är en konstruktion i vissas intresse.
Alternativet till myndighetens broschyr vore en skrift om hur avspänning ska framkallas i dagens situation, hur konflikter kan undvikas och hur man med fredliga medel kan lösa de konflikter som alltid uppkommer i mänskliga sammanhang.
Alfred Nobel har i sitt testamente föreskrivit tre villkor som ska uppfyllas för att en person ska kunna tilldelas Fredspriset. Pristagaren ska ha verkat för folkförbrödring, anordnande av fredskongresser och minskning av stående arméer. Det sista uttrycket innebär ”nedrustning”. Denna process inser man kommer att ta tid och måste genomföras stegvis i takt med förbrödring, fredskongresser och ökat förtroende.
Folkförbrödring med förhinder
Med folkförbrödring kan man förstå kontakter och relationer som skapar ömsesidig förståelse och förtroende. Vägarna dit är många. I boken ”Grannlaga – kontakter med ryssar och Ryssland” (2017) kartlägger professor Lars Ingelstam myndigheters kontakter för att underlätta handelsutbyte, multilateralt miljöarbete, forskningssamarbete, miljöorganisationers samarbete och utbyte, studentutbyte, kulturutbyte, filmutbyte, gemensamma festivaler m m.
På det personliga planet kan turism uppmuntras, liksom freds- och miljöorganisationers seminarier, kurser och gemensamma aktioner, kritik av misstro som sprids av militära intressenter, vidare vänortsutbyten, kommunala partnerskap, vänlänssamarbete, skola till skola, politiska och fackliga organisationer m m. Mediaområdet med journalistutbildning, seminarier om desinformation och cyberhot, dokumentärer, intervjuer, musik m m
Kulturella skillnader och olikheter kan ses som utmaningar och utmynna i djupare förståelse. Skillnader i politiskt system likaså. En svensk behöver förstå att Ryssland aldrig haft västliga demokratiska system och processer före 1990-talet och att det dåtida katastrofläget efter Sovjetunionens fredliga upplösning utnyttjades av väst till dess egen fördel, bl a genom direkt inblandning i valen till duman (parlamentet).
Detta var ingen tillfällighet, vilket visas av att USA ingripit och påverkat val över 80 gånger i mer än 40 länder efter andra världskriget. (Oprecisa siffror, eftersom antalet hela tiden växer.)
Att skapa goda medmänskliga relationer och god förståelse mellan Sverige och Ryssland hindras av att sådana förhållanden döljs bakom en mur av propaganda beträffande ryska oegentligheter på alla plan. Ryssland är väl varken bättre eller sämre än andra länder, men västpropagandan omfattar hela vår mediavärld i Sverige och är mycket svår att ta sig förbi.
Bilden av väst tecknas oförtjänt i ljusa färger med ständiga referenser till vår utmärkta demokrati. Är den så utmärkt?
Svaret blir att den är svårt urholkad och ger våra politiska val en stark slagsida.
Förbrödring förblir därför en komplicerad process, ständigt utsatt för fördömanden och förtal av den som vill följa denna väg till avspänning, fred och nedrustning. Det krävs mod och uthållighet.
Samtidigt med fredsrörelsens strävanden att påtala pågående demonisering av ledarna i vissa länder, som Nordkorea, Ryssland och Iran i likhet med framlidna ledare av Serbien, Irak och Libyen pågår en infiltration av flera länder av CIAs förlängda arm National Endowment for Democracy, som t ex arbetar i Ryssland och Ukraina under sken av humanitära insatser.
Det USA-baserade propagandanätverket Atlantic Council har anknytning till NATO, svenska Utrikespolitiska Institutet och självaste UD och samverkar med brittiska Integrity Initiative och Institute for Statecraft som aktiva bekämpare och förtalare av folkliga fredsrörelser.
Dessa exempel är långtifrån heltäckande. Många fler finns. Frågan är vad fredsrörelsen kan sätta emot. Försök med artiklar i pressen refuseras. Internet är ett getingbo av aggressivitet.
Det som återstår är seriöst gräsrotsarbete med folkbildning, seminarier, stora demonstrationer och ständig bearbetning av regering och riksdag för att skapa nödvändig osäkerhet kring den självförgörande militariserade inriktningen. Den inriktningen underminerar ju samtidigt det klimaträddningsarbete som nu överskuggas av NATO-propagandan om ryska, nordkoreanska och iranska hot, som redan börjat utvidgas med påstådda kinesiska hot.
Drivkrafterna bakom den etablerade hållningen i EU växte med avkoloniseringen på 1950- och 60-talen. Europas minskade möjlighet att utsuga världen omformades till utlåning och nytt beroende i skuldfällan. Trots detta växte nya stater med ny konkurrenskraft och Europas ställning som världsmakt är ständigt utmanad, idag av Kina, men inte av Ryssland.
Det påstådda ryska hotet ingår istället i USAs önskan att föra sina krig på andras territorier långt från USA. Andra länder ska riskera förstöring. Under olika förevändningar ska nya kärnvapen placeras i Europas NATO-stater. En förevändning är ökad säkerhet, medan det i verkligheten handlar om ökad risk, som måltavlor i ett kallt krig som övergår i hett, kanske av missförstånd.
Freden och klimatet
Fredsrörelsens uppgifter kan te sig oöverstigliga. Det gäller att känna till och förstå läget men inte låta sig nedslås. Fredsrörelsen har en mäktig bundsförvant i klimatförändringen, som obönhörligen drar till sig resurser och avslöjar den militära blindheten.
Det hade varit skönt att slippa den bundsförvanten, men ingen kan längre välja, oavsett vad vi tror om drivkrafterna bakom katastrofhoten.
Det kan tyckas att det gäller att finna snabbaste vägen till fredsrörelsens mål. Finns en sådan genväg? Knappast. Lovande samtidstecken är skolungdomens begynnande uppror. Detta kommer att leda till utveckling av tänkandet.
Snart kommer den militära galenskapen att på allvar ifrågasättas. Och detta är fredsrörelsens chans.
Fredsrörelsens samlade erfarenheter och kunskaper kommer att behövas. Varje artikel vi skriver kommer att läsas med ökat intresse av folk som tidigare inte ägnat frågorna en tanke utan låtit sig ledas av medias, de etablerade opinionsbildarnas och politikernas propagandafraser. Fredsrörelsens arrangemang kommer att uppmärksammas med nytt intresse.
Därmed kommer hela den mångfacetterade fredsskapande processen att hamna i fokus, ofta i form av krav på omprioritering av resurser.
Även krigshetsare åldras och pensioneras, och nya krafter med ny insikt träder fram. Det finns alltid möjlighet att ingripa med ickevåldets medel. Den indiska befrielsekampen inspirerades av Mahatma Gandhi och bedrevs huvudsakligen med ickevåldsmetoder: protester, undandraget samarbete, strejker, övertalning och problemlösande konstruktiva initiativ som småskalig självförsörjning. Kärnan var och är att hålla fast vid sanningen (satyágraha).
Fenomenet Greta Thunberg ger en försmak av vad som ska komma.
Men fredsrörelsen får inte luta sig tillbaka. Tiden är kort. Vi växer också, och kunskapen och handlingskraften växer. Och marken är förberedd. Redan på 1970- och 80-talen togs initiativ i syfte att hejda det kalla kriget.
I Marks kommun lyckades fredsgruppen ledd av läraren Ingemar Gustavsson få med sig kommunledningen på att inbjuda sovjetiska ungdomar till sommarläger och kontakter med svenska ungdomar.
På Orust lyckades läraren Britt Marie Landin sammanföra katolska och protestantiska ungdomar under det irländska kriget. Och under Libanonkriget sammanförde hon katolska och protestantiska ungdomar, likaledes på sommarläger. Ekonomiskt stöd beviljades från Ungdomsstyrelsen, Olof Palmes Minnesfond, UDs fredsmiljon, Röda Korset och Folke Bernadotteakademin.
Under 1980-talet fanns fortfarande en välvilja mot folkliga initiativ, som oreserverat backades upp med då ännu flödande resurser. Idag kännetecknas möjligheten för folkrörelser att få sådana bidrag av kritisk formalism och ifrågasättande av minsta detalj.
På läns- och kommunplanet ser det bättre ut, kanske på grund av lokalkännedom. I Västerbotten skapades vänlänssamarbete med ryska Karelen. I Örebro återupplivades vänortsrelationen med Novgorod. I dess regi grundades i Novgorod en folkhögskola av skandinavisk typ, Novgorod Folkuniversity, med fortsatt samarbete med Folkhögskolan i Fellingsbro.
Kring Östersjöns miljö bildades av Skolverket ett system av Life Link Friendship Schools samordnat med Sigtuna läroverk och deltagande ryska skolor.
Inom teater, musik och annan kultur finns också samarbeten. Ett exempel är den årliga Östersjöfestivalen alltifrån 2003. Musik kombineras med seminarier och föredrag. Exemplen kan mångfaldigas. Det gäller att låta sig inspireras. Allt kommer inte att gå som en dans. Hinder finns och måste envetet övervinnas. Kontakter och folkförbrödring skapar det förtroende som behövs för att börja nedrusta.
Författarna av denna skrift deltog 1982 i en fredsmarsch till Sovjets Hiroshima, Minsk. Och i tjugoett år drev vi ett ekologiskt/solidariskt sommarcafé, där bakverken benämnts efter våra politiska förebilder, som presenterades på en lapp till varje servering.
Det enda målet får inte bli att samla konserver, vattenflaskor och batterier i källaren. Mänskligheten har större mål.
Krisen är redan här, men den nära till hands liggande risken för krigets förstörelse kan avstyras. Ett sårbart land som Sverige kan inte försvaras militärt. Nuvarande försvarstänkande är en självmordspolitik. Rustningar avleder resurser, bygger misstänksamhet, osäkerhet och krigsrisk.
Omställningen av Sverige i riktning mot självförsörjning och positiv kraft i världssamhället kräver all vår smarthet. Läs den insiktslösa broschyren från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) , tänd till och agera!
Ett nyckelord är konstruktivt motstånd. De politiska besluten kommer att följa.
En dikt
Nedanstående dikt är hämtad ur Ola Friholts diktsamling
”Synvända. Rytmiska texter med omvänt perspektiv”.
Motstånd
“Varje meddelande
att motståndet skall uppges
är falskt.”
Visst är det så!
Även en regering
kan ha rätt.
Ickevåldet – ahímsa –
och sanningskravet – satyágraha –
känner ingen gräns
och inget nederlag
men inte heller
någon seger.
Seger är någons förödmjukelse
och förnedring.
Ur förnedring och förödmjukelse
kommer ingen fred.
Och motståndets mål
är fred.
Varje annat meddelande
är falskt.
≈ ≈ ≈ ≈ ≈
Om författarna och Fredsrörelsen på Orust
Krisen pågår – Vad gör vi? added by JO on
View all posts by JO →